Covidvaccin och gravida

I min lilla umgängeskrets känner jag ingen som inte är vaccinerad. Min mamma var visserligen först rätt säker på att inte ta sprutan men när jag och min syster förklarade att vi då inte kunde umgås inomhus och att vi var superoroliga för att hon skulle dö (sant!) så ändrade hon sig. De där som fortfarande undviker vaccin träffar jag alltså inte. Utom i en grupp som gjort mig väldigt förvånad.

Jag är med i en Facebookgrupp med folk som ska få barn samma månad som jag. Där finns en stor grupp som inte vill vaccinera sig. Det pågår också ständigt diskussioner i trådar där folk ber om råd hur de ska tänka kring vaccinet.

Jag tycker att det är fascinerande och sorgligt. Vi stackars gravida pumpas med råd och tips om vad som är bäst för barnet. Hela tiden barnet, barnet, barnet. Det är inte lätt att hålla sig till de torraste mest korrekta källorna som Livsmedelsverket, 1177 och Janusinfo. För det finns så många som tycker och tänker om mitt lilla foster när jag är gravid. De ovan nämnda är mer balanserade i att det faktiskt är viktigt att mamman mår bra också. Problemet här är inte bara onödigt lidande för mamman utan också att dålig hälsa hos mamman, fysisk liksom psykisk, ofta påverkar barnet i slutändan ändå. Men det är så lätt att bli helt och hållet ett kärl till barnet och glömma sig själv.

För det är den balansen jag tror att det handlar om. De gravida som inte vill vaccinera sig är främst rädda för långtidseffekter av vaccinet (de som vill berätta i alla fall). De verkar inte tänka på korttidseffekterna av covid: för tidig födsel, död och iva-vård. Och att gravida faktiskt är en riskgrupp: att vi riskerar att bli väldigt väldigt sjuka i covid. Inte heller verkar de tänka på långtidseffekterna av covid som ju fortfarande är rätt outforskade men redan nu visar sig i en grupp med postcovid som har väldigt otrevliga besvär.

Jag förstår att deras förhoppning är att inte få covid och då slippa all skit det för med sig. Och där kan jag förstå dem som bär sitt första barn. De kan faktiskt isolera sig om deras partner också gör det. Men de som har äldre barn förstår jag mig verkligen inte på. Det är väldigt stor risk att deras stora barn tar hem covid till dem. Jag är orolig och försiktig fast jag är fullvaccinerad och tänker väldigt mycket på vad jag gör eftersom även asymptomatisk covid kan leda till för tidig födsel. Hur vågar de leva ett vanligt familjeliv utan vaccin i kroppen och med ett foster i livmodern? Det har jag svårt att förstå.

Jag tycker att det är rätt ansvarslöst att som förälder inte vaccinera sig. Precis som att jag tecknat en livförsäkring sen jag fick barn tar jag också hand om min hälsa och tar vaccin både för min och mina barns skull. Jag menar att jag har en skyldighet som förälder att ta hand om mig själv.

Nu hoppas jag innerligt att denna grupp av ovaccinerade gravida slipper få covid. Det vore fruktansvärt om deras nu ofödda barn samt de själva får men för livet på grund av att de inte vaccinerade sig.

Rutinultraljudet med tvåan

Jag var inte särskilt nervös, som jag ville erkänna i alla fall. Men det fanns såklart en gnagande oro som jag inte ville ge mer plats än den redan hade. Och fast jag inte velat fokusera på det har jag verkligen gått och väntat på detta. Mycket mer än allt annat.

En väldigt trevlig barnmorska mötte mig och frågade hur detta kändes. Jag berättade att jag var nervös på grund av hur eländigt rutinultraljudet var med mitt första barn. Hon hade ganska allvarlig hydronefros under hela graviditeten och ett tag efteråt. Här kan du läsa alla inlägg om det.

Barnmorskan tittade metodisk igenom hela fostret och allt såg bra ut. Hon förklarade väldigt mycket om alla organ. Hur de skulle se ut och att allt var normalt. Tills hon kom till njurbäckenet. Och där var ju två svarta bollar som det inte ska vara. Hydronefros en gång till. Måtten var dock helt annorlunda än förra gången: 8 och 6 millimeter (förra gången var de 25 och 16) och därför blir det nu en annan procedur. Med vårt första barn fick vi göra fyra extra ultraljud och då med läkare. Nu kommer vi få göra ett extra, i vecka 32, och då med barnmorska. Dock ska jag få bli uppringd av en läkare fast det inte verkar vara rutin. Det här verkar därför inte alls vara en särskilt stor grej. Alltså logiskt och faktiskt. Känslomässigt var det något helt annat.

