Nyårsmål och önskningar 2023

Mål

Jag vill träna regelbundet. Hitta vägar dit mellan jobb, dålig sömn, matlagning och två barn. Jag har köpt medlemsskap på Sandra Friberg på Youtube och älskar att det finns massa pass jag bara kan hänga med på. Älskar variation då det gäller träning. Och att slippa tänka ut allt själv. Jag behöver någon som guidar, peppar och håller tempot för mig. Annars börjar jag fuska, speciellt innan jag fått in vanan såhär i början av en träningsperiod. Jag vill känna mig stark och smidig.

Jag vill hitta någon slags jobbsjälvkänsla. I september började jag ju på nytt jobb och den pedagogiska inriktningen är lite annan jämfört med vad jag är van vid. Jag hänger inte riktigt med i diskussionerna och är alldeles för rädd att göra fel. Den där ängsligheten vet jag gör mig till en sämre pedagog som lyssnar in för mycket av vad de vuxna säger och antyder. Jag vill hitta tillbaka till min grund som pedagog så att jag med min kunskap och erfarenhet kan komma in i denna lite nya värld som min arbetsplats är.

Jag vill fortsätta odla på lotten. Jag har inga krav på att det ska bli så storslaget men att det fortsätter att utvecklas och att större delen av ytan blir uppodlad i år.

Önskningar

Jag önskar att nattningarna av barnen ska gå lite smidigare så att det räcker med en vuxen och att jag då kan börja i kören igen. Som det är nu behöver barnen helt olika saker och främst sexåringen är det rätt krångligt med, det har ju alltid varit svårt med sömnen, och bebisen vaknar till ganska ofta när hon somnat och vill vara i famnen.

Jag önskar att kriget i Ukraina ska ta slut snarast och att världen och hela ekonomin ska återhämta sig så att vi kan fokusera på miljön istället för på Putin.

Uppdatering nyårsmål 2022

Mål

Nu ska vi få en ny bebis och därför måste jag utmana mig själv i att försöka vara rimlig i mina krav på mig själv. Jag ska försöka värna om mig själv och mitt mående. Praktiskt har jag förstås ingen aning om vad det kan innebära förutom att det förmodligen handlar om sömn, mat, träning, rutiner och glädje.

Det har faktiskt gått väldigt bra. Visserligen känns det som lite fusk med en bebis som inte alls är så arbetskrävande som vår första för med mer sömn i kroppen och fler stunder där jag inte behöver bära barnet hinner jag vårda mig själv så mycket mer och fylla på med glädje och rörelse. Men det är alltid svårt för mig att vara rimlig. Självklart har jag anpassat mig till de nya förutsättningarna och skaffat mig massor att göra. Tidvis har jag fått skala ner en del för att det ska bli balanserat.

Jag och min man ska jobba hårt på att våga följa detta barn och denna familj utifrån dess unika förutsättningar, behov och relationer. Förra bebistiden var jag så lättpåverkad och var också i väldigt stort behov av råd och hjälp. Många många många pratade om hur viktigt det är med rutiner och hur det hade hjälpt dem. Och som jag kämpade. Men sent omsider förstod jag att min dotter är pappas flicka, det vill säga har inga rutiner i sig. Därför hjälpte det aldrig att försöka få henne att passa i någon som helst mall/struktur/rutin. Det enda som hände var att jag blev frustrerad och kände mig misslyckad. Nu ska vi försöka vara lite mer coola och se vad detta nya barn är för typ, nu när vi vet att alla barn är så olika.

Ja vi har verkligen varit så mycket mer avslappnade och inte sökt efter råd överallt. Jag har också medvetet inte försökt införa några rutiner utan bara accepterat de som bildats spontant eftersom det där med rutiner är lite laddat för mig. Jag märker också att jag inte bara har mer kunskaper om små barn utan också om mig själv och min man. Dessutom har jag förstått att det senare är minst lika viktigt som det första. Det som nu är svårare att hantera nu är ju allt som händer med min äldsta dotter. Känslor, beslut och skola ska hanteras och vi har ju aldrig haft ett barn i hennes ålder förut så vi diskuterar mycket kring hur vi kan göra och tänka. Lilla bebisen är mycket lättare på det sättet (skönt att känna sig lite mer säker på något) trots att hon stundtals kräver väldigt mycket mer tid och omsorg än vår stora sexåring. Så alltså fortsätter vår äldsta att få oss att ifrågasätta vårt föräldraskap och få oss att sakna den där instruktionsboken. I efterhand kan det tyckas självklart men det var inte alls så jag tänkte när vi väntade vår andra dotter.

Vi ska försöka ordna föräldraledighet som passar oss bäst. Våra arbetsgivare har såklart åsikter om hur vi ska dela upp det men jag ska kämpa med att stå på mig att begära det som passar mig och oss.

