Byta sida

Nu är jag inte bara fröken som tar emot barn på förskolan, hänger med dem hela dagen och säger hejdå till dem på eftermiddagen och får tänka frenetiskt när föräldern frågat vad vi gjort under dagen (det är sååå intensivt och därför ibland svårt att svara snabbt vad just ditt barn gjort förutom allt det vanliga) utan nu är jag också förälder till ett av alla de där förskolebarnen. Och jag är så obekväm i den rollen. Eftersom jag själv vet hur pressat det kan vara att vara förskollärare försöker jag vara en så ”lätt” förälder som möjligt.

I början försökte jag bara hämta och lämna så smidigt och snabbt som möjligt att jag typ inte pratade alls med personalen. Men sen tänkte jag på vilka föräldrar jag tycker är lättast att ha att göra med och det är ändå de som jag pratar med och liksom har en relation med. De som bara är sådär snabba jämt kan bli lite ansträngt med. Så därför har jag ansträngt mig för att prata lite grann i alla fall. Fast det är så obekvämt.

Jag har ständigt ”jag borde hämta tidigare”-ångesten och tycker fortfarande att det känns konstigt och läskigt att hon är där utan oss. Men hon verkar ha det bättre och bättre för varje dag. Tänk att hon blivit så stor.

Annonser

Nya tider

Ojojoj vad det händer mycket nu.

På jobbet har jag fått en ny kollega som är toppen. Åtta nya barn skolas in under fyra veckor och de gamla barnen kommer tillbaka längre, klokare och med stor lust att krama gamla fröken. Det är så intensivt men också så roligt. Vi jobbar hårt på att hitta bra bordsplaceringar, gruppindelningar, schema, ritualer, rutiner och hjälpa barnen att mötas. Det känns som att det kommer bli bra det här och att allt hårt arbete nu i början kommer ge utdelning. Vi ska också ha ett fortbildningsprojekt under ett år som jag är så pepp på!

Samtidigt är lilla T (som faktiskt är två år nu!) på gång med inskolning på sin förskola. Det går bra men det är en stooor omställning för oss alla. Maken ska börja jobba och vi ska hitta in i förskolevardagen.

Jag ska fortsätta vara ledig en dag i veckan och jag ska lista ut vad jag och T ska göra då. En plan är att hänga en del med min syster som är hemma med sin lilla bebis. Vi får se.

”Blöjfri” och kiss överallt

Jag hade ju tänkt pröva i alla fall. Och många pratade så varmt om boken och metoden Potträning på 3 dagar. Så jag köpte boken och övertygade min man om att läsa den tillsammans med mig. Sen övertygade jag honom att han skulle börja innan semestern.

Såhär tänkte jag. Jag är som så många andra mammor och makar oftast projektledaren i familjen. Jag har själv genomdrivit många jobbiga förändringar kring sömn och mat under dotterns första år. Det har varit sjukt jobbigt och läskigt att behöva ta alla de där besluten själv, ibland mitt i natten, oftast i konstant tärande sömnbrist. Så med de argumenten höll maken med om att han skulle börja detta projekt. Han är dessutom inte särskilt driven som person så vi visste att det skulle bli en utmaning för honom.

Vi läste och tyckte som boken propagerar att det verkar bra att köra en intensiv period för att barnet ska ha möjlighet att lära sig detta svåra. I boken argumenteras att tre dagar är väldigt kort i jämförelse med den betydligt längre period det blir om gör lite då och då bara. Du rekommenderas att helt fokusera på barnet hela tiden. Du får tips om att ha mat redo att värma, ett gäng käcka aktiviter att göra hemma, att säkra alla mjuka saker med plastad frotté osv. MEN peppen om att det bara är några dagar gäller alltså bara den minoritet på ca 30% som fattar grejen direkt.

