Två veckor kvar

Jag kämpar mig igenom denna sista tid på det här jobbet som får mig att må så jobbigt.

Håret fortsätter att försvinna i hög takt och jag har numera aldrig utsläppt längre. Luggen är fortfarande tjock och krulligt medan resten av håret hänger mer och mer glest och rakt a la hockeyfrilla. Det ser skrattretande absurt ut tillsammans med min utstrålning av allvarlig – lugn. 

Jag spyr mer sällan och vikten verkar inte gå neråt längre tack och lov. Sömnen är dock fortfarande rätt dålig och jag är konstant trött trött trött. Tålamodet är kort och gråten, förtvivlan och hopplöshet finns nära. Men jag kan hela tiden lugna mig med att jag ska sluta. Det känns så skönt. 

Annonser

Dä! 

Senaste tiden har jag bara skrivit om mig själv märker jag nu. Så hur är det egentligen med vårt barn? Jo alldeles prima! Hon är snart 17 månader och vi har satt upp henne i förskolekö. I vårt område är det svårt att få plats så det är ändå i augusti det kommer bli aktuellt trots att vi sökt till april. 

Hon förstår väldigt mycket av vad vi säger, så det gäller att tänka sig för. Det är så roligt att märka hur hon förstår mer och mer och vi längtar så till den dag då hon säger mer än dä och den som nu får betyda allt som är värt att sägas. 

Hon går och springer och klättrar och är fantastisk på att flytta på saker snabbt. Det blir rörigt men hon kan också hjälpa till med en hel del om man är beredd på att det tar ganska mycket längre tid.

Hon somnar ganska lätt i sjal, sele eller på dagen även i vagn. Hon sover en gång på dagen och sover 30-60 minuter. Hon sover mellan 20 och 8 på natten. Fortfarande är det smidigast att hon sover i vår säng eftersom hon vaknar kanske 3-10 gånger per natt och vill ligga nära. Men nu brukar det räcka att hon får lite kroppskontakt för att hon ska bli lugn. Då och då blir hon jätteledsen på natten och då kan det ta upp till en timme för henne att komma till ro och somna om. Jämförelsevis sover hon klart bättre än hon nånsin har gjort men ingen av oss sover bra när vi sover med henne (fast pappa klarar det bättre).

Hon äter fortfarande ganska oregelbundet, men brukar ta igen matvägran på kvällen.

Hon hittar nya saker att leka med och älskar att vara ute och utforska fasader, cyklar, löv, grävskopor och springa efter hundar. Lekplatser roar en kort stund men spårvagnar desto längre. 

Hon får vredesutbrott ett par gånger varje dag när hon inte får som hon vill. Då kan hon både skallar och rivas och bitas. Det är sådär kul. 

Jämförelsevis tycker vi att hon är typ lika oberäknelig och rutinhatande men klart roligast hittills. Dessutom accepterar hon att nattas av oss båda och vi hinner få tid tillsammans jag och maken varje kväll! Så vi har det ganska bra.

Orsakerna

Jag funderar över varför det blev såhär att jag mått så dåligt av mitt jobb att jag sagt upp mig. 

1. Jag hade orealistiska förväntningar på mig själv. 

Det skulle ju bara vara så kul att börja jobba! Jag skulle vara precis som vanligt fast lite klokare (för visst var det nån som sa att man blir en klokare människa av att få barn?) Jag skulle njuta av få prata med andra vuxna och få fokusera på nåt annat än mitt lilla barn. 

Och varför skulle jag inte klara att jobba heltid? Det hade jag ju alltid gjort innan! 

Den enda känslan jag bejakade hos mig själv var att det var kul att börja jobba. Alla andra känslor störde mig och de försökte jag trycka undan. 

När känslorna konstant inte stämde med det jag tyckte att jag borde känna krävde de plötsligt mycket mycket mer energi. Allt blev tungt och svårt och förvirrande jobbigt att hantera. Men när jag inte kunde fatta snabbt nog att det inte var som jag hade tänkt mig ryckte kroppen in och började ropa högre och högre. Med sömnproblem, nedstämdhet, morgonspyor, koncentrationssvårigheter, gråtfester och viktnedgång.

2. Jag saknade självinsikt och var väldigt tärd.

När jag började jobba var mina stressnivåer redan höga. Jag hade inte fått ordning på min sömn och jag var så otroligt trött både fysiskt och psykiskt. 

Det började när jag var gravid. Jag hade min första etta (så roligt och så jobbigt!) och jag tänkte inte låta graviditeten påverka mitt jobb. Trots att jag mådde mer eller mindre dåligt fysiskt och psykiskt under så gott som hela graviditeten (sök graviditet här på bloggen om du vill frossa i eländet) var jag inte sjukskriven en enda dag med anledning av den. Jag tänkte att det skulle vara så svårt att få bli sjukskriven, att det skulle vara väldigt svårt att lösa min frånvaro på jobbet och att jag så gärna ville jobba ju. Så jag offrade min hälsa istället. Läs BakingBabies Mias inlägg om graviditet och hälsa/sjukdom som berör detta. Hon pekar på att Försäkringskassans syn på graviditet gör att många gravida tvingas jobba med symptom de annars skulle bli sjukskrivna för. Det är ju normalt va.