Ett tag såg det ut som att jag skulle behöva fortsätta min föräldraledighet på heltid en termin längre än originalplanen men sen sa min nya arbetsgivare ja till just den planen. Från februari till augusti var jag därför 100% föräldraledig och maken 10-20%. September till december var föräldraledig 60% och jobbade 40% medan maken gjorde tvärtom. Nu i januari är det jag som jobbar 80% och är hemma 20% medan maken ska vara hemma 80% och jobba 20% fram till augusti då vi planerar att hon ska börja på förskolan. Vi var nog mest oroliga över hans arbetsgivare eftersom han är konsult men han hade råkat bli ganska senior i ett växande team och därför var de glada att alls ha honom kvar. Dessutom har han arbetat hemifrån till största delen vilket varit en sådan trygghet och glädje för mig. Hittills är vi därför supernöjda. Nästa år kvarstår att anpassa våra arbetstider och/eller sysselsättningsgrad så att det blir en bra förskolestart för minstingen samt förstås också bra på fritids för stora.

Mål om renoveringar, odling, vänner och andra projekt får stå ut sidan. Det kanske blir mycket av det men jag vill inte sätta någon press på att särskilt mycket mer en ett rimligt liv utformar sig detta år.

Det var himla bra att våra förväntningar var så låga. Men så blev det så lyckosamt att det faktiskt fanns mer eller mindre tid och lust för allt det jag nämnde. Det har blivit både altan, stenläggning, tvättstugeuppfräschning, många nya lampor och kontakter och en del tavlor uppsatta. Samt förstås en del förändringar för att få plats med en bebis. Odling har det blivit massor av tack vare kolonilotten jag nervöst sa ja till i maj. Vänner har jag fått några nya. Visst har det varit svårt att få till att träffas genom alla sjukdomar men lite har det ändå blivit. Dessutom känner jag att min träffa-vänner-självförtroende har gått upp lite. Nu gäller det att hålla i och passa på!

Önskningar

Att vi får ett barn som sover och äter bra. Det vore en dröm.

Ja mycket bättre är det i alla fall med denna bebis. Just nu sover hon rätt knasigt på nätterna men vi vet hur väldigt mycket värre det kan vara så detta är ju ändå småpotatis. Hon äter bra också. Hon både ammar, tar ersättning, välling och äter allt vi äter (som hon får). Oftast kan hon både acceptera att bli matad och att äta själv.

Att vi hittar ett sätt att hantera covid och kan leva som vanligt igen.

Jo men dit har vi väl kommit. Nu är det en massa andra eländiga virus som sprids dock… och vi har tyvärr fått känna på en hel del här hemma.

Listan 2022

Här kommer årets lista!

Gjorde du något 2022 som du aldrig gjort förut?

Ja! Jag har blivit tvåbarnsmamma. Det var en väldigt rolig förändring.

Jag skaffade kolonilott. Det tycker jag var så modigt och det har verkligen varit en glädje. Inte mycket skörd i form av saker att äta men mycket skörd i form en härlig känsla i kropp och själ.

Genomdrev du någon stor förändring?

Det var en väldigt stor förändring att bli fyra i familjen. Det drev jag kanske inte igenom utan det ordnade bebisen. Men jag försökte hänga med och ta hand om oss alla och vara lugn och klok. Det har gått mest bra.

Vilket datum från år 2022 kommer du alltid att minnas?

10 februari när min yngsta föddes.

Gjorde någonting dig riktigt glad?

Att mitt nya barn mådde och mår bra samt var och är ett betydligt mer nöjt och lättskött barn jämfört med mitt första.

Jag hade dock en period med riktigt jobbiga känslor som bubblade upp. Efter lite plågsamt grävande i minnen från min förra bebistid förstod jag att detta var spöken från förr. Det var känslor som behövde få plats och tröstas. Jag tog hjälp av psykolog via BVC och kunde då läka till en lyckligare människa. Jag har lärt mig ännu lite mer att acceptera mina känslor och att de är en del av mig men inte hela jag. I slutänden gjorde detta mig väldigt glad.

En kort resa till en stad jag tidigare bodde i gjorde mig riktigt glad. Vi delade upp oss i familjen och jag tog med mig bebisen och hälsade på tre gamla vänner under tre dygn. Det var verkligen näring för själen och bidrog till att liksom skapa broar till min historia och det liv jag levde innan jag fick barn och hus och stadigt jobb och allt det här som tar upp nästan all min tid nu.

Saknade du något under år 2022 som du vill ha år 2023?

Jag saknade tid utan barn. Det har ändå blivit så mycket mer tid utan bebis hängande på mig i jämförelse med min första bebis. Så hur mitt liv varit detta år känns bara naturligt och givet. Men ser ändå fram emot andra tider när jag kan lämna ifrån mig barnen ännu mer och får vara ifred. Bland annat jobba mer, vilket jag ska göra nästa år.

