Så många tecken

Ja det är så mycket som kan tyda på en graviditet. Och visst minns jag förra graviditetens symtom.

Sköra slemhinnor. Illamående. Huvudvärk. Olika typer av magont: svullen mage, magknip, dov smärta, mensvärk. Trötthet. Svettningar. Flytningar. Olika förnimmelser av värk i underlivet. Urin som luktar lite speciellt.

Men nej. Det var visst helt andra saker. Antydan till magkatarr pga stress och för mycket kakor. Huvudvärk av mycket på jobbet. Illamående av huvudvärken och magkatarren. Trötthet av dåliga nätter med dottern och av att gå upp ohemult tidigt pga arbetstider. Och inte minst: en helt vanlig menscykel.

Men inte har jag väl känt efter så mycket innan att jag fattat att en menscykel är världens förvandling där inne och självklart känns och märks?! Nej mest har jag nog försökt ignorera den. För i detta samhälle passar det verkligen inte in med en superdynamisk kropp som egentligen behöver ha olika rytm olika dagar. Så detta med att lyssna inåt är både enerverande och spännande.

Och sen när mensen kommer blandas besvikelsen med lättnaden. Blandat är detta verkligen.

AW i skogen

Nu har jag börjat få rutin på att inte cykla hem direkt efter förskolan. (När jag hämtar är det antingen 14.30 eller runt 16) Jag har alltid med några mackor eftersom jag (och hon) kan bli extremt hungrig ibland efter jobbet. Och så cyklar vi till skogen. (Fast det får inte regna supermycket för då pallar jag inte.)

Vi äter lite. Går lite. Hittar nåt. Går tillbaka. Cyklar hem. Ibland är vi ute en halvtimme, ibland 3 timmar. Då känns det helt okej att sitta framför tv:n en stund sen.

Annars tycker jag att det är ganska kämpigt att hitta på vettiga saker att göra efter förskolan. Jag är trött och inte så sugen på att aktivera barn i lekar…och dottern leker väldigt lite självständigt. Hon är trött och vill mest kolla på tv i en evighet. Då är skogen så lätt. Hon hittar grodor. Jag hittar svamp, fina löv och grejer till trädgården/grillen/inredning. Vi lullar runt. Vi ser nåt djur, hittar ett djupt hål eller ett perfekt balansgångsträd. Och sen ska vi hitta tillbaka vilket fortfarande är lite spännande eftersom vi inte riktigt är bekanta med alla stigar här i trakterna.

Jag mår så gott av att vara i skogen och tack och lov verkar min dotter också gilla det (indoktrinerad javisst). Och då känns det också helt rätt att vi flyttade till detta hus med så mycket närmre till skogen. Det var det här jag drömde om. Och jag älskar det verkligen.

Efter snoret blev det bättre

Ja nu har vi vabbat en gång till och varit sjuka själva och fått bekräftat att det inte var covid-19. Sen var hälften av kollegorna sjuka och jag hade en riktigt tuff vecka på jobbet.

Jag har målat klart fönstren, byggt lock och båge till två pallkragar och sått i dem. Vi har varit på tippen och kommit lite längre i projektet med att fixa iordning varmförrådet. Köpt en till säng till gästrummet.

Dottern accepterar pappa igen vid nattning så att vi återigen kan ta varannan. Det är så befriande. Dock är det sällan konfliktfritt och lugnt att få henne att somna men att slippa ta den kampen varje kväll är livgivande.

Så nu har jag en känsla av nöjdhet i mig. Det börjar gå bättre på jobbet, det går framåt hemma och vi drömmer vidare om allt vi vill göra om och göra iordning.

Byta förskola

Dottern har ju i augusti bytt förskola till en alldeles nära vårt hus. Dessutom har hon gått från 4 till 5 dagar i veckan på förskolan då vi börjat jobba heltid båda två. Eftersom hon är väldigt intresserad av att leka med barn och ständigt hittar nya vänner på lekplatser tänkte vi att det nog skulle gå bra att byta.

Och det har verkligen gått bra. Hon leker intensivt och med många. Pratar om att hon vill till förskolan. Att det är roligt där. Från vårt föräldraperspektiv verkar förskolan vara välfungerande. Så allt väl?

Nja alltså samtidigt som det är bra märker vi att det är väldigt ansträngande för henne att bygga alla nya relationer. Efter förskolan är hon arg, ledsen, förtvivlad och trött trött trött. Men har svårt att somna. Hon pratar om att hon saknar sina gamla fröknar och inte riktigt känner de nya. Och så blir det nog ofta. Barnen umgås maxat och får snabbt en trygghet i varandra. Men fröknarna tar mycket längre tid att få kläm på. De umgås ju aldrig lika intensivt med barnen som barnen gör med varandra.

