Efter rutinultraljudet

När vi kom ut från rutinultraljudet med läkaren gick vi till kafeterian på Östra. Eftersom jag skulle missa bambatiden med min klass behövde jag äta något innan jag kunde åka tillbaka till jobbet. Måste alltid äta!

Där satt vi på Östra när mammorna gick förbi med sina nyfödda som bara sov och inte ville amma. Vi grät och jag tyckte att det kändes så orättvist att vi kanske inte skulle få ett barn som överlevde. Och att jag dessutom skulle fortsätta bära på detta nu väldigt levande barn. Som en ondskefullt uttänkt tortyrmetod.

Jag åkte tillbaka till jobbet och höll mina utvecklingssamtal. Min sambo åkte också till jobbet men efter att ha träffat en kollega utanför och gråtit en flod vände han hem igen. Jag berättade för kollegorna och grät. Åkte hem och grät. Det var som en mardröm som aldrig tog slut. Jag sov väldigt lite följande vecka och hjärtat slog hårt och snabbt. När jag vaknade under natten och på morgonen önskade jag bara att få somna om istället för att vakna upp i detta hemska väntande.

Mina elever pratade gärna om magen och bebisen, föräldrarna lyckönskade mig och jag log och försökte snabbt byta ämne. Föräldrarna var det svårast med. Eleverna är jag så van att spela teater med. Jag går in i rollen som lärare. Föräldrarna tilltalade mig mer som privatpersonen bakom när de ville prata om graviditeten.

Jag pratade med min chef som var så stöttande och tyckte att jag borde få prata med en kurator/psykolog. Därför ringde jag till min MVC och bad om råd. På Östra fick jag prata med en kurator som sa att det är okej att tycka att det här är fruktansvärt jobbigt. Hon sa att vi går igenom en kris. Det var skönt att höra självklarheter från en professionell. Jag kunde andas ut. Min barnmorska ordnade en tid hos en läkare på min MVC så att vi skulle kunna få svar på frågor som uppstod innan nästa ultraljud. Vi skulle också få prata med en urolog. Vi blev verkligen väl omhändertagna.

På kvällarna gick vi långsamt igenom alla nära och kära som vi ville skulle veta vad som hade hänt. Det var ansträngande varje gång men för mig var det värst att berätta för min syster. Jag drog mig för det och när jag väl hade gjort det förstod jag varför. När jag hade pratat med henne var det som att det blev på riktigt.

Efter den första veckan med en årsförbrukning av tårar och oändliga utforskningar av alla olika känslor och tankar var det som att vi vande oss lite. Det mänskliga psyket är märkligt. Det var som att vi inte riktigt orkade mer utan resignerade inför situationen. Vi pratade inte om barn, framtid eller graviditet utan lagade mat, gick promenader, såg på dålig tv och jobbade mycket. Men vi höll hårt i varandra hela tiden.

Annonser

2 thoughts on “Efter rutinultraljudet”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s