Vad önskar du att du gjort mer?

Jag saknade att träna. Jag prioriterade ner det för att istället gräva och odla på lotten samt renovera hemma. Men nu känner jag mig så sugen på att träna. Helst i ensamhet men det är nog mer rimligt att försöka få till med barnen.

Jag saknade att elda. Det är en aktivitet som inte är så hemskt smidigt att göra med bebis och har inte alls prioriterat det. Har saknat det många gånger men gissar att jag inte kommer prioritera det framöver heller. Det kommer nog en tid för eldar sen nån gång.

Vad önskar du att du gjort mindre?

Behövt trösta mina ledsna barn som varit sjuka så många gånger under denna höst. Alltså jag önskar inte att jag hade gjort det mindre utan snarare att de hade behövt vara sjuka mindre.

Favoritserier från året som gått?

Jag har fastnat i sjukhusserien ”Saint Sidans sjukhus” som utspelar sig i Yorkshire på 1960-talet. Den är lite töntig ibland och inte supersnyggt producerad men det är spännande med allt människorna där råkar ut för. Lite som Barnmorskorna i East End där det blir tydligt att det skett en viss utveckling inom det medicinska. Samtidigt händer det förstås saker som händer i alla tider. Folk ramlat, blir olyckliga, gör dumma saker och blir sams.

Bästa boken du läst i år?

I år har nog inte läst så himla bra böcker men flera som talade till mig och som jag bär med mig:

Profeterna vid evighetsfjorden av Kim Leine som handlar om en dansk präst som tar tjänst på Grönland med hopp om att frälsa de syndiga där. Det går inte så bra. Jag har även läst en annan bok om Grönland av honom och gillar hur vanvördigt han beskriver landet och sederna. Här är det inte gulligt och charmigt inte.

Babetta av Nina Wähä var mycket obehaglig om ojämlik vänskap.

IB -som i Inhämtning Birger blev för mig en rejäl lektion i svensk politik som jag verkligen behövde.

Största musikaliska upptäckten?

Som vanligt har jag inte upptäckt någon ny musik. Däremot var jag på musikalen Forever Piaf om Edith Piaf vilket fick mig att genomleva ett stökigt liv fullt av musik. Det var fantastiskt. Det var också ljuvligt att åka spårvagn själv med en liten handväska i knät.

Vad var din största framgång på jobbet 2022?

Under hösten har jag läst en väldigt bra kurs på halvtid om de yngsta barnen i förskolan. Det har varit så lyxigt att läsa kursen just nu när jag jobbar med tvååringar. Jag har fått med mig så mycket användbart. Dessutom är jag så nöjd med att det gick att ens läsa kursen med en bebis. Det skulle aldrig gått med min första dotter. Bra av mig att jag vågade testa och höll i när det varit kämpigt. Nu jobbar jag med sista uppgiften och sen är jag klar.

Min största framgång var att jag fick nytt jobb i augusti samt att de kunde tänka sig att låta mig arbeta bara två dagar i veckan vilket var min ursprungliga plan på mitt förra jobb. Några andra framgångar har jag inte lyckats med. Känner mig fortfarande som den nya som inte har någon koll på nåt. Men om några dagar går jag upp till 80% och det känns så pirrigt och roligt.

Största framgång på det privata planet?

Kolonilotten. Tänk att det verkligen var min grej. Att det är så roligt hade jag ingen aning om. Nu vet jag att jag älskar att anlägga nya rabatter, så, rensa ogräs och att skörda. Att vattna däremot tycker jag är väldigt tråkigt. Jag ser fram emot att odla massor mer nästa år men också att njuta av allt arbete jag redan lagt ner och hoppas att alla perenner växer till sig och frodas trots hungriga rådjur.

Vår light-renovering av tvättstugan är jag mycket nöjd med. Den började i att slänga tvättmaskinen, ge bort torkskåpet, ta bort alla hemskt fula hyllor samt lysrörslampan. Sen målade jag över den gulspräckliga märkliga tapeten efter lite spacklingsarbete och så installerade vi en tvättpelare samt satte upp ny lampa. Det har verkligen blivit ett nytt rum och vi är så nöjda.

Annars är ju största framgången att vi lyckats bli en tvåbarnsfamilj som funkar. Vi mår bra och är glada.

Största misstaget?

Att tro att min kropp skulle vara densamma som efter första graviditeten. Jag trodde naivt att min förvandling till mamma redan var klar och att min garderob inte behövde förändras mer. Men icke. Denna graviditet fick min bröstkorg att vidgas, rumpa att bli ännu plattare och magen ännu lite mjukare. Allt är nästan okej (har inte vant mig än) förutom att kläderna inte passar. Igen. Men jag vågar inte rensa ut i garderoben ännu eftersom jag vet att kroppen kan fortsätta att ändra sig ett tag till. Tröttsamt.