Så där hade jag ett riktigt kasst utgångsläge för att få en liten bebis. Hon kom tack och lov genom en inte alltför hemsk förlossning. Jag var i och för sig fullständigt utmattad i några veckor men fick inga större skador som jag vet om. Men sen följde ett år med ett barn som ammade sig genom nätterna och även sov kasst på dagen. Och jag blev ett vrak. Fast det förstod jag inte. Det var min vardag. Och alla andra klarar ju detta? 

Hur skulle det varit om jag hade fått vara sjukskriven under delar av min graviditet? Kanske jag då hade kommit in mer i detta att man får vara trött och sjuk även om man är förälder? För hela den här märkliga synen på gravida som Mia skriver om gjorde verkligen sitt för att få mig att ramla in i cirkeln av att stänga ute min kropps signaler och vad som än hände tänka ‘men såhär är det när man har barn’. Om jag hade fått återhämta mig lite mer då så hade jag kanske fattat att jag alltid behöver och förtjänar och måste kräva det, vad läget än beror på.

Och tänk om jag sen hade varit bättre på att be om och kräva hjälp under min föräldraledighet? (Efter att maken hade haft sina första riktigt tuffa förkylningsnätter med dottern var han lite arg på mig. ‘Du borde ha sagt till mer för den här sömnbristen är ju helt fruktansvärd i kombination med att ta hand om henne hela dagarna!’ Jag svarade att jag var för trött.

Och tänk om jag sen hade varit mer medveten om mitt mående och kanske börjat med att jobba 80%? Hade jag hamnat här ändå? Jag tror inte det. 

3. Det är extremt krävande att vara klasslärare. Och så fick jag en klass som kräver lite extra. Och så var den en hel del annan röra på skolan som stressat mig.

Jag har nog inte tänkt så innan eftersom jag klarat av pressen innan. Och faktiskt gillat det. Men nu förstår jag att det krävs väldigt mycket för att klara detta jobb. Och när mycket annat var luddigt och inte så stadigt och fungerande blev det bara för mycket för denna sköra mamma. Om jag hade fattat hur jag mådde hade jag nog inte tagit ett jobb på en skola mitt i en stor förändring.
Nej nu ska jag jobba 80% och när maken börjar jobba blir det också 80%. Och om jag blir sjuk ska jag verkligen kämpa för att bli sjukskriven. 

Återhämtning som duktig flicka?

Jag är i ett märkligt läge nu. Jobbar på ett ställe som får mig att må väldigt dåligt men med vetskapen att det är slut om fem veckor. Omgiven av vuxna som trivs och elever som är precis som vanligt. 

Jag är så tacksam mot min terapeut som fått mig att analysera situationen utifrån min stressnivå. Som fått mig att inse att läget kommer bestå som det är nu länge. Tacksam över alla fina kollegor som bekräftat mig i min analys och prisat mitt mod. (Känner mig knappast modig, snarare desperat och förtvivlad) 

Nu har min terapeut påmint mig om att jag måste fortsätta kämpa för att få plats att återhämta mig. Inte köra en fantastisk final med barnen utan nöja med en hyfsad. Säkra kort och få nyheter. Det är svårt. Min natur är ju att försöka göra så himla himla bra jämt. Försöker lära mig att enkelt också kan vara bra. Bra nog. Kanske till och med bättre än spektakulärt ibland. 

Har också fått i läxa att fundera över det där duktig-flicka-syndromet som är ett mönster genom hela mitt liv. Jag försöker identifiera  var och när jag presterar mer än jag orkar och vad som händer om jag slutar med det. Vad är jag rädd för?

Det nya jobbet oroar. Kommer det bli bättre? Men jag försöker tänka att det får bli som det blir. Jag får ta det då. För det är också en del av att vara en duktig flicka: att jag ska ta så bra beslut och klara allt så bra. Men det här kanske inte heller är rätt för mig. Och då får jag helt enkelt byta igen tills det känns bra. Eller så mår jag för dåligt för att jobba särskilt mycket nånstans och måste vara sjukskriven. Det är också okej. 

Jag ger upp

Nu har jag bestämt mig. Efter mycket funderande och analyserande har jag med  min tålmodiga man som bollplank kommit fram till att det som stressar mig på jobbet kommer fortsätta vara där ett tag till. Det kommer nog bli bra till slut alltihop. Klassens dynamik, relationerna med kollegorna, kommunikationen med chefen, strukturen kring de lite klurigare eleverna och rutinerna på skolan. Men det kommer ta tid. För lång tid för att jag ska orka. Och därför har jag kommit fram till att jag måste säga upp mig.

En bekant tipsade om att det behövdes folk på hennes förskola. En stabil, välfungerande och trevlig förskola. Jag var där för några dagar sen och blev välkomnad med öppna armar. Det är ju en väldig brist på förskollärare… Och jag kan inte hitta något bättre alternativ i nuläget så det blir nog så att jag börjar där i januari.