Jag gick med i en grupp på Facebook som är kopplad till boken. De flesta som skrev hade framgång första dagar och sen kom något problem. Någon skrev ibland om att inget verkade hända. Då svarade flera käckt att ”min fattade dag 18” eller ”håll ut! Min tog 24 innan han kände att något var på gång” Statistiken boken bygger på säger att 87% är torra efter 28 dagar. Då återstår 13% som behöver träna ännu längre. Alltså en månad. Det är helt sjuk lång tid av att hålla sig mest inne, titta på barnet konstant och stå ut med att alla delar av hemmet blir marinerade i kiss och bajs. Det är också ganska lång tid av att faktiskt utmana barnet ganska mycket i att pressa hen att lära sig något helt nytt.

Efter en vecka hade hon fortfarande inte fattat alls när hon var nödig. Vi såg inga tecken alls på henne innan det kom ut så allt som kom i pottan var helt vår förtjänst. Hon verkade neutralt inställd till det hela men var ändå mycket mer närhetstörstande, ledsen och arg än annars. Dessutom.åt och drack hon dåligt alla dagar (brukar annars vara nån slags varannandagscykel) Vi tappade långsamt modet. Så när oförutsedda händelser (jag kvaddade vår bil och vi behövde köpa ny) fick oss att behöva ha farmor som barnvakt under några timmar två dagar i rad (och vi ville inte tvinga henne att göra detta hästjobb) satte vi på blöjan igen och sen lät vi den vara på.

Det känns så befriande att inte behöva titta på henne hela tiden. Att kunna vara ute länge. Att slippa ha med pottan överallt. Att hon kan få leka ifred i rummet bredvid en liten stund.

Men jag känner mig så stolt över att vi försökte. Att vi gjorde det på allvar, att vi båda gick in helt fullt för det och att vi sen vågade avbryta. Hon kunde ju ha tillhört den där minoriteten som fattar på första dagen. Och nu vet vi hur vi ska göra när vi provar igen nån gång.

Svaj på jobbet

En kollega på avdelningen bredvid berättade i förrgår att hon ska sluta och jag blev så ledsen. Hon har varit lite av ett stöd för mig. Kanske inte så mycket konkret stöd men liksom mentalt.

Det har varit rätt tufft på hennes avdelning under våren och jag förstår hennes beslut. Men det gör mig ledsen, orolig och villrådig. För jag hade ju tänkt mig att hon skulle vara där och att jag skulle kunna gå och fråga henne saker. Mycket förändras också på min avdelning med många barn som slutar och många nya som kommer. Minskat behov av resurspersonal gör också att några kollegor slutar.

Känslosoppan gör precis som vanligt med mig: den växer och får mig att tvivla på mitt yrkesval och yrkesroll. Ska jag verkligen göra detta? Vad gör egentligen en bra förskollärare? Hur ser en bra förskola ut? Har jag förutsättningar att både göra ett hyffsat bra jobb och trivas på min nuvarande arbetsplats?

Jag ältar frågorna både för mig själv och med andra och kommer fram till samma sak om och om igen: jag ska vara kvar här ett tag till i alla fall och om det krisar riktigt kan jag förstås säga upp mig när som helst. Jobb finns hela tiden i denna bransch! Och jag lugnar mig med att det är såhär mina känslor funkar: de behöver få bekräftelse och uppmärksamhet, få synas och höras och vaggas och lugnas. Då kan de få finnas där utan att de gör lagom mycket väsen av sig. Jag behöver låta dem skaka om mig. Fast lagom hårt.

Jobba 80%

Nu har jag jobbat måndag till torsdag sen i januari och det känns så bra. Alldeles lagom och rimligt. Jobbet blir inte allt. Energin räcker till familjen också.

Kollegorna är utan mig en dag i veckan och både jag och de påminns om att jag inte är oersättlig. Allt hänger inte på mig.