Att tro att andra förlossningen skulle vara snabb. Visserligen var den inte riktig lika utdragen som förra men snabb var den verkligen inte. Lång och plågsam snarare.

Bästa köpet?

Luftvärmepumpen. Beställde den i början av hösten och fick den installerad strax innan det blev kallt. Den har gjort under för vår elräkning.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?

Jag var gladare. Livet med bebis nr 2 har verkligen varit över förväntan.

Vad spenderade du mest pengar på?

Jag har spenderat ganska lite pengar på mina egna grejer utan de stora summorna har gått till det gemensamma: luftvärmepump, tvättmaskin och torktumlare. Alla är köp jag är så nöjd med.

Något du önskade dig och fick?

Ännu ett friskt barn!

Något du önskade dig och inte fick?

Fick inte kläm på träningen. Började med pepp och tog mig tid men sen när jag fick kolonilotten la jag allt krut på den och nu känner jag att jag vill återta min träning igen.

Vad gjorde du på din födelsedag 2022?

Som vanligt glömdes den bort i terminsstarten men tack och lov kom min mamma några dagar senare med fyra olika mumsiga tårtbitar som vi provsmakade på hela familjen tillsammans. Så mysigt!

Finns det någonting som skulle gjort ditt år bättre?

Det skulle varit skönt om skräcken för covid inte fortsatt. Nu har min mamma och svärföräldrar inte vågat umgås med oss vid minsta lilla symtom hos någon vilket blivit rätt slitigt och tråkigt när barnen varit förkylda så många gånger.

Vad fick dig att må bra?

Jag mådde så gott av att åka till den lilla grannstaden och föda. Där hade de tid med mig och lät oss vara kvar på BB samt tog väl hand om oss även på BB. En lyssnande barnmorska fick oss också att börja processen med att förstå att vårt första barns bebistid var ett trauma för oss förutom allt det roliga och fina. Det gjorde att vi genast fick hjälp av BVC och jag fattade vad som hände när jag började må dåligt.

Lotten har verkligen varit en glädje som gett extra mening till tiden när jag var föräldraledig på heltid.

Att dela på nätterna och dagarna med lilla bebisen. Min man började ta nätter efter några veckor och det gick! Med honom fick hon ersättning och med mig ammade hon. Det har betytt så mycket för min hälsa. Både att jag fått mer sömn och sluppit bli väckt varje natt men också att jag sluppit själv bära på och lösa de problem som uppstår på natten. Nu är vi två om det, både praktiskt och mentalt.

Vem saknade du?

Alltid min pappa. Nu har jag varit utan honom halva mitt liv.

De bästa nya människorna du träffade?

Nya kollegor! Jag har ju bytt jobb och arbetat två dagar i veckan sedan september. På nya stället har jag träffat så trevliga och kompetenta människor.

Nya vänner. Jag har faktiskt skaffat några nya vänner. Två gamla kollegor har jag hållit kontakt med. En ny kompis på lotten har jag träffat några gånger där och en ny mammakompis som bor i samma radhusområde har jag träffat ganska många gånger. Dock har träffar med alla dessa ställts in hur många gånger som helst på grund av att barnen varit sjuka. Det är lätt att bli lite modlös men jag har kämpat för att hålla uppe hoppet om att det ska gå att ses nästa gång. Det ska hålla fast vid och forsätta med.

Mest stolt över?

Kolonilotten. Att jag vågade och satsade och inte gav upp. Jag visste aldrig hur länge jag skulle få jobba för bebisen så jag hade en strategi att alltid gräva lite grann och sen genast så istället för att ha storslagna planer och vänta med att så tills hela den tänkte ytan var iordningställd. Det var klokt av mig.

Det har stundtals varit ett tufft år för min äldsta dotter med att bli storasyster och börja skolan samt varit så mycket sjuk. Genom alla känslor har jag stöttat henne och låtit henne vara både stor och liten.

Att jag börjat sälja saker. Hittills har det varit mest bebissaker och lite kläder. Jag har gjort det på flera sätt: via Facebook, Sellpy och öppna förskolans fysiska säljstation. Det har inte varit stora summor utan jag har snarare lagt mig under det jag sett andra har tagit, men det har känts så skönt att prylarna har gått vidare till någon som kommer använda dem igen. Långsamt har det blivit lite luftigare i gömmorna. En befrielse.

Högsta önskan just nu?

Att båda barnen ska få bli friska, återhämta sig och bli starka igen. Nu är de så svaga och ynkliga stackarna.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?

