Nya besked

Efter att den värsta chocken hade lagt sig efter rutinultraljudet låtsades vi som ingenting. Den där boken om föräldraskap jag hade beställt gömde jag undan i en låda. Det kändes nästan som att allt var bra. Fast med en tunn fernissa av overklighet klistrad ovanpå. Allt var lite lite falskt. Men bara lite.

Dagen då vi skulle få träffa en läkare på vår MVC närmade sig och ju närmre den kom ju mer ville jag fly. Ville inte gå dit. Ville inte höra mer! Ville inte veta fler hemska detaljer. Men vi gick ändå. Våra hjärtan bultade hårt och svetten rann. Det var en av de där varma vårdagarna och solen sken in väntrummet. Vi kom tidigt. Jag var törstig. Drack en klunk. Det gick inte mer.

Till slut fick vi komma in till en äldre man som satt nerhasad på sin stol. Han gned sin kind och hummade för sig själv när han satte sig efter att ha hälsat på oss.

Vi hade 14 frågor med oss men kom av oss nästan genast när han sammanfattade situationen. Visst finns det en lite risk att njurarna är skadade och att det blir allvarligt läge för barnet men det är väldigt osannolikt, sa han. Väldigt osannolikt. De två orden ekade i huvudet. Vad är sannolikt då? frågade vi. Jo, att problemet som orsakar vätskan är kvar under graviditeten och att det kommer växa bort under barnets första eller andra levnadsår. Och om det inte gör det kan det bli aktuellt med en operation för att rätta till det. Barnet ska undersökas med ultraljud några dagar efter födseln och om vätskan kvarstår få låg dos av antibiotika för att undvika att få urinvägsinfektion. Vi häpnade och log fånigt mot varandra. Det lät ju inte alls akut, livshotande och alls så dramatiskt som vi hade föreställt oss innan. Inga ord om död, bara om liv.

En vecka senare fick vi prata med en urolog som sa samma sak fast med lite mer detaljer. Hon sa att vätskan antingen kunde bero på en förträngning någonstans på vägen mellan njurarna och urinöppningen eller reflux, att de små ventilerna (en på varje sida) mellan njurarna och urinblåsan inte fungerade riktigt bra och därför gjorde att urinen åkte lite fram och tillbaka när den bara borde åka neråt. Båda behandlingsbara. Ingen livshotande.

Nu vågade vi tänka att vi skulle få ett barn, igen. Innan vågade jag inte riktigt. Det var som att jag tänkte att någon skulle skratta åt mig och säga ”inte trodde du väl att det skulle gå bra! hur kunde du vara så naiv!”. Men nu hade den rösten tystnat och försiktigt, med små små steg började vi jubla.

När jag träffade min barnmorska några dagar senare beordrade hon oss att köpa något till barnet för att bygga vidare på det där jublet. Vi har inte gjort det än men vi har satt upp rullgardiner i vårt arbetsrum i alla fall.

Annonser

1 thought on “Nya besked”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s