Svaj på jobbet

En kollega på avdelningen bredvid berättade i förrgår att hon ska sluta och jag blev så ledsen. Hon har varit lite av ett stöd för mig. Kanske inte så mycket konkret stöd men liksom mentalt.

Det har varit rätt tufft på hennes avdelning under våren och jag förstår hennes beslut. Men det gör mig ledsen, orolig och villrådig. För jag hade ju tänkt mig att hon skulle vara där och att jag skulle kunna gå och fråga henne saker. Mycket förändras också på min avdelning med många barn som slutar och många nya som kommer. Minskat behov av resurspersonal gör också att några kollegor slutar.

Känslosoppan gör precis som vanligt med mig: den växer och får mig att tvivla på mitt yrkesval och yrkesroll. Ska jag verkligen göra detta? Vad gör egentligen en bra förskollärare? Hur ser en bra förskola ut? Har jag förutsättningar att både göra ett hyffsat bra jobb och trivas på min nuvarande arbetsplats?

Jag ältar frågorna både för mig själv och med andra och kommer fram till samma sak om och om igen: jag ska vara kvar här ett tag till i alla fall och om det krisar riktigt kan jag förstås säga upp mig när som helst. Jobb finns hela tiden i denna bransch! Och jag lugnar mig med att det är såhär mina känslor funkar: de behöver få bekräftelse och uppmärksamhet, få synas och höras och vaggas och lugnas. Då kan de få finnas där utan att de gör lagom mycket väsen av sig. Jag behöver låta dem skaka om mig. Fast lagom hårt.

Annonser

Jobba 80%

Nu har jag jobbat måndag till torsdag sen i januari och det känns så bra. Alldeles lagom och rimligt. Jobbet blir inte allt. Energin räcker till familjen också.

Kollegorna är utan mig en dag i veckan och både jag och de påminns om att jag inte är oersättlig. Allt hänger inte på mig.

Nästa vecka börjar maken jobba en dag i veckan, på min lediga dag, och då börjar en ny rytm. Hittills har vi alltså varit lediga tillsammans och det har varit så mysigt och skönt och trevligt. Men nu ser jag ändå fram emot att ha en planerad egen dag med dottern. Då kan vi ha vårat tempo och göra våra favoritgrejer.

Egentligen tror jag att det upplägget hade passat oss alla tre väldigt bra redan för längesen, men med mitt tidigare jobb fungerade inte det. Mest spännande ska det bli att se hur maken tycker att det är att jobba lite igen. Vi tror att det kommer bli toppen. Hoppas!

Små barns hår

När barnen börjar få så mycket hår att det kan behöva klippas syns det oftast tydligt vem som är flicka och vem som är pojke.

Pojkarna har kort praktisk frisyr, ibland lite halvlångt. Flickorna har längre som behöver sättas upp med tofsar och spännen. Och om det är av rufsiga kvalitén ska det balsameras och borstas. Och nu snackar jag alltså 1,5-åringar. Flickor tror jag då genom vår behandling av håret får lära sig att de ska vara fina och vara försiktiga för att inte förstöra det där fina.

Jag minns hur plågsamt det var när mamma tvunget skulle borsta mitt långa lockiga hår. (Och ja det var tvunget, annars blev det typ naturliga dreadlocks) Och hur obekväm jag var med att folk omkring kommenterade mitt änglalika hår. Det var som att jag bara blev mitt hår. Nu gillar jag mitt hår och har vant mig vid att mitt hår tar ganska stor plats av mitt utseende. Ibland har jag det kort och ibland långt.

Som barn, och framför allt som litet barn som ännu inte kan uttrycka vad hen vill, har jag lite svårt att förstå varför någon ska ha långt hår. Från mitt perspektiv ser jag bara att håret hindrar barnet i leken, blir kladdigt av mat och allmänt är i vägen. Det är fint för föräldrarnas skull. Håller du inte med? Förklara gärna för mig!

T kommer i alla fall ha kort hår tills hon kan uttrycka att hon vill något annat.

Skillnader mellan mammalediga och pappalediga

Min man är pappaledig på heltid sedan i juni och har haft lite kriser nu på det sista. Efter mycket om och men har vi kommit fram till att hans dåliga mående beror av känslorna och hur han trivs eller snarare inte trivs med att vara pappaledig. Nu är det lite bättre efter samtalshjälp och olika strategier för att göra pappalivet roligare och sömnen bättre.