Barnmorskan märkte att jag blev väldigt ledsen och efter en liten stund började jag gråta. Och jag grät och grät. Det var som att alla känslorna från hela den långa processen vällde över mig. Barnmorskan ordnade så att en kollega kunde ta emot hennes nästa patient så att vi hade tid att gå igenom allt och jag hann lugna ner mig lite.

Jag hade nog egentligen oroat mig för mycket mycket värre saker än ett förstorat njurbäcken. Typ ett dött foster eller allvarliga missbildningar. Men just att det här lilla barnet har samma problem som ännu mer förmörkade min riktigt pissiga förra graviditet kändes så himla taskigt. Räckte det inte med en gång? Jag kände mig så besviken och ledsen.

Min man ringde mig när jag var på väg tillbaka till bilen (jag hade verkligen velat ha honom där med mig men fick inte på grund av covidregler) och jag bara grät i telefonen och kunde inte prata. Han hann bli rätt skärrad och blev lättad av att höra, när jag kunde få fram några ord, att det bara var en liten förstoring av njurbäckenet och att det annars var ett friskt och alldeles normalt litet foster som syntes på skärmen.

Nu känns det så skönt att jag inte ska smila upp mig på jobbet och låtsas att allt är bra. Nej, jag ska vara ledig med dottern och älta detta ifred.

Om två veckor får jag träffa min barnmorska igen, trots att omföderskor egentligen får vänta till vecka 25. Det känns tryggt att få prata med henne om detta.

Och förresten fick jag också veta att det är en liten flicka där inne.

Student igen!

Det är så himla spännande detta att jag har fått tillåtelse att vara student på 25%, betalt dessutom. Det får mig att tänka på förra gången jag var student och hur annorlunda det var från nu. Då var jag i 20-årsåldern. Det var mycket problem med bostad, ekonomi, hitta vänner i en ny stad, hitta mig själv och ständigt fundera över om jag ens skulle kunna bli lärare. Jag hade också så mycket tid. Inga barn, i och för sig några extrajobb och en krånglig kärleksrelation men ändå väldigt lite krävande fritid och familjeliv. Jag minns hur jag ibland kunde lägga väldigt mycket tid på studierna. Som när det blev extra roligt på dramakurserna och vi studenter sågs många extra gånger utanför det obligatoriska och lekte, dansade och spelade musik ihop. Eller när jag mot slutet läste 150% några gånger. Ibland gick det bra beroende på kurskombinationerna och ibland fick jag hoppa av en kurs.

Nu har jag en riktigt bra bostad med massor av plats, trädgård och make på övervåningen som jag kan gå och pussa. Det är verkligen fantastiskt att kunna gå ut och plocka tomater till lunchen eller ta en kort promenad i skogen. Nu har jag dessutom inga problem med ekonomin eller behöver rodda extrajobb mellan examinationerna.

Nu har jag heller inga tvivel på om detta är rätt. Visserligen osäkerhet och bra koll på min okunskap men det är jag helt okej med, det är ju därför jag läser en kurs. Jag är inte heller ett dugg osäker över om jag har möjlighet att klara kursen, det skulle nog bara hända om jag blev väldigt sjuk och missade massor, men det går att ta igen senare.

Då när jag läste till lärare var en del av föreläsarna inte riktigt någons favorit och vissa kurser var inte så väldigt användbara eller lärorika. Men denna verkar vara en riktig pärla. Kursledaren är trygg och tydlig och dessutom dramapedagog. Kan inte bli bättre ju!

In i kursen har jag också med mig nästan 10 års erfarenhet från arbete i skola och förskola, samtidigt som min studietid och första år som lärare fortfarande känns nära. Det är roligt och givande att ha så mycket att jämföra med, bearbeta och fundera över. Dessutom är mina kursare minst lika erfarna men alla med olika yrkesbanor. Det är rätt fantastiskt! Någon sa att lärare borde få studera minst var tionde år och det kan jag verkligen skriva under på.

Visserligen är det trist att nästan bara få träffa mina lärare och kurskamrater på en skärm men samtidigt väldigt praktiskt, speciellt när jag nu ska vara så väldigt försiktig i och med min graviditet. Tänk vilken tur att jag fick för mig att be att få läsa denna kurs och tack till min chef som lät mig göra detta.

Vecka 19 – sötsug och djurpark

Nu har jag fått ett stort sötsug och allmänt stor aptit. Ost och fil lockar också lite extra. Innan har jag inte haft sötsug nästan alls. Jag har också slutat väga mig. Det verkar som att jag blir större och det är känns jobbigt så då håller jag mig undan från vågen.

Det har varit allra sista veckan på jobbet och många många bollar i luften. Jag har också varit på Borås djurpark (ej själv med dottern tack och lov) och tagit många pauser då det gjorde rätt ont i bäckenet. Men det kändes så fantastiskt att klara av att vara med och få se alla djuren. Som så många andra gånger tänker jag ”inte en chans att jag skulle gjort det här förra graviditeten”.

