Hon sov borta!

Inatt klarade T något stort, 19 månader gammal. Farfar lyckades natta henne i deras säng (fast hon grät ganska mycket…) och sen sov hon där hela natten. Vaknade som vanligt flera gånger och gnydde men var helt okej med att tröstas av farmor och farfar. Hon sov alltså sin första natt hos någon annan än oss! Och hon sov lika bra som med oss. Farmor och farfar sov inte lika bra men var ändå lyckliga över att hon accepterade dem.

Jag och maken tyckte att det var mycket ovant att sova tillsammans och utan ett barn mellan oss. Men väldigt skönt att få vakna ifred och höra hur hon pratade glatt med farmor och farfar i rummet bredvid. Vi låg kvar och pratade om viktiga och oviktiga saker i lugn och ro.

Annonser

Återfall och glädje

Nu har jag jobbat lite mer än en månad på mitt nya jobb.

Jag fick ett litet återfall av stress och svårt att sova men idag tror jag det släppte. Chefens ord stressade mig och schemat som vi inte fick ihop. Det låga barnantalet (!) ett tag nu som lockat in oss i en ganska ostrukturerad vardag har också skapat ett svaj i mig. Det har fått mig att känna mig vilsen och osäker på vad som är mitt ansvar.

Men idag var en fantastisk dag. Jag hade mitt första utvecklingssamtal och det gick helt okej. Jag kom på hur vi skulle få ihop vår planeringstid. Leksamlingen var väldigt lyckad (efter en gårdag då flera vägrade vara med) och sen hade jag Röris med ett gäng lyckliga goa barn. Kollegorna tog också emot mitt senaste förslag till ändring i vårt upplägg med glädje och det blev jättebra. Avslutningsvis hann jag skriva ett präktigt inlägg till föräldrarna med bilder och kopplingar till läroplanen. När jag gick hem var det med ett glatt pirr i magen. Ett pirr av att känna mig nöjd och glad. Så länge sen…

Så även fast jag haft lite stresspåslag har jag också fått uppleva att jobbet är kul, spännande och utvecklande utan att bli helt golvad av påfrestningen.

Och sen har jag gått på helg på torsdag och haft helt enormt långa helger hemma med familjen och då tänkt väldigt lite på jobbet.

Maken har efter mycket om och men och många olika teorier om diagnoser kommit fram till att det nog är stress och ångest han lider av och som spökar med hjärtat och allmäntillståndet. Besök hos terapeut är bokad och känner hopp om att han ska få hjälp. Det efter snart två månader av oro och låg stämning. Vi är kanske inte gjorda för att vara föräldrarlediga någon av oss…

Nya jobbet efter 1,5 veckor

Nu har jag hunnit med en och en halv vecka på nya jobbet. Jag har ju bytt från grundskolan till förskolan. Och visst finns det saker som oroar, stressar, gnager och stör. Men det är också så mycket som lugnar och får mig att bli glad.

Fokus ligger på nuet. Mötet med barnen och att bejaka det som sker i stunden. Jag hinner prata med kollegorna, bonda med barnen och småprata med föräldrarna. Planeringstid finns knappt så jag improviserar samlingar och prövar mig fram med barnen. Det är inte bråttom och måstena och kraven på barnen är få (för de flesta). Lek och lust är heligt och viktigt. Det är inte superintensivt hela tiden. Stunder av lugn och glad lek får mig att le och andas. Det finns pauser där jag bara ska sitta bredvid, betrakta och bekräfta eller prata med bara ett barn.

Jag är där och känner att jag är bra och viktig. Vi delar på ansvaret för barnen. Vi diskuterar förhållningssätt, värdegrund och verksamhetens syfte och mål.

När jag tänker på hur det skulle ha varit att vara kvar på min gamla arbetsplats känner jag hur rätt detta är just nu. Bara tanken på hösten får käkarna att spänna sig. Och nuet får mig att andas ut. Allt är inte fantastiskt men det är rimligt och roligt. Nu är jag också ledig en dag i veckan. Det är skönt.

Jag längtar efter att känna barnen ännu lite bättre, att ha ännu mer grepp om verksamheten och tillsammans med kollegorna hittat till bra rutiner. Det känns spännande att få lära mig om denna verksamhet. 

Tänk att jag vågade byta jobb. Det gör mig stolt.

Hög på sömn

Inatt sov maken med dottern och jag sov i eget rum. Eftersom han har mått kasst har jag sovit med henne senaste två veckorna (har varit ledig också) och vi har sovit så dåligt. Så nu när jag fick sova själv och hela natten var det helt jävla fantastiskt. Jag blev lite hög och lycklig. Det är såhär det känns att vara nästan pigg!

Och så tänker jag osökt på de föräldrar som har barn som sover hela natten. Jag är sååå avundsjuk och förstår att de inte alls förstår hur det är att inte få sova under år. Min make förstod det inte förrän han fick uppleva det själv. Och han har ändå fått sova själv på helgerna (det fick inte jag eftersom barnet ville amma…) Men han blev helt sänkt ändå. Ja jag vet att jag tjatar om detta med sömn men det är så grundläggande för hälsan och livet och hoppet för mig. 

Två nätter har vi försökt att låta pappa trösta på natten och hon har hysteriskt försökt klösa sig fram till mig. Jag har oroat mig så över att jag ska behöva sova med henne för alltid och alltid vara trött osv… Men nu är hoppet om ALLT tillbaka!

Nyårsmål 2018

Alltså det där med nyårslöften är inget för mig. Löften är så oflexibelt och jag blir stressad bara av tanken. Nej jag gillar mer mål. 