Planen var att jag skulle vara hemma i ett år och sedan han i ett år till och så kommer det också bli. Det är få i vår umgängeskrets som har gjort på det sättet. Få pappor som är hemma längre än 6 månader och få mammor som är hemma kortare än 9 månader (de flesta ett år). Vi har börjat fundera mycket över skillnaden mellan att vara mammaledig och pappaledig. Och märk väl att nu skriver jag om heteropar med ett barn eftersom det är de jag tycker mig kunna säga nånting om.

Mammalediga

Mammorna får chockstarta föräldrarlivet med oförutsägbar och ibland traumatisk förlossning efter lång och eventuellt traumatisk graviditet. Sen ska kroppen läkas och så ska du försöka dig på amning samtidigt helst. Och om du inte ammar ska du få kläm på flaskmatning. Dagarna och nätterna omkullvälts och mamman tvingas att lära sig att nedprioritera sig själv och sina behov till ett minimum. Efter de första tio dagarna är du oftast själv på dagarna och även om du själv är väldigt svag och i andra skulle varit sjukskriven förväntas du nu ensam ta hand om ett spädbarn du inte känner. Jag tror att många mammor kan mötas i denna extrema och lätt absurda situation och känna gemenskap och nyfikenhet på andra mammor.

Mamman går med barnet till BVC regelbundet. Där finns tid och plats att prata om barnet och föräldrarskapet. Ofta ordnas föräldragrupper där mamman får träffa andra mammor.

I början när barnen är väldigt små är det mer självklart vad man ska göra. Du har ofta fullt upp med att få bebisen att äta och sova och hinna med detsamma för dig själv.

Många mammor är hemma i ett år. Det tror jag bland annat gör att många orkar lägga tid på att skapa nya relationer till andra mammor. Och så hinner du bli riktigt trött på att inte ha någon vuxen att prata med på dagarna. På kvällarna kan det också vara rätt körigt med stafettamning, kvällsoro och oändliga nattningar och därför svårt att hinna prata med partnern.

Mammor har ofta många andra mammor att härma/jämföra sig med i sina egna mammor och mammor i film, böcker, berättelser. Det finns många scener med mammor med små barn men också stora.

Kraven på mammor från samhällets sida är totalt orimliga. Du ska vara mer perfekt än du nånsin behövt vara tidigare. Smal (du är väl inte gravid fortfarande höhö!), välklädd och piffad (hon kan ju inte sunka ner sig totalt bara för att hon fått barn!), glad och lycklig (du har ju blivit mamma!) samt ansvara för de små områdena (obs ironi!) föräldrarskap, uppfostran, balans mellan föräldrarskap och lönearbete, relationen till partnern samt förstås hemmet (det ligger ju i dina gener). Din insats tas för givet och ger inte upphov till någon särskild uppmärksamhet eller uppskattning från omgivningen. Förutom om du inte lever upp till kraven förstås. Då får du uppmärksamhet.

Pappalediga

Många pappor är hemma kortare tid än mammorna. Ofta max ett halvår. Papporna måste ofta anpassa sig mer efter förskolestarten så att den blir vid en bra tidpunkt. Det är kanske inte när det passar pappan. När pappaledigheten blir kort verkar en del pappor nedprioritera att bygga nya relationer med andra föräldrarlediga. Och de kanske inte hinner bli riktigt så desperata i sin längtan efter vuxenkontakt som de långhemmavarande mammorna. När barnet är äldre brukar inte situationen vara lika extrem längre och det finns ofta luckor och tid för vuxensamtal på kvällarna samt att få barnpassning och komma ifrån. Sen finns det ju en del forskning som visar att män är betydligt sämre på att bygga och vårda relationer.

När barnet är ett år och pappan ska börja vara hemma är det ofta ett rörligt, snackigt och lite mer självständigt barn att ta hand om. Skönt eller kaosigt? Inte lika extremt i alla fall som en enmånaders som ska amma hela tiden och vill ha konstant närhet. Friare. Men det barnet kräver mer initiativ från den vuxne. Och det finns plötsligt så mycket val. Vad ska man göra egentligen? Vad gör en ”bra” förälder med sin ettåring?