Försöka hitta lugnet och den rimliga nivån på mitt nya jobb samt dra ner på självkritiken då det gäller jobbet.

Tidigare års sammanfattningar:

2021 skrev jag om ett år fyllt av graviditet och isolering pga covid.

2020 skrev jag om ett år där huset var ett återkommande tema. Jag var stolt, nöjd och överväldigad av detta nya stora.

2019 skrev jag om  ett trevligt år.

2018 skrev jag bara om ett kasst jullov.

2017 skrev  jag en regelrätt sammanfattning.

2016 skrev jag en mer fri sammanfattning. Och längre än så har inte bloggen funnits.

Svårt att hinna allt

Nu var det bra längesen jag skrev här!

Lillan har blivit 8,5 månader, fått sina första små taggar till tänder och sover oroligt och nära på nätterna. På dagarna vill hon gå gå och gå när hon inte sitter i knät. Ibland kan hon sitta själv en liten stund om jag öppnar en riktigt spännande låda. Sova på dagen gör hon också helst i min famn i tystnad. Allt detta gör att hon kräver så mycket mer arbete och uppmärksamhet av mig jämfört med en månad sen.

Det har blivit svårt att hinna med allt jag brukar hinna med. Jobba två dagar, plugga här och där, fixa på lotten, träffa mammakompis och gå på öppna förskolan samt fixa en massa hushållsarbete in emellan.

Så för två veckor sedan fick jag första känningen av magkatarr. Jag kan ju mönstret nu och borde ha kunnat mota bort det. Men ibland måste jag tydligen må ganska kasst för att fatta att något behöver ändras. Det fick bli diet, bikarbonat och lugnt i några dagar och sen var det värsta över. Och nu försöker jag prioritera bättre och piska maken till att göra sin del av hushållsslitet.

Kan inte fatta att det redan är november. Det betyder att jag snart ska börja julpynta, få hem vår tomtenisse och sen fira första julen med två barn. Och sen efter julen börja jobba fyra dagar i veckan. Jag ser båda fram emot det och inte.

Jobba hemma och jobba borta

Nu har jag hunnit jobba i sammanlagt sju dagar utspritt över fem veckor och känner att jag börjar fatta vad det är för arbetsplats jag hamnat på. På en intervju får man ju bara se en liten polerad sida av det hela.

Tack och lov har jag en fortsatt bra känsla i magen nu när jag mer vet vad jag har gett mig in på. Den största skillnaden för mig här jämfört med min förra arbetsplats är att jag här i mitt arbetslag har många kollegor som är så erfarna och kompetenta. Såna där som jag kan luta mig på och lära mig av. Samtidigt känner jag att de uppskattar mig och att jag kan bidra till gruppen med mina erfarenheter och kunskaper. Chefen har en helt annan stil än min senaste men jag tror att jag kan stå ut med och kanske ibland även uppskatta denna variant också. Barnen är förstås de roligaste du kan tänka dig. Små envisa, stökiga, underbara tvååringar. Som jag har saknat att vara i en barngrupp.

Jag går fortfarande på tå och försöker passa in. Känna kulturen och inte göra för stora tabbar som jag förstås sen går och ältar. Det är väldigt ansträngande att vara i det läget men också lärorikt. När jag jobbat är jag liksom lite hög av all anspänning och information som ska bearbetas. Kan knappt känna trötthet utan är bara så i gasen, även på kvällen. Dagen efter däremot brukar jag ha huvudvärk och vara trött.

Nu har jag också kommit till resten av höstens vardag: jag jobbar två dagar i veckan på förskolan och hemma med barnen tre dagar i veckan. Maken tvärtom. Det känns så skönt att min man visst klarar att vara själv med lilla bebisen. Att hon klarar sig utan amningen och att de får hitta sina rutiner och aktiviteter. Det är väldigt fint för mig att få vara i båda världar. Att få vara nära min lilla och stora i deras vardag och se varje litet steg av utveckling. Men också få vara min yrkesperson och glädjas i att få vara en del av ett sammanhang och göra en liten men viktig del i ett stort maskineri. Jag är så glad att jag vågade byta jobb och att de kunde tänka sig att ha mig bara 40% till en början.

Har jag sagt att jag läser en kurs också? Den är så kul och handlar om de yngsta barnen i förskolan vilket är perfekt nu när jag jobbar med tvååringar. Dessutom är den helt på distans och allt är väldigt flexibelt så det går faktiskt att få till med en liten (nöjd!) bebis. Dock har det blivit lite tuffare nu när jag jobbar två dagar i veckan och därför ska stora dottern få börja på fritids vilket hon är helt överlycklig över.

