Manglad

När jag var gravid och mådde skit och fick så ont i kroppen provade jag massage för första gången. Det var rätt fantastiskt förutom priset och att hon inte ville trycka loss knutorna på grund av mitt tillstånd. Så när jag fyllde år, efter att T kommit ut, önskade jag mig massage i present såklart. Men har prioriterat att sova och träna när jag kunnat få egentid. Tills nu.

Och det fanns en del att jobba med berättade massören. Gamla knutor, graviditet och sen åtta månader av amning, konstiga sovställningar, bärande av barnet och problem med att jag spänner mig har skapat så mycket hårt mellan skulderbladen och på rumpan att massören inte lyckades ta sig igenom det trots att hon tryckte så att det gjorde väldigt väldigt ont. (Tur att jag kan uppskatta den sortens smärta av någon märklig anledning) Hon uppmanade mig att komma tillbaka. Snart. Det låter fint, tänkte jag.

Tristess 

Plötsligt känns det som att det är så mycket tid att fylla på dagarna med T. Hon vaknar tidigt som attan och sover inte så mycket på dagarna. Däremellan ska det lekas och hon vill stå och gå och upptäcka och underhållas. 

Tidigare har jag känt att det varit så fullt upp bara med att försöka få henne att sova och äta med lagom mellanrum. Vips så har dagen gått. 

Men nu känns det som att lekpassen har blivit så långa att jag blir ganska trött på att harva runt där på golvet. Eller så är det den långa förkylningen och isoleringen som den ledde till som skapade ett stort uppdämt behov av att umgås med vuxna. För nu suktar jag efter fler bekväma relationer med föräldralediga. Tack och lov har jag några på gång!

Handla mat på nätet

Nu har vi också börjat handla mat på nätet, som så många andra barnfamiljer, och det är en lättnad fast lite ågren samtidigt. För det är ju dyrare. 

Men innan storhandlade vi i stora affären, som man måste åka bil till, alldeles för sällan. Så det blev att jag handlade nästan varje dag i de dyra små affärerna där vi bor. Lite i taget för att få plats i vagnen med påsarna. Det var tröttsamt. Och dåligt utbud.

Nu klickade vi på mobilen. Nästa dag kom maten och de bar till och med upp kassarna för trappan. Allt var fräscht. Och fast jag är ganska snål så var det så tydligt nu vad vi betalar de där extra kronorna för. Tid tillsammans. Ingen stress. Så värt.

Min känslomässiga upplevelse av att bära på mage jämfört med att bära på rygg

Det var när jag läste Lisens mycket informativa inlägg om att bära på ryggen som jag förstod vad jag känner inför att bära på mage respektive ryggen. Bärandekonsulten Franziska Federle kommenterar att det kan vara skönt att bära på just ryggen om man lider av förlossningsdepression:

”Att bära på rygg är ett bra sätt att vara nära utan att vara jättejättenära”, säger Franziska Federle och fortsätter:

”Väldigt mycket närhet med barnet kan vara överväldigande när man känner sig deprimerad. Samtidigt hjälper närhet till att läka ut depressionen. Bärsjal eller mei tai på rygg kan vara ett bra verktyg då. Man har barnet nära men blir inte lika överväldigad som när barnet är i ens famn.”

Jag upplever samma sak fast jag inte är deprimerad. Ett tag bar jag väldigt mycket för att det var enda sättet att få henne nöjd och sova. Det fanns liksom inget slut på bärandet. Jag fick ont. Det var svettigt. Tungt att andas. Opraktiskt när jag försökte göra något. Och jag var sååå trött. Det var allt ifrån mysigt. Jag är en sån där person som vill ha ganska stort personlig space. Det köper inte min dotter. Det kändes som någon slags tortyr ibland fast den tanken vågade jag inte låta komma fram då. Jag kände mig kvävd, låst och som att det aldrig skulle ta slut. Lite som graviditeten. Stor mage.

Nu när jag är starkare, får sova lite bättre, nästan uteslutande bär under sovpass som pågår max en timme är situationen såklart väldigt annorlunda. Men att jag bär på ryggen påverkar också. Det är så mycket lättare att göra något, exempelvis laga mat, äta, tvätta eller städa. 

Men viktigast är nog känslan. Jag känner mig fri. För den här ungen ger mig ingen rast förutom när någon annan är med henne. Ibland har jag kunnat sätta mig på en bänk när hon sover i vagnen, om det är rätt del av sovpasset. Men inomhus kan hon bara sova på mig på dagtid. Fortfarande! Men om hon är på min rygg kan jag plötsligt röra mig fritt och pilla med allt möjligt. Det känns rätt fantastiskt. Inte alls tortyr. 

Idag var jag på sjalträff och jag kände mig så cool när jag knöt upp henne på ryggen. För det är ytterligare en känsla jag har när jag bär på rygg. Jag känner mig cool. Det är en bra känsla.

Överspänd bäckenbotten? 

Jag vet inte riktigt när det började. Först var det en diffus värk som började vid blygdbenet. Det kom lite då och då men oftare vid snedbelastning t ex när jag bar T i babyskyddet. Men det var ganska sällan. 

Tills det blev varje dag när T var ett halvår gammal. Smärtan vandrade bakåt mot analöppningen och framåt på nedre delen av magen. Smärtan ökade snabbt i styrka även vid beskedlig jämn belastning som promenader och inte särskilt tunga, jämnt belastade lyft. Och där nån gång blev jag orolig och började verkligen känna efter. 