Jag känner likadant och maken med. Vi är ju också nya på våra jobb och ska bygga relationer med så många. Det är verkligen tröttsamt och liksom ensamt. För det finns inga bekväma relationer att vila i. Eller arbetsuppgifter. Allt är nytt. Jag drömmer om jobbet hela tiden också. När jag gör min avslappningsövning på min rast somnar jag alltid. Även om jag sitter upp.

Så jag förstår verkligen vårt barn. Därför försöker vi ta det lugnt hemma. Hitta det som är vilsamt vare sig det är bad, tv eller oändligt gungande på lekplatsen. Och så åker vi till våra gamla vänner och släkt och andas ut i mjuka lätta samtal.

Ny nattningsrutin

Ända sen T slutade amma när hon nästan fyllt 1 år har vi tagit varannan nattning. Tills nu.

Det började med att makens nattningar blev mer och mer brottningsmatcher då hon fnissande provocerade honom med mer och mer aggressiva anfall. Han lyckades inte bryta spiralen och det blev bara värre och värre. Alla blev ledsna.

Så då bestämde vi oss för att dela upp nattningen i två delar: förberedelserna och sängdelen (efter tips från min syster). Maken tar tandborstning, pyjamas, välja kläder till nästa dag, sista toabesöket och sen tar jag bokläsning och nattning. Ibland läser han bok också. Ibland när det är extra sorgligt nattar vi tillsammans.

Eftersom han inte nattar tar han hand om disken och köket.

Och ja, det tar mycket tid att natta och det blir ojämnt mellan oss. Men de där bråknattningarna kan vi helt enkelt inte ha. Våldsspiraler måste brytas.

Den gigantiska grillen

Maken hade bearbetat mig länge. Jag har tyckt att en simpel klotgrill duger. Samtidigt är jag inte så intresserad av en grill. Jag vill ju mest elda. Men min make är slug. Han pekade på en svindyr keramisk grill som jag omedelbart sa nej till. Och sen gick han över till en som kostar en fjärdedel av den svindyra men ändå betydligt mer en klotgrillen. Så smart. Och även fast jag ju såg vad han gjorde fungerade det!

Han fick godkännande att köpa den. Fick rabatt. Ägnade många timmar till att montera ihop den. Och sen stod den där på vår lilla trädgårdsplätt med sin lilla altan. Den såg så stor ut. Och jag skämdes.

Vi vet ju inte ens om vi egentligen gillar att grilla eftersom vi inte haft en grill. Så pinsamt då att ha en jättestor grill om vi kanske inte använder den ofta alls. (Typ som att ha en segelbåt som vi inte använt alls denna säsong) Och så är det ju det där med miljön och konsumtionen. Vi försöker ju att köpa det mesta begagnat och det vi köper nytt måste då vara helt rätt och något vi kommer ha kvar i all evighet, som går att laga osv.

Samtidigt är det så skönt att ha tagit ett beslut och köpt den. Så att vi slipper älta om den prylen. Så nu börjar vi bli vänner.

Den är så stor och rejäl att det lätt går att elda i den med ved. Den har också en liten rökdel. Vi är ju lite nördiga då det gäller mat så en rök har varit en dröm. Men en dröm som vi alltid avfärdat, för inte har vi plats med en stor rök. Men en liten! Sen verkar det vara en bra grill också. Vedgrill förstås då eftersom vi älskar röksmaken.

Nu är nog sommaren ändå slut men vi tänkte faktiskt att grillsäsongen är kommen till vårt hem precis nyss.

Höstkyla och VAB

Vi hade precis börjat komma in i rutinerna med att båda jobbar heltid, lämna och hämta på förskolan och ta oss till våra nya jobb. Sommarvärmen lämnades oss äntligen och den friska kylan tog över.

Och då kom första förkylningen för dottern. Och samma sak hände med många av mina kollegor: både de själva och barnen blev sjuka. Så denna vecka som var full av möten och planeringar och kompledig för att ta igen all övertid blev bara VAB och att pussla på jobbet för att få ihop dagarna.

Själv tycker jag att det faktiskt är lite skönt att få en paus efter tre intensiva veckor på jobbet. Det är så mycket att smälta och förhålla mig till. Vad ska jag tycka om detta? Håller jag med kollegan? Vad ska jag säga till chefen om detta?

Samtidigt gör vi massor av små och stora saker hemma. Målar pallkragar, funderar över vad som ska växa i dem och spacklar i förrådet. Försöker bestämma oss för rätt knoppar i köket och väntar på uppehåll för att måla vidare på fönstren och plåtarna.

Det blir så mycket i huvudet.

