En kompis

T träffade en tjej för lite mer än ett år sedan på simmet som det var kul att träffa på olika barnaktiviteter. Papporna gillade att hänga så de sågs med barnen då och då. Tids nog upptäckte vi att barnen funkade ganska bra ihop och verkade gilla varandra. Sen när maken började jobba och T började på förskola försökte jag ordna träffar några gånger på min lediga onsdag. (Jag gillar också båda föräldrarna!)

Men det har ändå inte varit helt lätt. T har inte riktigt kunnat hänga med i kompisens snabba tempo och de har inte riktigt fattat vad den andra menar. Kompisen har också hamnat i ett lite hysteriskt läge eftersom hon bestämt sig för att sluta sova på dagen långt innan hon egentligen verkade orka med det. Samtidigt har vi hela tiden anat att de nog kan funka väldigt bra ihop om allt bara klaffar med dagsformen.

Och så hände det. Häromdagen hade vi bestämt träff och plötsligt möttes de i lekglädje. De följde och tog initiativ båda två. De lyssnade och skrattade och lekte och hade så roligt ihop. De inspirerade varandra på det där sättet som bara barn på samma våglängd kan göra.

Jag kände mig så lycklig ända in i själen. Antagligen för att jag själv hade det trassligt med vänskapsrelationer hela min uppväxt. Jag var inte så bra på att prata och förstå mina känslor. Dessutom var jag precis som nu ganska introvert och behövde därför vila och pausa från umgänge och blev väldigt trött och orolig av nya relationer. Tyvärr var det ingen i min familj som förstod sig på det och lyckades hjälpa mig att hantera det. Så kompisar blev pressat och prestationsinriktat för mig. Jag hoppas innerligt att jag och maken ska kunna lista ut lite bättre hur vi kan hjälpa vårt barn att hitta och behålla vänner. Det är ingen lätt sak och kan haka upp sig på många sätt.

Annonser

Magsjuka och jobbtrötthet

Hur är läget nu egentligen? Ganska bra men lite ansträngt.

T har hunnit vara falskt magsjuk (satte i halsen) och äkta magsjuk så nu vet vi verkligen skillnaden! Hon älskar Bamse-tidningarna (helst den vanliga men den för yngre går bra med) och dem Bamsesaga som jag och maken improviserar fram varje nattning lägger hon sig i mer och mer. Tur att vi alla älskar sagor och berättande, annars skulle vi blivit tokiga för längesen.

Just nu återhämtar hon sig efter den väldigt äkta magsjukan och är riktigt seg och då finns det en sak hon vill göra hela tiden: pilla på våra bröstvårtor. Det gör oss tokiga och jag har redan genomfört vissa begränsningar. Under nattningen får hon bara pilla under sagan. I soffan säger jag ibland ifrån när det kryper i kroppen och då byter hon till att pilla på mina födelsemärken istället.

På jobbet är det tufft eftersom en av mina två kollegor på avdelningen blivit sjukskriven och varit det nu i sex veckor (planerat) och vi har inte fått in en vikarie utan fått stå ut med massor av olika och ibland ingen. Dessutom har vi fått en väldigt jobbig inskolning som oroar mig mycket. Ännu ett mycket resurskrävande barn som vi inte får extra resurser för. Jag känner mig trött och modlös. På måndag kommer kollegan tillbaka.

”Jullov”

Det började sista veckan innan jul. T var inte riktigt sig själv på onsdagen men fick gå till förskolan på torsdag men fick sen feber på kvällen så hon fick vara hemma på fredag. Sen följde tre veckor av lågintensiv förkylning hos oss alla tre i olika omgångar. T åt väldigt lite och sov väldigt dåligt. Humöret var därför inte på topp hos någon av oss och vi hade en del incidenter där hon slog och bet oss. Vi blev ledsna och kände oss som världens sämsta föräldrar.

Julafton stack ut som en riktig hit. Vi firade en våning ner hos min mamma tillsammans med min syster och hennes man och barn. Alla var mer eller mindre sjuka så vi tog det lugnt. Den traditionella promenaden blev kort, till allra närmaste lekplatsen. T skrattade högt genom hela Kalle Anka vilket storkusinen tyckte var hysteriskt roligt. På julmiddagen då barnen åt typ ingenting försökte locka dem till bordet genom att sjunga julsånger. Det var roligt. Sen klädde jag ut mig till tomte och knackade på. Det var så roligt! Ingen grät och alla spelade med engagerat. Jag blir sugen på att klä ut mig mer!

