Rutinultraljudet

Den första tiden av graviditeten tänkte jag hela tiden att det kanske skulle bli missfall. Sen när tiden gick och fostret var kvar började jag bli ganska lugn. Vi gjorde KUB och fick se fostret röra sig där inne. Allt var bra och det kändes toppen. Jag såg fram emot rutinultraljudet i vecka 20 då vi skulle få se fostret igen. Men när det bara var några dagar kvar blev jag så orolig.

Så kom vi in till barnmorskan en fredag eftermiddag och var mest förväntansfulla. Där var hjärtat som såg bra ut, ryggen, fostervatten, benen, armarna, huvudet med en liten uppnäsa precis som jag men så kom där två mörka områden. Det hade samlats vätska i njurbäckenet. Barnmorskan mätte och mätte i tystnad och vi blev också alldeles tysta och stela. Den ena fläcken var 25 mm och den andra 16 mm. Hon sa att vi skulle få prata med en läkare om den där vätskan. Hon ville inte säga något om det. Hon sa inte ”det är nog ingen fara”.  Men tyvärr fanns det ingen läkare där på fredag eftermiddag så vi skulle få en tid väldigt snart. Väldigt snart! Sen fick vi kortet från ultraljudet gratis. När vi gick därifrån undrade vi vad som hade hänt därinne egentligen. Det var i alla fall inte alls som det skulle vara på rul: fantastiskt, underbart roligt, förväntansfullt.

Vi gick hem och googlade. Först lät det ganska positivt. Vi hittade torftigt med information (vårdcentral) (Wikipedia) men många berättelser på familjeliv om barn som det hade gått bra för. Men efter det började vi titta på siffrorna. Alla hade mindre vätska än vårt barn. Vi hittade tabeller där vårt fosters vätskemängd bedömdes som allvarligt, eller mer korrekt: svår prenatal hydronefros. Vi hittade en tabell för överlevnadschans och den var väldigt låg med vårt fosters vätskemängd. Sen hittade vi till slut en berättelse på familjeliv om ett barn med lika mycket vätska som vårt. Det barnet dog efter födseln. Det var svårt att sova den helgen. Skulle vårt barn dö? Var det därför barnmorskan inte ville säga något? Var det lika bra att avbryta graviditeten?

Men man ska ju inte googla, tänkte vi. Det är nog lite överdrivet det här, hoppades vi. Så kom måndagen. Jag hann med två lektioner och förbereda för utvecklingssamtal på eftermiddagen innan vi skulle iväg igen till Östra. Och läkaren sa allt det som vi läst. Ja, hydronefrosen bedömdes som svår. Ja, det kan betyda att barnet får så allvarliga njurskador att hon dör efter födseln. Nej, vi kan inte göra något nu. Ja, vi ska bara vänta och se. Vi blev bokade på tre till ultraljud för att följa upp utvecklingen. Förhoppningsvis skulle problemen med flödet av urin växa bort av sig självt. Annars? Ja, annars är det väldigt individuellt vad man gör, sa läkaren. Nästa ultraljud skulle dröja fem veckor. FEM VECKOR!

Annonser

6 thoughts on “Rutinultraljudet”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s