Då kommer vi till nästa svårighet: förebilder. Det är betydligt vanligare med frånvarande fäder än frånvarande mödrar. Många pappor verkar sakna förebilder. I media finns en del bilder av pappor, men då ofta med äldre barn. De gör roliga saker ihop. Men den där pappan som diskar med en ettåring som kravlar runt benen är en pappa som sällan avbildas. Om han gör det är det ofta på ett skämtsamt sätt.

Pappan förväntas inte ta det största ansvaret för varken barnet, hemmet, relationen till din partner eller balansen mellan föräldrarskap och lönearbete. Han anses faktiskt ganska dålig på det. Kanske till och med olämplig. Han kan få både uppmärksamhet och uppmuntran för helt självklara moment i föräldrarskapet, eftersom du inte förväntas göra det och inte heller bra. Det känns nog inte så kul.

Sammanfattning

Det finns olika förväntningar på mammor jämfört med pappor. De flesta mammor är hemma med barnet i början medan pappan senare. Livet med en nyfödd jämfört med en ettåring är väldigt olika. Min teori är att mammor utifrån dessa förutsättningar oftare blir stressade supermänniskor med mammavänner medan papporna oftare blir vilsna och ensamma. Vad tror du?

Det stora ansvaret

Det är så lätt att hamna i gamla hjulspår. På nya jobbet kämpar jag på för att inte ta på mig allt. För den där duktiga flickan är som klippt och skuren för detta jobb. Hon som jag inte orkar vara. Samtidigt är jag enda förskolläraren på avdelningen och ska ta det pedagogiska ansvaret.

Jag ska styra upp allt då eller? Fast jag har ju så lite erfarenhet av denna värld. Oh vilken svår balansgång detta är.

Kikar på den väldigt erfarna (och väldigt generös och snälla) förskolläraren på avdelningen bredvid och försöker att inte få alltför mycket mindervärdeskomplex. Härmar mycket och försöker att vara öppen med det för att inte börja skämmas. Fast det gör jag ändå. Skäms alltså.

Chefen hetsar lite om att vi behöver förändra på avdelningen. Det har vi gjort också. Men jag känner ändå hennes kritiska ögon i nacken. Ja alltså jag trivs inte helbra med henne samtidigt som jag håller med henne om mycket. Hon stressar mig.

Jag försöker fokusera på allt bra jag gör. Och tänka att det jag gör nu räcker. Sen blir jag långsamt bättre och bättre på detta jobb. Och för att orka bli sådär bra måste jag ta hand om mig och acceptera mitt läge, försöker jag tänka. Men det går sådär. Får verkligen jobba hårt för att inte tänka på jobbet hemma alltför mycket. Tack och lov känns jobbet roligt i alla fall.

Snutte och napp!?!

Har jag sagt att T har börjat sova med ett gosedjur?

Vi försökte ju ett tag med att introducera diverse djur/filtar/nappar a la man-måste-lära-barnet-devisen som vi borde lärt oss inte funkar på den här ungen. Till slut fattade vi att allt som finns i sängen blir en leksak när det ska sovas och att tråka ut henne med släpigt nynnade och oengagerad vaggande verkar vara det enda verksamma. Men så plötsligt drog hon in den supermjuka kaninen hon fått av sin farbror och sen har det blivit mer och mer så att den måste med! (Ja, vi har köpt reserver) Kul också att det är en kanin eftersom jag också hade en kanin som min mysgrej som liten (dock hemmagjord). Jag sög på öronen tills det bara återstod två sytrådar där öronen suttit.

Jag trodde verkligen inte att hon nånsin skulle finna tröst i ett gosedjur men så verkar det vara nu. Det är ganska praktiskt när hon blir jätteledsen att kaninen kan rycka in och trösta. Speciellt när hon blir arg på oss för att hon inte vill gå och lägga sig brukar kaninen alltid komma fram och vara supersömnig och vilja sova med T.

Men vänta det hände en ännu knasigaste grej precis nu! Hon somnade just i min famn smaskandes på en napp!!! En napp! Hon som bara har använt napp som en fnissig leksak kunde nu göra som de där andra, lite mer normala, barnen. Jag har tittat avundsjukt på de föräldrar som så effektivt kunnat lugna/söva/trösta sitt ledsna/trötta/arga barn med en sån där magisk napp. Så frågan är nu om detta är en engångsföreteelse eller om det kommer hända igen? Så spännande!