Nu har jobb och förskola varit igång i en vecka och T har ännu inte kommit hemifrån pga ännu en vända förkylning, denna gång i form av ögoninflammation. Någon nämnde uttrycket ”det som inte dödar härdar” och jag blev så arg. Som att man skulle bli starkare av att må dåligt. Det är inte min upplevelse. Sjukdom och eländiga förhållanden gör mig trött, svag och ledsen och efterlämnar ett skitiga hem, ogjort jobb på jobbet och ofta en till period av dålig sömn fast barnet har börjat sova bättre igen. Uttrycket kanske skulle vara ”det som inte dödar dig kan ändå lämna dig rätt tärd” eller ”det som inte dödar dig kan ändå vara sjukt jobbigt” eller ” det som precis inte dödar dig lämnar ofta svåra sår och spår” osv osv

Nu återstår att se när vi alla blir friska igen. Kanske i vabruari….

Byta sida

Nu är jag inte bara fröken som tar emot barn på förskolan, hänger med dem hela dagen och säger hejdå till dem på eftermiddagen och får tänka frenetiskt när föräldern frågat vad vi gjort under dagen (det är sååå intensivt och därför ibland svårt att svara snabbt vad just ditt barn gjort förutom allt det vanliga) utan nu är jag också förälder till ett av alla de där förskolebarnen. Och jag är så obekväm i den rollen. Eftersom jag själv vet hur pressat det kan vara att vara förskollärare försöker jag vara en så ”lätt” förälder som möjligt.

I början försökte jag bara hämta och lämna så smidigt och snabbt som möjligt att jag typ inte pratade alls med personalen. Men sen tänkte jag på vilka föräldrar jag tycker är lättast att ha att göra med och det är ändå de som jag pratar med och liksom har en relation med. De som bara är sådär snabba jämt kan bli lite ansträngt med. Så därför har jag ansträngt mig för att prata lite grann i alla fall. Fast det är så obekvämt.

Jag har ständigt ”jag borde hämta tidigare”-ångesten och tycker fortfarande att det känns konstigt och läskigt att hon är där utan oss. Men hon verkar ha det bättre och bättre för varje dag. Tänk att hon blivit så stor.

Nya tider

Ojojoj vad det händer mycket nu.

På jobbet har jag fått en ny kollega som är toppen. Åtta nya barn skolas in under fyra veckor och de gamla barnen kommer tillbaka längre, klokare och med stor lust att krama gamla fröken. Det är så intensivt men också så roligt. Vi jobbar hårt på att hitta bra bordsplaceringar, gruppindelningar, schema, ritualer, rutiner och hjälpa barnen att mötas. Det känns som att det kommer bli bra det här och att allt hårt arbete nu i början kommer ge utdelning. Vi ska också ha ett fortbildningsprojekt under ett år som jag är så pepp på!

Samtidigt är lilla T (som faktiskt är två år nu!) på gång med inskolning på sin förskola. Det går bra men det är en stooor omställning för oss alla. Maken ska börja jobba och vi ska hitta in i förskolevardagen.

Jag ska fortsätta vara ledig en dag i veckan och jag ska lista ut vad jag och T ska göra då. En plan är att hänga en del med min syster som är hemma med sin lilla bebis. Vi får se.

”Blöjfri” och kiss överallt

Jag hade ju tänkt pröva i alla fall. Och många pratade så varmt om boken och metoden Potträning på 3 dagar. Så jag köpte boken och övertygade min man om att läsa den tillsammans med mig. Sen övertygade jag honom att han skulle börja innan semestern.

Såhär tänkte jag. Jag är som så många andra mammor och makar oftast projektledaren i familjen. Jag har själv genomdrivit många jobbiga förändringar kring sömn och mat under dotterns första år. Det har varit sjukt jobbigt och läskigt att behöva ta alla de där besluten själv, ibland mitt i natten, oftast i konstant tärande sömnbrist. Så med de argumenten höll maken med om att han skulle börja detta projekt. Han är dessutom inte särskilt driven som person så vi visste att det skulle bli en utmaning för honom.