Nästa vecka börjar maken jobba en dag i veckan, på min lediga dag, och då börjar en ny rytm. Hittills har vi alltså varit lediga tillsammans och det har varit så mysigt och skönt och trevligt. Men nu ser jag ändå fram emot att ha en planerad egen dag med dottern. Då kan vi ha vårat tempo och göra våra favoritgrejer.

Egentligen tror jag att det upplägget hade passat oss alla tre väldigt bra redan för längesen, men med mitt tidigare jobb fungerade inte det. Mest spännande ska det bli att se hur maken tycker att det är att jobba lite igen. Vi tror att det kommer bli toppen. Hoppas!

Små barns hår

När barnen börjar få så mycket hår att det kan behöva klippas syns det oftast tydligt vem som är flicka och vem som är pojke.

Pojkarna har kort praktisk frisyr, ibland lite halvlångt. Flickorna har längre som behöver sättas upp med tofsar och spännen. Och om det är av rufsiga kvalitén ska det balsameras och borstas. Och nu snackar jag alltså 1,5-åringar. Flickor tror jag då genom vår behandling av håret får lära sig att de ska vara fina och vara försiktiga för att inte förstöra det där fina.

Jag minns hur plågsamt det var när mamma tvunget skulle borsta mitt långa lockiga hår. (Och ja det var tvunget, annars blev det typ naturliga dreadlocks) Och hur obekväm jag var med att folk omkring kommenterade mitt änglalika hår. Det var som att jag bara blev mitt hår. Nu gillar jag mitt hår och har vant mig vid att mitt hår tar ganska stor plats av mitt utseende. Ibland har jag det kort och ibland långt.

Som barn, och framför allt som litet barn som ännu inte kan uttrycka vad hen vill, har jag lite svårt att förstå varför någon ska ha långt hår. Från mitt perspektiv ser jag bara att håret hindrar barnet i leken, blir kladdigt av mat och allmänt är i vägen. Det är fint för föräldrarnas skull. Håller du inte med? Förklara gärna för mig!

T kommer i alla fall ha kort hår tills hon kan uttrycka att hon vill något annat.

Skillnader mellan mammalediga och pappalediga

Min man är pappaledig på heltid sedan i juni och har haft lite kriser nu på det sista. Efter mycket om och men har vi kommit fram till att hans dåliga mående beror av känslorna och hur han trivs eller snarare inte trivs med att vara pappaledig. Nu är det lite bättre efter samtalshjälp och olika strategier för att göra pappalivet roligare och sömnen bättre.

Planen var att jag skulle vara hemma i ett år och sedan han i ett år till och så kommer det också bli. Det är få i vår umgängeskrets som har gjort på det sättet. Få pappor som är hemma längre än 6 månader och få mammor som är hemma kortare än 9 månader (de flesta ett år). Vi har börjat fundera mycket över skillnaden mellan att vara mammaledig och pappaledig. Och märk väl att nu skriver jag om heteropar med ett barn eftersom det är de jag tycker mig kunna säga nånting om.

Mammalediga

Mammorna får chockstarta föräldrarlivet med oförutsägbar och ibland traumatisk förlossning efter lång och eventuellt traumatisk graviditet. Sen ska kroppen läkas och så ska du försöka dig på amning samtidigt helst. Och om du inte ammar ska du få kläm på flaskmatning. Dagarna och nätterna omkullvälts och mamman tvingas att lära sig att nedprioritera sig själv och sina behov till ett minimum. Efter de första tio dagarna är du oftast själv på dagarna och även om du själv är väldigt svag och i andra skulle varit sjukskriven förväntas du nu ensam ta hand om ett spädbarn du inte känner. Jag tror att många mammor kan mötas i denna extrema och lätt absurda situation och känna gemenskap och nyfikenhet på andra mammor.

Mamman går med barnet till BVC regelbundet. Där finns tid och plats att prata om barnet och föräldrarskapet. Ofta ordnas föräldragrupper där mamman får träffa andra mammor.

