Det här är en blogg som först handlade om min inte så underbara graviditet och nu om mitt klart trevligare liv som mamma sedan juli 2016. Jag är lärare, introvert, friluftsmänniska, träningsglad, matglad, bokälskare och har ett stort behov av att uttrycka mig i skrift. Vi är vänner jag och de skrivna ord. Oftast i alla fall.
Nu har jag börjat jobba och har sovit i eget rum några dagar. För att jag ska få sova bättre, dottern ska vänja sig vid att tröstas av pappa och slippa väckas av mitt larm samt för att pappa ska vänja sig vid att vakna av dotterns pip.
Vilken lyx va, att få sova själv?! Ja men då kan jag inte sova ändå! Ligger och vrider mig. Sover lätt och vaknar igen och igen och igen. Men det har dock blivit bättre för varje natt. Snart har kroppen fattat att jag inte måste vakna jämt.
Alltså de här brösten. När jag var gravid och sen ammade kändes de så himla mycket. De bara var där hela tiden och gav sig till känna. ”Hallå, här vi! Här! Här! Här!” var det som att de sa dygnet runt. Bilbältet kändes. Tröjan, kramen, barnet, sjalen. Allt fick liksom förhålla sig till brösten.
Och nu är de sååå okänsliga. Jag kan klämma, trycka, knåda och vika. De är två mjuka hängande hudpåsar som bara är där. De kräver liksom inget av sin omgivning. Jag kan inte riktigt sluta smygkänna på dem för att försäkra mig om att de är mina bröst. Väldigt märkligt är det. Men jag föredrar verkligen den anonyma stil de har nu.
Ja du läste rätt. Vi var på fest i helgen. Många timmar. Sent. Och T var med farmor och farfar.
Vi hann prata strunt utan att bli avbrutna, äta mat långsamt, dansa till swingmusik och inte vara orolig över att T skulle vråla mitt i nåt fint tal. Det var nämligen både namngivning av en ettåring och en ett år sen bröllopsfest. Det var högtidligt, innerligt och kärleksfullt och jag satt tårögd och kramade min man.
När vi kom hem till farföräldrarna strax efter elva skulle de precis ringa hem oss pga gråtfest (farmor) eller definitivt mötts av sovande barn om vi kommit en kvart senare (farfar).
Nu har ju maken börjat kunna natta och dottern sover generellt bättre så trots att hon bara vill tröstas av mig på natten får jag ändå både mer sömn och mer egentid. Och jag ser tillbaka på vilket elände jag har genomlevt. Och tänker på en tanke som gnagt i mig.
När T var nyfödd sov hon väldigt dåligt och nätterna var ett evigt ammande, skummande och vaggande. Jag sov väldigt väldigt lite. Och jag minns att jag tänkte att det var onödigt att väcka maken och be honom ta henne eftersom hon ändå skulle amma snart. Men jag skulle behövt den där vilan emellan amningarna.
När hon var några veckor gammal fick jag en kris då allt kändes mörkt. Allt jag kunde se framåt var sömnlösa nätter, smärtsam amning och att ha den där bebisen fastklistrad vid mig. Jag ville ingenting. Jag pratade med min man och grät massor och sen vände långsamt humöret fast situationen inte ändrades.
Åh vad jag skulle behövt vila. Men jag tänkte käckt att det är bättre att en är trött än båda. Fast jag var faktiskt fysiskt sargad efter graviditet och förlossning. Min återhämtning skulle ha haft högre prioritet.
Elisabeth Lindroth sammanfattar det hela:
Det jag däremot har väldigt svårt att acceptera är det faktum att så fort barnet är fött, förväntas vi fungera som vanligt. Den andra föräldern, som inte delat kropp med en annan människa en mindre evighet, som inte ammat, pressat ut barn på ett eller annat sätt, haft avslag, mjölkstockning och som framför allt, INTE har en kropp som är extremt medtagen, är nu lika trött som den som gått igenom allt detta.
Har barnet/barnen en dålig natt, då är det lika ”synd” om båda föräldrarna, ska det klämmas in små vilostunder, då är det båda föräldrarna som ska tas hänsyn till.