Under graviditeten hade jag väldigt ont i mitt bäcken och i ryggen. Det gjorde ont bak och fram, långt in och längre ut. En del av smärtan kunde bli bättre av att jag skakade lite på bäckenet och försökte slappna av. En annan inte. Jag gissade då att den första smärtan var en muskelsmärta (okej efter instudering på BakingBabies) En överspänning som gick att påverka genom att arbeta rätt med musklerna och hjälpa dem att spänna av. Och efter ett tag kom jag på att den postpartumsmärtan jag kände nu var precis som den där som gick att skaka bort. Jag läste som vanligt hos Mia på BakingBabies om egenvård vid överspänd bäckenbotten och andning och hållning

Jag blev mer och mer övertygad om att jag led av överspänd bäckenbotten och började fundera på orsakerna. Det var inte så svårt att finna möjliga orsaker. Ett halvår av dålig sömn och väldigt mycket sittande med T i famnen. Frustration över det. Knipövningar och magträning.

Tidigare i mitt liv har jag haft väldigt mycket problem med spända käkar som gett mig huvudvärk och när jag kände efter var käkarna såklart stenhårda. Så nu var det bara att försöka hitta tillbaka till en grundposition som inte innebär spänd bäckenbotten i tid och otid. 

Jag gjorde avslappningsövningar, justerade min hållning och masserade mina hårda käkar. På gymmet var jag försiktig med tunga vikter och såg till att bäckenet var spänt och avspänt vid rätt tillfälle. Smärtan minskade omedelbart och fortsatte att minska så länge jag kom ihåg att slappna av. Och efter en vecka kunde jag känna direkt när jag började spänna mig. (Det kunde jag inte först eftersom jag var spänd jämt) Och då upptäckte jag det. Det skedde när jag ammade. Nästan direkt när hon började suga spända jag bäckenet hårt hårt.

Det är egentligen inte särskilt förvånande. Jag ammar nästan bara sittandes på grund av dotterns näsa som ofta kloggar igen om jag liggammar. Jag har varit rätt trött på att amma ett tag nu men inte riktigt lyckats få henne att få i sig tillräckligt med näring utan mycken amning. Nattningsamningen har dessutom tagit lång tid, mellan 1,5-2 timmar en normal kväll vilket gjort mig väldigt frustrerad. Och så började hon amma ännu oftare på natten där runt halvåret. Så det blev lätt att jag blev irriterad och önskade att hon kunde bli klar någon gång. Och då spände jag mig. 

Kanske var det också för att någon tipsade om att det är så praktiskt att göra knipövningar när man ammar. Då lärde jag liksom bäckenet att spänna åt när jag ammar. Jag gillar dessutom inte att göra knipövningar sittandes. Hade svårt att hitta rätt muskler. Och det blev faktiskt svårare och svårare, kanske för att jag blev mer och mer spänd. Men jag kom alltid på det när jag ammade och tyckte att det var svårt att hitta tid till övningarna annars. 

Nu har jag hållit på och övat i några veckor och känner sällan av den där smärtan mer. Hurra! Men spändheten ligger väldigt nära till hands så jag måste hela tiden vara på min vakt på hela kroppen så att jag inte fastnar där igen. Och knipövningarna pausar jag ett tag. Plötsligt kom jag att tänka på detta utmärkta avsnitt av Förlossningspodden där en fysioterapeut bland annat pratar om att många kan behöva hjälp även ett tag efter förlossningen eftersom småbarnslivet i sig är påfrestande och ofta innehåller en del nya ställningar/lyft/situationer du och din kropp inte är van vid och då kan man få ont. Som jag.

PS. Vad skulle jag göra utan  BakingBabies? Må sämre på så många sätt!

Tre grejer

Första grejen. Inatt fick jag sova helt okej, fast hon ammade tre gånger, och vaknade med lite energi och jävlaranamma som var mycket mycket länge sedan jag upplevde. Övertygade lätt maken om att åka till tippen och blev av med den där högen vi har jobbat på i nästan ett år nu. Kändes helt fantastiskt! 

Andra grejen. T:s förkylning utvecklas långsamt och har nu kommit till fasen där slemmet minskar och lämnar en torr känsla. Det har gjort att hon är lite hes. Och det är så sjukt gulligt med en liten inte så sjuk utan mest glad liten bebis som är hes. 

Tredje grejen. Lisa Bjärbo har byggt en bilderboksvägg. Makalös! Kanske måste vi också ha en sån. 

Förkyld med bebis

Alltså när jag och T är sjuka är det så vansinnigt tråkigt. Alla aktiviteter och träffar med folk får ställas in och jag märker än mer hur viktiga de är för mig snarare än för henne. 

Och inte kan jag ligga i soffan och titta på dålig tv inte. Nej måste roa lite extra gnällig bebis. 

Och sova kan jag glömma också eftersom hon vaknar jämt och skriker när snoret hamnar på sniskan. 

Men vi måste ändå gå ut och gå för att hon ska sova och få lite frisk kall luft i bihålorna. Så jag släpar mig fram. Långsamt. Jag vet nu varför zombies håller ut armarna framåt. De håller i en barnvagn.