Vi läste och tyckte som boken propagerar att det verkar bra att köra en intensiv period för att barnet ska ha möjlighet att lära sig detta svåra. I boken argumenteras att tre dagar är väldigt kort i jämförelse med den betydligt längre period det blir om gör lite då och då bara. Du rekommenderas att helt fokusera på barnet hela tiden. Du får tips om att ha mat redo att värma, ett gäng käcka aktiviter att göra hemma, att säkra alla mjuka saker med plastad frotté osv. MEN peppen om att det bara är några dagar gäller alltså bara den minoritet på ca 30% som fattar grejen direkt.

Jag gick med i en grupp på Facebook som är kopplad till boken. De flesta som skrev hade framgång första dagar och sen kom något problem. Någon skrev ibland om att inget verkade hända. Då svarade flera käckt att ”min fattade dag 18” eller ”håll ut! Min tog 24 innan han kände att något var på gång” Statistiken boken bygger på säger att 87% är torra efter 28 dagar. Då återstår 13% som behöver träna ännu längre. Alltså en månad. Det är helt sjuk lång tid av att hålla sig mest inne, titta på barnet konstant och stå ut med att alla delar av hemmet blir marinerade i kiss och bajs. Det är också ganska lång tid av att faktiskt utmana barnet ganska mycket i att pressa hen att lära sig något helt nytt.

Efter en vecka hade hon fortfarande inte fattat alls när hon var nödig. Vi såg inga tecken alls på henne innan det kom ut så allt som kom i pottan var helt vår förtjänst. Hon verkade neutralt inställd till det hela men var ändå mycket mer närhetstörstande, ledsen och arg än annars. Dessutom.åt och drack hon dåligt alla dagar (brukar annars vara nån slags varannandagscykel) Vi tappade långsamt modet. Så när oförutsedda händelser (jag kvaddade vår bil och vi behövde köpa ny) fick oss att behöva ha farmor som barnvakt under några timmar två dagar i rad (och vi ville inte tvinga henne att göra detta hästjobb) satte vi på blöjan igen och sen lät vi den vara på.

Det känns så befriande att inte behöva titta på henne hela tiden. Att kunna vara ute länge. Att slippa ha med pottan överallt. Att hon kan få leka ifred i rummet bredvid en liten stund.

Men jag känner mig så stolt över att vi försökte. Att vi gjorde det på allvar, att vi båda gick in helt fullt för det och att vi sen vågade avbryta. Hon kunde ju ha tillhört den där minoriteten som fattar på första dagen. Och nu vet vi hur vi ska göra när vi provar igen nån gång.

Svaj på jobbet

En kollega på avdelningen bredvid berättade i förrgår att hon ska sluta och jag blev så ledsen. Hon har varit lite av ett stöd för mig. Kanske inte så mycket konkret stöd men liksom mentalt.

Det har varit rätt tufft på hennes avdelning under våren och jag förstår hennes beslut. Men det gör mig ledsen, orolig och villrådig. För jag hade ju tänkt mig att hon skulle vara där och att jag skulle kunna gå och fråga henne saker. Mycket förändras också på min avdelning med många barn som slutar och många nya som kommer. Minskat behov av resurspersonal gör också att några kollegor slutar.

Känslosoppan gör precis som vanligt med mig: den växer och får mig att tvivla på mitt yrkesval och yrkesroll. Ska jag verkligen göra detta? Vad gör egentligen en bra förskollärare? Hur ser en bra förskola ut? Har jag förutsättningar att både göra ett hyffsat bra jobb och trivas på min nuvarande arbetsplats?

Jag ältar frågorna både för mig själv och med andra och kommer fram till samma sak om och om igen: jag ska vara kvar här ett tag till i alla fall och om det krisar riktigt kan jag förstås säga upp mig när som helst. Jobb finns hela tiden i denna bransch! Och jag lugnar mig med att det är såhär mina känslor funkar: de behöver få bekräftelse och uppmärksamhet, få synas och höras och vaggas och lugnas. Då kan de få finnas där utan att de gör lagom mycket väsen av sig. Jag behöver låta dem skaka om mig. Fast lagom hårt.