När jag ser tillbaka på förra året var det ett slitigt år. Detta året har jag därför som mål att försöka förbättra och satsa på min hälsa och hitta en bra balans mellan jobb och fritid. Jag hoppas på ett gladare, piggare och lugnare år. 

Min plan för att lyckas med detta är följande: nytt jobb med normal arbetsvecka fast 80%, fortsätta med KBT, vara hemma när jag är sjuk, försöka träna minst en gång i veckan, prata med min omgivning om hur jag mår och försöka (okej med hjälp av min man) be om hjälp när jag behöver det. 

På nya jobbet ska jag satsa mycket på att prata. Fråga mycket. Försöka ringa in vad som är mitt ansvar. Prata om hur det känns. Om hur jag mått innan. Och om oviktigheter också. Det är viktigt. Och om jag verkligen inte trivs ska jag säga upp mig. 

Dagens hurra och usch

Idag är jag så glad över att…

…jag för några dagar sen klippte av min omöjliga frisyr som bara blev värre för varje dag som jag tappade mer och mer hår. 

Längst in var mitt vanliga tjocka krulliga ris men en decimeter ut kom amningshåret som var rakt, tunt och tunnare. Det såg inte klokt ut och jag hade alltid uppsatt. 

Jag gick och funderade länge och kom fram till att riktigt kort var enda framkomliga vägen för mitt hår i detta läget. Men jag var lite skraj ändå så jag gjorde precis så ologiskt som jag brukar när jag vill göra en radikal förändring med mitt hår: istället för att gå till en frisör klipper jag mig själv i badrummet. Snabbt innan jag hinner ångra mig. Maken fick hjälpa till med nacken. Sen klippte jag honom också, huvudhår och skägg. Snabbt.

Nu är jag så nöjd. Det är aldrig ivägen och det sköter sig självt. När jag vaknar står det visserligen rakt upp men det går oftast att trycka ner rätt lätt. Den här nya frisyren känns också lite som en nystart. Ett steg bort från den här skithösten. Nu är det nya tider.

…jag lyckades frammana nog kraft och pepp att göra lite lite yoga. Först i sällskap av dottern och sen en liten stund själv under hennes vila.

…min man har kommit på några saker han kan göra för att må bättre. Han har mått lite konstigt nu under jul och vi har varit oroliga. Nu har vi en plan.

…vi hade en dam som värderade sakerna i min farmors lägenhet (eftersom hon dog nyss) för några dagar sedan och hon kom fram till att inget var särskilt värdefullt. Men fint och roligt! Och det underlättar hela processen med att tömma lägenheten så mycket. Släkten kan få ta vad de vill utan pengabråk. Så skönt.

…T är så rolig! Vi leker och njuter verkligen av henne nu när vi är lediga ihop. 

Men idag är jag också så less över att…

…det var ännu en kass natt. Dessutom en exceptionellt kass natt där hon rumlade runt i sängen så jag inte kunde somna 11.30-01 och sen var vaken 01-03.30. Hon försökte verkligen somna om själv men det gick inte. Så till slut fick jag ta upp henne i selen och efter en halvtimmes vankande med sång somnade hon. Sen väckte jag henne på morgonen för att inte nattningen ikväll ska bli för sen. Vi ska på bjudning och har planerat att få lite barnfri tid. Men nu ångrar jag det lite. Trots att jag fått sovmorgon av maken är jag så trött och väldigt opeppad på att träffa folk och fira nyår…

…vi aldrig orkar göra något utöver det mest basala hör hemma. Garderoben vi köpte i somras har ännu inte fått knoppar och skrivaren som skulle in i ett skåp står fortfarande och tar upp halva vårt gemensamma skrivbord. Less också på att min man som vanligt inte är den som tar initiativ till sånt där lite jobbigare. Och då känner jag pressen men orkar inte så då händer inget…

…jag har så svårt att somna. Och min man detsamma. Så även om dottern för en gång skull skulle sova bra hinner vi ändå inte somna i tid för att få ihop en hyfsad nattsömn. Vi är båda trötta jämt.

Sammanfattningsvis är det nog mest bra nu. Gott nytt år!

Julen 2017

Oj vilken skillnad det var att fira jul med en springig ett-och-etthalvtåring jämfört med en mammig halvåring! Under förra årets juldagsmiddag med sedvanligt stort antal gäster hängde jag mest i sovrummet och försökte lugna stressad T som vägrade sova och äta. Nu däremot var hon mammig första timmen av middagen för att sedan helt ignorera mig och pappa och drog istället runt med farmor och farfar och hade så kul med dem resten av kvällen. Vi hann både äta mat och spela spel med de andra vuxna!!! 

På själva julaftonen var vi också ett stort sällskap eftersom vi firade med makens familj (vi kör varannan jul) och det tyckte T var helt okej. Det kom en jultomte som vi spanade på. Men mest spanade T på katterna. Både där vi var på själva julmiddagen och hemma hos farmor och farfar smög varsin barnrädd katt som T förtjust skrek efter varje gång de vågade visa sig.

Den 27e firade vi med min familj. Vi åt upp resterna från allas julbord och kusinerna lekte mer och mer ju längre vi var där. (Så vi vuxna hann snacka skit och några smuttade på konjak till slut.) 

Slutligen är jag väldigt nöjd med att inte vara så låst vid T denna jul och det var så jämförelsevis få julklappar som delades ut. Tyvärr sov T riktigt dåligt och på grund av makens hälsa fick jag vara den som tröstade. Men jag har fått sovmorgon varje dag i alla fall.