Det gör fortsatt ont i bäckenet men typ inga andra jobbiga symtom. Det känns som att det blir bättre av att gå på ojämnt underlag jämfört med platt samt att vila i mjuk säng/soffa. Och att inte skynda för då spänner jag mig. Det är det värsta: om jag spänner mig. Då blir det alldeles hårt och stelt och gör ont i bäckenet. Stretchövningarna som fysioterapeuten gav tror jag också hjälper lite.

Lite ont har jag också haft i livmodern. Sådär molande värk som mensvärk. Jag tar det som ett gott tecken: att det är något som växer där inne och frodas. Men inga sparkar eller rörelser har jag känt.

Sista arbetsdagen

Idag var en så ledsam dag. Jag kände verkligen hur mycket jag älskar mitt jobb. Hur jag lär mig något nytt varje dag. Vi är på gång att få ordning på en barngrupp som haft det alldeles för rörigt och den där känslan av att långsamt få mer och mer ordning är så tillfredsställande. Och då ska jag vara hemma.

Samtidigt är det lite skönt att få börja detta nya liv som jag försökt planera och förbereda mig på nu ett tag. Jag gillar inte att vänta på saker. Både kul och jobbiga saker vill jag helst ska hända NU så att jag slipper tänka på det så mycket.

Nu börjar det. Önska mig lycka till!

Vecka 18 – tröttande utvecklingssamtal och bäckensmärta

Jag har haft så många utvecklingssamtal. Ni som är lärare vet att det är ansträngande på ett alldeles speciellt sätt. Nu är det också med föräldrar till barn jag känt under bara några veckor så det har varit extra nervöst.

Tack och lov har min chef hittat en ersättare till mig som verkar jättebra. Men det är förstås också ansträngande att introducera en ny person in i arbetslaget. Speciellt när det är duktig medarbetare med massor av tankar och idéer.

Så nu är jag bara så trött trött trött. Tack och lov har jag inget illamående alls och bara lite huvudvärk. Men mentalt och därmed även i kroppen känns det som att jag är lite överkörd av en långtradare. Jag är bara ett darrigt mos men ska ändå försöka styra och ställa och tänka riktigt smart nu på sluttampen. Samtidigt mal tankarna om hur det ska bli när jag bara jobbar 30 % och vad jag och dottern ska göra med all tid. Känslorna svajar också nu mellan att det ska bli rätt skönt att slippa all stress och press på jobbet samtidigt som jag kommer sakna barnen och intensiteten. Och alla känslorna tar också energi. Vill bara titta på tv och kanske påta lite i trädgården just nu.

Nu blir det också mer tydligt för varje dag att jag får ont i bäckenet om jag går för mycket eller blir för spänd. Bäst är det om jag vilar ganska mycket. Vilket sällan händer. Men om jag nu ändå ska gå ska det verkligen inte vara en sån där kontinuerlig promenad på minst 30 minuter som alla säger är så väldigt bra för gravida. Nej då börjar det göra ont ganska snabbt. Det är bättre på jobbet där jag går, sen sitter, sen springer kort, sen kryper, sen står, sen sitter osv.

Magen fortsätter att växa rakt utåt! Det känns obekvämt både fysiskt och mentalt. Nu är det också offentligt på mitt jobb inför barn och föräldrar. Det är befriande att kunna prata om det och känns viktigt mot barnen att få chans att förbereda dem på att jag ska ”försvinna” för dem. Men samtidigt är det jobbigt för de vill så gärna ta på magen. Det känns rätt lönlöst att få dem att sluta men jag gillar det verkligen inte.

Fel tid att fylla år

Så var det dags för min födelsedag. Och alltid känns det väldigt olägligt. Om jag läser på högskola eller folkhögskola är det precis vid terminsstart. Och på alla lärarjobb jag haft är det alltid precis mitt i en väldigt intensiv uppstartsperiod. Privat brukar det också vara fullt upp med alla helger bokade, kvälls- och helgaktiviteter har precis startat och vardagsrutinerna efter semestern har inte riktigt satt sig ännu.

Jag orkar liksom inte med att fylla år just då. Så jag brukar mest fixa en lagom avancerad middag på själva dagen och sen fira med familjen typ en månad senare när livet lugnat sig lite.

Sen är det grejen med att det ofta är nya bekantskaper på jobb/utbildning och med dem vill jag verkligen inte ha ett låtsashjärtligt firande. Vissa år har nya kollegor/kurskamrater fixat tårta eller liknande och det har känts superobekvämt. Så nuförtiden när jag är i ett nytt sammanhang runt denna dag undviker jag nogsamt att låta min omgivning märka att jag fyller år.

Men nu har jag redan fyllt så nu hoppas jag att alla lägger detta bakom sig och låter mig fira nån gång i framtiden när jag orkar.