Nytt jobb igen

Jag bestämde mig ju sent omsider att inte komma tillbaka två dagar i veckan till min nuvarande arbetsplats under hösten, som tidigare var vår plan. Tanken om att byta arbetsplats till våren väcktes och jag surfade genast in på Arbetsförmedlingen. Hittade ett jobb som jag sparade. Läste annonsen flera gånger. En tidigare kollega jobbar dessutom där och kunde intyga att det är en välfungerande stadig förskola. Och så ligger det precis där jag bor, liksom min nuvarande arbetsplats. Det lät tryggt och bra.

För bra för att inte söka. Till slut bestämde jag mig för att söka trots att jag antog att det var alldeles för tidigt eftersom de nog ville ha en person nu till terminsstart.

Bara någon dag efter jag sökt fick jag ett mail om att jag gärna fick boka en intervjutid i deras webbformulär. Förskräckt och förtjust gjorde jag detta. Rektorn ringde sedan och bad mig meddela min chef så att de kunde prata om detta öppet eftersom de är kollegor i samma område. Det kändes väldigt obekvämt eftersom jag ju inte fått jobbet än, knappt vant mig vid tanken på uppsägning och inte heller var säker på att jag ville ha jobbet. Men jag gjorde som hon bad mig.

Sedan blev det dags för intervju och efter ett tag förstod jag att det inte var jag som försökte sälja in mig till dem utan tvärtom. De hade redan bestämt sig för att de ville ha mig.

Jag blev supergenerad när rektorn till slut öppet sa att jag hade fantastiska referenser och att hon hoppades att jag kunde börja snarast. Jag bad om betänketid. Dessutom hade vi ju planerat att jag skulle vara hemma med bebisen under hösten och kanske plugga. Jag som alltid vill vara till lags och inte ställa till med besvär tyckte det hela kändes mycket jobbigt. Nu skulle jag svika min nuvarande arbetsplats genom att sluta, vara krånglig för min nya arbetsplats eftersom jag inte skulle kunna jobba heltid som de önskade och dessutom försvåra för min man och hans arbetsplats som hade planerat för att jag skulle sköta barnen under hösten och han jobba på som vanligt (vilket är 80% sen födseln av lillan)

Fast egentligen blir det nog fantastiskt. Först jobbar jag en dag i veckan och sen två när maken har hunnit annonsera om föräldraledighet om två månader. Då blir det en långsam invänjning för oss alla och han blir förhoppningsvis inte isolerad och deprimerad som förra föräldraledighet och jag förhoppningsvis inte sönderstressad som min förra jobbstart.

Men jag har bytt jobb så mycket. Och jag tycker att det är så jobbigt. Jag är inte en sån som älskar förändring och berikas av allt nytt. Nej det brukar ta ett halvår innan jag landat och känner mig trygg. Och sen blir det långsamt bättre och jag känner hur jag för varje millimeter som mina axlar sjunker också gör ett bättre jobb.

Så mycket rädslor väcks i detta. Kommer jag hamna i en ohållbar situation som efter föräldraledigheten med storasyster? Eller kommer detta precis som att få en ny bebis läka mig men innebära att jag måste låta jobbiga känslor från förr skölja över mig och sen vara färdig? Kommer maken må bra i detta och kommer det gå att lämna över detta mammiga och ammande barn till honom? Kommer jag trivas eller vilja byta arbetsplats igen? Och så det vanliga: Kan jag leva upp till allt jag sa på intervjun? Jobbar jag med rätt sak egentligen? Klarar jag det här jobbet med de förutsättningar som råder? (Alltså stora barngrupper och höga krav)

Men då måste jag vända på steken och fråga mig själv vad alternativen är. Jobba kvar känns inte aktuellt. Det lilla idylliska föräldrakooperativet som ligger nära mitt hem kanske finns nånstans men de är få vilket betyder få tjänster. Chansen att någon av dessa skulle ha en tjänst ledig i januari är rätt liten. Det är också sårbart på många sätt att vara en liten enhet och kanske inte alltid så underbart. Då återstår de kommunala förskolorna och här är en som verkar bra och som vill ha mig.

Så nu har jag tackat ja, maken har varit krånglig på sitt jobb och nästa vecka jobbar jag min första dag. Antagligen lär jag känna några härliga barn som lugnar min själ (det är alltid de vuxna som tar kraft att lära känna medan barnen ger mig lust och glädje) och får mig att hitta tillbaka till min yrkeskavaj som jag brukar trivas fint i. Barnen brukar ta ner mig på jorden.

Önska mig lycka till!

Vardagsstart, skola och säsongspremiär

Älskade rutiner. Det är så skönt att bli lite styrd. Slippa ta hand om all planering själv och strunta i att försöka hinna med så mycket njut som möjligt tillsammans med familjen, som på semestern. Jag är nöjd med vår semester men jag är också nöjd att den är slut. Men vänta – hur är nu min vardag? Som föräldraledig är det ganska mycket jag som måste styra upp själv också. Jag famlar efter lagom mycket bestämt och lagom mycket fritt. Nu när bebisen är ett halvår börjar det bli kul med aktiviteter som rytmik och öppen förskola. Fast stopp jag har ju sökt kurser, hur blir det då om jag kommer in? Som ni hör har jag inte landat än.