Det är så mycket känslor som rör sig i mig nu. 

Jag är stolt över att jag vågar göra något så drastiskt som att säga upp mig. Det är bara jag som kan säga vart min gräns går. Det är bara jag som kan veta när det är läge att sluta. Jag har varit dålig på det innan i mitt liv. Envist och plikttroget har jag fortsatt med och slutfört saker som kändes fel från första början. Jag har varit upptagen av vad andra ska tycka och tänka. Jag har inte ens kommit på tanken att jag kan hoppa av, sluta, ge upp, byta, avbryta. Det är något jag har fått lära mig. Och det här är det svåraste brytet hittills i mitt arbetsliv.

Jag känner sorg över att jag lämnar min klass och mitt jobb som klasslärare som jag, trots all stress jag känner inför just nu, samtidigt tycker så mycket om. Under min lärarutbildning drömde jag om att jag en dag skulle jobba som klasslärare i lågstadiet och vara den stabila klippan för min klass. Jag skulle stötta, peppa, utmana, leda och glädjas med min klass. Och när jag vågade mig på min första etta kände jag att det var helt rätt för mig. Och då blev det genast en stor del av min identitet. Det är också just det, att jag var så säker på att det var min grej och gjorde den titeln till en självklar del av mig, som nu gör mig förvirrad och vilsen. Vem är jag nu? 

Jag känner lättnad över att jag ska få släppa hela den tunga situation som jag nu känner att jag bär lite för mycket. Lättnad över att jag ska fly och få göra något annat.

Jag känner mig orolig över framtiden. Vad ska det bli av mig? Kommer jag våga vara klasslärare igen någon gång? Kommer jag orka jobba på en förskola? Kommer jag komma ur denna svacka?

Jag känner glädje när jag börjar känna igen mig själv. För sedan jag tog beslutet att säga upp mig är det som något ständigt närvarande plågsamt tungt har lättat från mig. Små glimtar får jag av min forna energi, inställning till livet och mig själv och lust att göra saker jag tycker om. De där glimtarna stärker mig i mitt beslut om att säga upp mig. För den här nedtyngda stackars typen är inte den jag vill vara.

Håll tummarna för att jag ska börja må bättre nu!

Hej höstlov!

Nu är det äntligen Äntligen ÄNTLIGEN höstlov! 

Det har varit fyra slitiga veckor med alla utvecklingssamtal. Sen har jag gråtit inför mina kollegor, haft jobbiga möten och fått reda i många svåra situationer med eleverna. Jag har varit på två möten med min terapeut på vårdcentralen och börjat fundera på att säga upp mig. 

Jag försöker nysta i vad det är som får mig att må kasst och vad jag kan göra något åt. Prioritera och försöka ta bort det som är inte är viktigast. Strukturera och göra listor. Och så har jag satt upp en deadline då jag ska känna av om det blivit tillräckligt mycket bättre för att jag ska orka stanna på den här arbetsplatsen. Det lugnar mig bara att jag tillåter mig att tänka på det alternativet. 

Jag har varit väldigt dålig på att ge upp, hoppa av och sluta tidigare i livet men som vuxen har jag långsamt blivit bättre på det. 

Men nu ska jag vara med min familj och göra roliga saker en hel vecka. Hurra!

Nu är det såhär igen och det är bara att acceptera

Nej nu känner jag att det har blivit dags att se sanningen i vitögat. Jag mår inte bra. Och det är inte första-veckorna-på-jobbet-oron. Nej nu har det blivit något som har satt sig i kroppen och kommer ta ett tag att bryta.

Första steget för mig brukar vara det svåraste: att vara ärlig mot mig själv och acceptera hur det är nu. 

Det finns en mängd olika saker som stressar mig på jobbet. Andra kanske inte skulle bli påverkade av det men jag blir det och det får jag helt enkelt acceptera. Inget blir bättre av att jag skäms över att jag inte mår bra av dessa omständigheter (men skäms gör jag ju ändå).

Oron, stressen och skammen har satt sig på sömnen och magen. Jag har svårt att somna. Sover oroligt. Vaknar ohemult tidigt och har svårt att somna om. Har ont i magen. Mår illa. Spyr ibland på morgonen. Precis så som det varit tidigare i mitt liv när jag mått dåligt. Bara det att med ett litet barn hemma är det mycket svårare att hitta de där små stunderna av vila som gör att jag orkar. Och då tär frånvaron av sömn och den stackars oroliga magen väldigt mycket mer. Sen så är det humöret som är konstant lågt. Mycket tårar och dalar som inte vägs upp av toppar. 

Men jag har en plan. 

Jag har både bokat tid hos terapeut och hos min chef. Jag försöker göra vad jag kan för att förändra det som går att förändra på jobbet. Hemma försöker jag fånga glädje och vila och luta mig på min man som är lugnet jag behöver. Och lite i taget pratar jag med folk. Men fast jag vet att det hjälper att prata drar jag mig för det. Skäms. Men det får vara okej bara det går lite lite framåt och jag vågar prata med en till människa och säga lite mer av sanningen.