Det pratas mycket och ofta om att man är gravid i nio månader och att det tar minst lika lång tid för kroppen att återhämta sig. Det sägs också att det kan ta upp till sju år (har läst lite överallt) innan man är helt återställd (så gott det går alltså). Men det nämns aldrig att vi under den tiden kroppen ska återhämta sig har rätt att vara tröttare än den andra föräldern. Att vi borde få vila och få avlastning ofta.
Det är som att det nästan är pinsamt att vara nybliven mamma och inte klara av att vara ensam förälder, även om barnet skulle ha två föräldrar. (Tänk vad många som egentligen skulle vara sjukskrivna efter förlossningen men inte ens kommer på tanken att man kan vara det.) Mamman ska liksom vara ståndaktig superkvinna ”för såhär är det att få barn” medan pappan kan få vara en individ med sin personlighet, kropp, behov och förutsättningar. Ja alltså så kände jag i alla fall. Fast det fattade jag först efteråt när jag redan hade tagit alla de där nätterna. Det var dumt.
Senaste månaderna har jag tränat på gym en gång i veckan. Långsamt har jag ökat på vikterna och sista månaden börjat med stående lyft. En stor del av passet lägger jag på stretch.
Jag hade en ambition om att träna ett hemmapass i veckan också men det blev inget av det. Något jag dock försökt mig på att göra varje dag är att stretcha. Fokus är nacke-rygg-bäcken och jag följer förstås Mias råd om stretch vid spänningar i bäckenbotten.
Knipövningarna har jag inte heller kommit igång med. Provar ibland lite och försöker hitta bra ställningar att knipa i. Men jag hittar inte riktigt rätt. Är rädd att bli sådär spänd igen.
Något jag också gjort nyligen är att gå på massage. Jag ser det som en del av min träning eftersom det påverkat just den genom att spänningarna i bäckenet lösts upp till stor del vilket möjliggjort mer bäckenpåfrestande träning.
Efter avslutad amning (efter 11,5 månader) kände jag att det hände något i kroppen. På gymmet kände jag mig piggare, starkare, stabilare och liksom spänstigare. Som att jag innan hade varit en degklumpar i sirap. Kanske det bara var humöret som blev lyft eller så blev det någon fysisk förändring? Bra kändes det i alla fall.
Nu tänkte jag lämna mitt lilla gym utan ledda pass. Det ligger väldigt nära oss och hade ett väldigt förmånligt klippkort. Det har passat perfekt under graviditeten och efter då jag har haft långa uppehåll i träningen. Nu byter jag till Friskis där jag gått tidigare. De har öppet senare men framför allt har de pass som jag hoppas kunna hinna gå på ibland nu när maken kan natta. Det ska bli så kul!
Här kan du läsa om hur jag tränat efter förlossningen.
Nu har jag fått uppleva utedasset som förälder. Det har sina fördelar: jag hör inte resten av familjen. Jag hör istället regnet, vinden, lövprasslet, humlesurret och båten som åker förbi vid bryggan. Då är det fint att ta en liten paus.
Nu verkar de färdiga. För några dagar sen var jag på gymmet och duschade länge och varmt efteråt. Brösten blev mjuka och började droppa. Jag handpumpade och fick ut tre sorters mjölk: den nästan genomskinliga, den mättade vita och sist den kletiga tjocka gula mjölken. Jag pumpade tills det kändes skönt i brösten. Sen hängde de där. Tomma och nöjda. Svullnaden gick ner och sen har de hålla sig så.
När jag tittar på dem i spegeln känner jag nästan igen dem. De är lite hängigare och lösare än förr men har nästan samma storlek. Det tycker jag om. Det känns bekant och tryggt. De gör inte ont längre heller och nu får jag äntligen sova utan bh!
Jag kan ta på dem utan att det börjar droppa. Maken kan röra vid dem och det känns trevligt. De är tillbaka nu brösten. Hej!
Jag klappar dem ömt. De är mina små degklumpar. De har jobbat hårt och nu ska de få vila och vara ifred. Länge.