Något galet stort har också hänt. Min äldsta har börjat skolan. Hon älskar det och det verkar fantastisk bra med en sån där riktigt gammal pedagog som bara är bäst och superstadig. Men vi föräldrar är darrande asplöv och ställer alldeles för mycket frågor. Det är ju nytt för oss också!

Mitt i detta nya nervösa kommer tack och lov en ny säsong av Djuren på Djuris. Nu har de börjat skolan passande nog men är lika genuina och finurliga. Jag älskar detta program. Turligt nog gillar dottern det och vill gärna se det med mig. Sen tvingar jag henne att prata om kompisar, konflikter och samspel.

På resa med bebisen

Tidigare bodde jag i en annan storstad några timmar bort. Det var där jag studerade till lärare och byggde många fina vänskaper.

Jag har försökt hålla kvar några få utvalda men det har varit svårt. När stora dottern var ett år blev vi bjudna på ett kalas och åkte dit. Jag minns det som ganska pressat. Hon hade precis lärt sig att gå, det var första gången vi åkte så långt och i efterhand förstår jag hur stressad jag var av så lång tid av sömnbrist.

Nu tänkte vi åka dit igen med hela familjen och verkligen visa vår sexåring denna stad. Men så några veckor innan började min man känna att han verkligen inte ville åka dit. Ja eller inte just för att det var dit. Mer för att det var sista veckan på vår semester och vi har rest runt en del och han vill vara hemma och inte göra så mycket. Och vårt stora barn vill mest vara hemma och leka med sin kompis. Vi kunde båda se framför oss hur det skulle vara rätt arbetskrävande att tillfredsställa allas behov och lyckas sova gott allihop och så vidare. Vi bestämde oss för att ställa in.

Men så sa min syster (argt) att vi ju kunde dela på oss när hon hörde om våra planer. Det blev genast bättre bilder i våra huvuden. Och så blev det.

Jag och bebisen åkte tidigt på torsdag morgon och åkte hem på lördag kväll vilket gav oss tre dagar att umgås med vänner. Det var så trevligt. Och skönt att bara behöva anpassa efter oss två. Det fanns massor av tid att prata prata prata.

Men oj vad jag var nervös innan. Drömde om att missa tåg i flera dagar innan (första gången på tåg med bebisen) och natten innan sov jag knappt nåt. Jag var nervös för själva resan: att missa tåget, att inte lyckas roa, söva, mata bebis, att glömma väskan, missa hållplatsen och så vidare. Men ännu mer var jag nervös för att träffa vännerna. Tänk om vi inte hade kul ihop? Inget gemensamt längre? En av vännerna bodde jag dessutom hos och där fanns det massor att vara nervös över: tänk om hon egentligen inte ville ha mig där, skulle jag väcka alla med skrikfest, tänk om jag lyckades göra något superpinsamt och hur blir det med maten och sängen och toalett? Så mycket har snurrat i huvudet.

Därför var det så skönt att det äntligen hände. Vi åkte. Och visst fanns det stunder av förlägenhet och hackiga samtal och missförstånd men mest var det alldeles fantastiskt att få träffa mina vänner. Vi tycker fortfarande om varandra och vi har fortfarande massor gemensamt. Tågresorna gick bra fast det blev förseningar åt båda hållen. Väl framme gick det också bra fast det inte var lika bekvämt som hemma förstås. Lilla bebisen verkade inte alltför berörd av att det var lite annorlunda.

Jag är så stolt över att jag vågade göra detta. För andra är det kanske självklarheter att resa några timmar bort med sin halvåring men för mig som haft en supermissnöjd bebis innan (reste inte ens en timme bort med min man första halvåret då det bara inte gick) är det en process att upptäcka vad jag och familjen kan göra med denna lilla person som sällskap.

Längtan till hösten

Elsa Billgren skrev ett inlägg om saker att göra i den sista delen av hennes sommarsemester. Hon nämner bland annat att boka in kul grejer till hösten. Så att det kittlar i magen och byggs upp lite förväntan och längt.

Jag kan tycka att det oftast är rätt skönt när hösten och vardagen drar igång. Då det finns rutiner, lägre krav på att det ska vara ljuvligt och lite mer lågmäld förutsägbarhet. Men det kan ändå kännas lite tomt och förvirrat sådär i början. Det blev ju dessutom inte riktigt som jag hade tänkt mig med jobb så jag vill gärna drömma lite om allt härligt som ska hända till hösten.