Hoppas bara att jag och maken slipper bli sjuka. Den ”pausen” längtar jag inte efter…

Min älskade trädgård

Innan jag går till jobbet tar jag en vända i mina två små trädgårdar och tittar på växterna oavsett hur tidigt jag börjar och hur trött jag är. Och när jag kommer hem måste jag ta samma runda och titta fast jag egentligen måste in och kissa och dricka lite vatten. Innan jag går och lägger mig måste jag också gå runt och kika fast det är alldeles försent och jag borde sova. Undersöker sniglarnas, kållarverna och hararnas framfart. Följer de små skotten. Beundrar plantorna som överlever och växer sig höga. Plockar några sniglar, knipsar av vissna blommor, vattnar, skördar tomater. Och när det är matdags plockar jag nästan alltid med mig något från kryddhörnan.

När jag är i området och leker med dottern tar jag ofta med en påse för att samla nyklippt gräs eller annat täckmaterial. Känner mig alldeles lyckligt manisk.

Och även fast det är så mycket som blivit uppätet i dessa första trevande försök är jag ändå så lycklig och hoppfull inför mina små plättar och mitt odlande.

Det gör ju inte så mycket om det inte går vägen direkt. Inget har ju gått sönder. Det är bara att prova igen.

Jag läser på och köper nya fröer. Får tips från min mamma och andra odlingskunniga. Läser hos Sara Bäckmo och några andra trädgårdsbloggar. Ser på trädgårdsprogram.

Efter två månader med trädgård har jag hunnit så och gräva ner ganska många plantor, gräva upp en häck, flytta några växter, beskära och vårda. Skrubbat altanerna och trapporna. Men mest har jag nog ändå vattnat.

Idag ska vi börja experimentera med pallkragar. Det ska bli så roligt och spännande. Förhoppningsvis ska de hjälpa mig att lura sniglarna så att mer för överleva.

Sova i eget rum

Japp nu var vi där igen. Det tog bara några veckor innan hon ville sova i eget rum igen.

Ett tag tog vi in henne i vår säng vid typ andra uppvaket. Men efter det har hon vägrat. Vill bara sova i sin säng. Och det är ju kul ändå att hon vill sova där. Om hon bara kunde sova och inte vakna i tid och otid. Så nu går istället en av oss in till henne vid andra uppvaket och sover där resten av natten. Det är visserligen en 105-säng som är skön men det blir ändå ganska nära och kvalmigt. Ingen av oss vuxna gillar att sova nära. Så vi sover rött kasst där. Men det hade varit ännu värre att hålla på och gå över till henne och sen gå tillbaka.  Så det här fick bli kompromissen.

Snart har vi förhoppningsvis skaffat sängar till vårt gästrum och då kommer vi nog vissa nätter till en början sprida ut oss i tre rum för att få ut det mesta av natten.

En annorlunda semester

Jag brukar ha ganska svårt för semester. Speciellt sommaren. Jag har så mycket uppbyggt längtan efter att vara länge på mitt sommarställe och hos svärföräldrarna och så vill jag göra utflykter och hinna bygga och röja och projekta. Och så vill maken vara hemma och göra ingenting och sen åka till sin verkstad och bygga nåt. Förra sommaren fick vi till det bra med att jag åkte till sommarstället med dottern lite innan och så var han hemma några dagar själv och donade. Men i år blev det inte alls som vanligt på grund av corona.

Vi var väldigt mycket hemma och grejade i huset. Det varvade vi med kortare utflykter, utforskande av området och besök i trädgården och besök av dotterns kompisar. Sen åkte vi till sommarstället och var där lite kortare än vanligt. Vi var också på en dagsutflykt till svärföräldrarna. Vi avslutade med ännu lite mer fix i huset.

För mig som helst vill åka bort på semestern (inrikes) var det alldeles för mycket hemmahäng för att kännas rätt. Och dottern blev också rätt tokig på att vi skulle hålla på att göra en massa trista grejer med huset. Det skulle verkligen varit superbra med några dagars barnpassning. Innan hade vi planerat att T för första gången skulle få vara några dagar hos svärföräldrarna utan oss. Men så blev det förstås inte.

Samtidigt var det skönt att faktiskt fokusera på att få saker gjorde i huset och spendera mycket tid där och bo in sig. Och jag är tacksam över att ha hunnit träffa familj och vänner lite grann i alla fall. Jag är också väldigt tacksam över att inte ha blivit sjuk.

Men nu är det rätt skönt att ha börjat jobba. Det är ett väldigt speciellt läge på jobbet med mycket röj, relationsskapande och planerande. Det är viktiga dagar och vi diskuterar förhållningssätt och sätter strukturer. Första två dagarna hade jag så ont i huvudet framåt eftermiddagen men sen har det varit bättre. Längtar till läget när allt rullar på. Det är ett tag kvar.