I början när barnen är väldigt små är det mer självklart vad man ska göra. Du har ofta fullt upp med att få bebisen att äta och sova och hinna med detsamma för dig själv.

Många mammor är hemma i ett år. Det tror jag bland annat gör att många orkar lägga tid på att skapa nya relationer till andra mammor. Och så hinner du bli riktigt trött på att inte ha någon vuxen att prata med på dagarna. På kvällarna kan det också vara rätt körigt med stafettamning, kvällsoro och oändliga nattningar och därför svårt att hinna prata med partnern.

Mammor har ofta många andra mammor att härma/jämföra sig med i sina egna mammor och mammor i film, böcker, berättelser. Det finns många scener med mammor med små barn men också stora.

Kraven på mammor från samhällets sida är totalt orimliga. Du ska vara mer perfekt än du nånsin behövt vara tidigare. Smal (du är väl inte gravid fortfarande höhö!), välklädd och piffad (hon kan ju inte sunka ner sig totalt bara för att hon fått barn!), glad och lycklig (du har ju blivit mamma!) samt ansvara för de små områdena (obs ironi!) föräldrarskap, uppfostran, balans mellan föräldrarskap och lönearbete, relationen till partnern samt förstås hemmet (det ligger ju i dina gener). Din insats tas för givet och ger inte upphov till någon särskild uppmärksamhet eller uppskattning från omgivningen. Förutom om du inte lever upp till kraven förstås. Då får du uppmärksamhet.

Pappalediga

Många pappor är hemma kortare tid än mammorna. Ofta max ett halvår. Papporna måste ofta anpassa sig mer efter förskolestarten så att den blir vid en bra tidpunkt. Det är kanske inte när det passar pappan. När pappaledigheten blir kort verkar en del pappor nedprioritera att bygga nya relationer med andra föräldrarlediga. Och de kanske inte hinner bli riktigt så desperata i sin längtan efter vuxenkontakt som de långhemmavarande mammorna. När barnet är äldre brukar inte situationen vara lika extrem längre och det finns ofta luckor och tid för vuxensamtal på kvällarna samt att få barnpassning och komma ifrån. Sen finns det ju en del forskning som visar att män är betydligt sämre på att bygga och vårda relationer.

När barnet är ett år och pappan ska börja vara hemma är det ofta ett rörligt, snackigt och lite mer självständigt barn att ta hand om. Skönt eller kaosigt? Inte lika extremt i alla fall som en enmånaders som ska amma hela tiden och vill ha konstant närhet. Friare. Men det barnet kräver mer initiativ från den vuxne. Och det finns plötsligt så mycket val. Vad ska man göra egentligen? Vad gör en ”bra” förälder med sin ettåring?

Då kommer vi till nästa svårighet: förebilder. Det är betydligt vanligare med frånvarande fäder än frånvarande mödrar. Många pappor verkar sakna förebilder. I media finns en del bilder av pappor, men då ofta med äldre barn. De gör roliga saker ihop. Men den där pappan som diskar med en ettåring som kravlar runt benen är en pappa som sällan avbildas. Om han gör det är det ofta på ett skämtsamt sätt.

Pappan förväntas inte ta det största ansvaret för varken barnet, hemmet, relationen till din partner eller balansen mellan föräldrarskap och lönearbete. Han anses faktiskt ganska dålig på det. Kanske till och med olämplig. Han kan få både uppmärksamhet och uppmuntran för helt självklara moment i föräldrarskapet, eftersom du inte förväntas göra det och inte heller bra. Det känns nog inte så kul.

Sammanfattning

Det finns olika förväntningar på mammor jämfört med pappor. De flesta mammor är hemma med barnet i början medan pappan senare. Livet med en nyfödd jämfört med en ettåring är väldigt olika. Min teori är att mammor utifrån dessa förutsättningar oftare blir stressade supermänniskor med mammavänner medan papporna oftare blir vilsna och ensamma. Vad tror du?