• Äntligen ska jag skörda rejält på lotten. Det mesta jag odlar där är faktiskt klart först till hösten. Potatis, morot, rödbeta, jordärtskocka, purjolök. Och kanske lite squash?
• Jag ser fram emot någon babyaktivitet, kanske rytmik.
• När jag bestämde mig för att inte jobba sökte jag några kurser. Det skulle vara så kul om jag kom in, trots att jag vet att det kanske inte blir pga mycket sen anmälan.
• Mer styrketräning har jag tänkt försöka få in. Nu känns det som att kroppen är redo för min vanliga träning. Dessutom har dottern börjar vilja vara med mig och träna vilket är jätteroligt och peppande.
• Till hösten hoppas jag också kunna hitta en nytt jobb att börja på i januari. Något som ger mig bra magkänsla.
• Svamp vill jag gärna hitta. Det är en sån fantastisk smaklyftare i grytor och såser. Dock klarar jag inte av konsistensen utan torkar alltid svampen för att sen mala den.
• Någon ny kulturupplevelse längtar jag efter. Kanske teater, konsert eller bio. Det var så längesen pga covid+graviditet+bebis. Nu är det dags! Sen ska jag självklart läsa en massa nya böcker och se någon ny tv-serie.
• Regn, höstlöv och att alltid kunna svalka sig utomhus ser jag också fram emot.
• Stora T ska börja skolan och det ska bli så spännande. Vad ska hon få uppleva och vad kommer det göra med henne som person?
• Min knyttegrupp ska nu bli mullegrupp, alltså då när barnen ska hänga med gänget utan sina föräldrar. Det känns läskigt och roligt. Det är nu det på riktigt blir en grupp, när vi verkligen får testas som ledare och komma varandra nära i glädje och kris.

Men ännu är det semester i en vecka till och jag ska iväg på mitt mest spännande och nya äventyr för denna sommaren. Samt vara hemma och greja.

Sommarlivet och sommartvivlet

Nu är det knappt två veckor kvar av semestern och tre veckor har gått.

Vi har packat ner och packat upp. Spritt ut oss och glömt saker på olika ställen. Hittat blöjbytarstationer, var vi kan hänga blöta badkläder och var det är minst oskönt att sitta och amma.

Maken har hostat och bebisen har störts av lätt snuva på natten. Nätterna har inte varit kul alltså. Vi har också utforskat olika sätt att sova eller inte sova på tillsammans. Bäst i separata rum där jag och bebis sov i 120-säng och maken och stora dottern i dubbelsäng. Sämst i dubbelsäng ihopsatt med våningssäng där jag sov i våningssängen och fick krångla ut mig varje gång det var dags att amma.

Vi har kommit hem och njutit av all bekvämlighet, prylar och plats som finns hemma. Och inte minst av att få vara ifred i alla fall en del av dygnet. Sen har vi njutit av umgänge igen. Ibland. Och ibland inte.

Vi har badat och frusit. Jag har fått vänta länge på att doppa mig för att först amma, söva och hålla bebis som plaskar i vattnet. En gång fick jag gå före med storkusinen och bada en lång stund med honom och hoppa hoppa hoppa från flotten.

Vi har svettats, gått och sprungit. Plockat blåbär, körsbär, vinbär, hallon, jordgubbar och smutron. Fått sand i öronen, myggbett överallt och fästingar på alldeles för många ställen.

Gjort några mindre projekt hemma, stretat vidare på lotten och försökt hålla trädgården nöjd och hjälpt till att lägga ett tak på sommarstället. Maken har bryggt en öl, snabbaste nånsin. Och så har vi haft ett första kalas för stora dottern som ju fyller mitt i sommaren. Nu 6 år!

Jag har njutit av att ha en liten bebis som charmar alla och är i full färd att upptäcka allt nytt. Hon har lärt sig att sitta, uppskattar att vandra omkring i gåstolen och äter mer och mer fast föda. Men jag har också fått uppleva att det ändå är lite krångligt att ha en bebis ibland trots att hon är väldigt nöjd och glad. Till exempel när jag vill bada men har två icke simkunniga barn. Eller när scheman ska matchas med andra familjer eller tak ska läggas.

Vi har tröttnat, trivts och ändrat planer.  Jag har fått det traditionsenliga sommartvivlet. Undrat vad jag egentligen vill göra när jag är ledig. (Och i förlängningen vem är jag?) Vägt det mot vad som är rimligt och försökt få ihop realistiska semesterplaner. Sökt efter balansen med lagom mycket aktivitet med en såsig småbarnsfamilj.

Det är inte lätt att ha semester. I alla fall inte för mig. Så mycket förväntningar, nostalgi och motstridiga behov och önskningar. Men också rätt underbart. Både ock.