Vecka 17 – mardrömmar och slutspurt

Den här veckan har jag drömt mycket mardrömmar som verkligen skakat om mig och följt med mig flera dagar. Mest om att dottern dör i otäcka olyckor pga att jag inte är snabb nog och stoppar henne från livsfarliga saker. Nu är hon och har aldrig varit ett sånt barn som gör sånt utan snarare alldeles lagom försiktig. Men drömmarna skrämde mig något fruktansvärt och lämnade mig med en stor dos självtvivel.

Det gör mer och mer ont i bäckenet. Jag har fått ett stretchprogram från min fysioterapeut men jag vet inte om det hjälper. Det är så svårt att veta vad som är vad.

På jobbet är det slutspurt nu med knappt två veckor kvar. Tack och lov har min chef hittat en vikarie till mig som är utbildad. Det känns så skönt att ha någon att lämna över till. Så nu ska det fixas och ordnas och en massa utvecklingssamtal ska genomföras samtidigt som min kurs börjar. Det är minst sagt mycket att tänka på. Men jag gillar det. Bävar inför att inte ha jobbet att gå till och känner redan hur mycket jag kommer sakna barnen.

Jag har också börjat snudda vid tanken att det snart är dags för RUL. Det blir två dagar efter jag slutat jobba med barnen. Jag känner stor oro inför RUL och tänker på allt möjligt som kan upptäckas då.

Sista kalaset

Nu var det äntligen dags för barnkalaset för dottern. Hon fyller ju år på sommaren ( i år fem!) och då är det svårt att ha barnkalas så vi brukar vänta tills förskolan börjat igen.

I år hade hon mycket åsikter om hur allt skulle vara. Hon bestämde hela menyn ur sin kokbok för barn: vegetarisk lasagne, hembakat bröd, bål, huller-om-buller-tårta och chokladbollar. Det skulle också vara skattjakt för att hitta godispåsar, sagoläsning till godiset samt fiskedamm till tatueringarna. Det hela tog lite mer än tre timmar och utspelade sig på två lekplatser i radhusområdet med sammanlagt 5 barn och 6 vuxna.

Dagen innan ägnade vi åt att laga och baka menyn och dottern var superengagerad nästan hela vägen. På kalasmorgonen var hon så taggad att hon inte kunde äta.

Det blev ett väldigt roligt kalas där både barn och vuxna hann umgås. Nu var det inte helt lätt för barnen som inte kände varandra förutom dottern då. Jag och maken försökte var närvarande vuxna i leken samtidigt som vi försökte umgås lite med de vuxna och förstås styra upp all mat, disk och aktiviteterna. Så efter kalaset var nog alla rätt slaka. Och köket var inte vackert.

Men nu är det gjort och om några dagar är det dags för mig att fylla år. Jag har dock inte lika höga krav på mitt kalas.

Gravidarbetsbyxor m.m.

På mitt jobb behöver jag ha sköna byxor som låter mig röra mig mycket utan att visa rumpan och utan att klämma ihjäl magen. Det måste dessutom finnas två benfickor för min mobil + jobbmobilen samt vanlig ficka vid linningen för jobbnycklar. Efter mycket letande har jag landat i olika friluftsbyxor i den billigare prisgruppen.

Så nu var det dags att hitta motsvarande byxor med gravidmage också. Och om det annars är svårt att bara hitta ett par dambyxor med benfickor var det nu ett ännu snävare sortiment. Alla som letat gravidbyxor vet att det nästan bara finns en modell. Och den har bara bakfickor.

Tack och lov har några företag kommit ut med arbetsbyxor och friluftsbyxor för gravida. Men de är dyra. Utom Engelsons men där sitter benfickorna på framsidan och det funkar inte när barn (ofta två) ska sitta i knät. Så till slut hittade jag ett par cargobyxor på ett internetklädbolag. De är inte perfekta men funkar. Och de kostade hälften så mycket som de byxor jag kanske egentligen hade velat ha. Skönt också när det bara blev en månads jobb med barnen.

Men jag blir så irriterad över att det finns så få dambyxor som har rejäla fickor! Har också funderat lite på att ha magväska på jobbet. Men då blir det kanske obekvämt när man ska gå ut och ompackning för att gå ut är inte okej. Allt kring min klädsel och ”utrustning” måste gå snabbt. Det ska också vara smart och smidigt eftersom jag är väldigt glömsk.

Jag har ju en del gravidkläder från förra graviditeten, mest köpt men också lite ärvt från diverse vänner och bekanta. En hel del av mina vanliga kläder är dessutom ganska rymliga så de passar även nu. Men visst är det mycket som inte går på längre. Jobbigast är det där att aldrig veta vad som kommer passa imorgon. Så nu har jag tänkt att jag ska få köpa gravidkläder (för gemensamma pengar förstås) för nöjes skull. För att det ska bli lite roligare.