Ojämlikheten i vår biologi

Jag har funderat mycket på hur olika det måste vara att bli mamma och att bli pappa, främst den första tiden. Mamman bär på barnet, kroppen förändras radikalt och barnet känns där inne. Pappan hjälper till, försöker fatta, lägger handen på magen. Mamman föder barnet, blir mer eller mindre påverkad av förlossningen och börjar oftast amma. Pappan försöker hjälpa till.

Vi var på en föräldrakurs, eller snarare föreläsning, på MVC som en psykolog höll i. Hon pratade och pratade och pratade om graviditeten, förlossningen  och efter förlossningen. Det var mycket fokus på mamman och hur jobbigt det ofta var för henne. Och hur pappan ska stötta henne så att hon klarar denna pärs.

Första tiden, ca 6-8 veckor, med det nyfödda barnet beskrev psykologen som kaotisk och chockartad för de flesta. När jag läser om amning verkar det som att mamman ska vara beredd att amma hela tiden och amma precis så mycket som barnet vill. I amnings-informationen står det också om att partnern gärna kan serva mamman med städning, matlagning och tvätt när mamman försöker få kläm på amningen. Efter två veckor är mamman hemma på dagarna själv med det lilla barnet. Pappan börjar jobba igen. Mamman jobbar stenhårt på att försöka läsa av barnets signaler. Pappan jobbar och försöker hjälpa till. Sen är mamma hemma de första tre, sex eller tolv månaderna medan pappan jobbar. Jag tänker att det enligt denna vanliga mall finns väldigt olika förutsättningar för mamman och pappan att bygga en relation till barnet och att komma in i sin föräldraroll. Ändå var det inget som togs upp på föreläsningen. En blivande pappa försökte lyfta frågan, en pappa bekräftade honom i sin egen erfarenhet av att pappan får sköta markservice medan mamman tar hand om barnet i början medan psykologen avfärdade det hela med att det alls inte behöver vara så. Hon menade att det var ett gammaldags och traditionellt sätt att agera och att det visst finns andra sätt.

Många pratar om att amningen gör föräldraskapet ojämlikt och att det är först när amning minskat rejält eller helt avtagit som föräldrarna har en rimlig chans att dela lika. Mammor jag träffat som inte kunnat amma berättar hur mycket lättare det blev att dela på föräldraledigheten och att från början hitta till en mer jämlik uppdelning av tid med barnet. Varför ville inte psykologen prata om det? Passar det inte in i vårt genusmedvetna samhälle?

Om vi pratar om det och vågar acceptera att det är skillnad på när en är gravid, föder och ammar medan den andra inte kan göra något av detta, är det säkert lättare att hitta lösningar som gör det lättare för både mamman och pappan att skapa goda relationer till barnet och samtidigt må bra som par.

DSCN3804

Eller är det så att amningslobbyn har en mer eller mindre omedveten dold agenda som handlar om att hålla fast vid föreställningen om att mamman är viktigast för barnet? Att barnet ska bygga en stark relation till mamman först? För så har det ju alltid varit! Eller? Agnes Wold (länk GP1GP2), visserligen professor i bakteriologi, om amning och anknytning:

– Även om det blivit mycket bättre i dag, är det fortfarande förfärligt med detta osakliga och moraliserande kring amning, säger Wold, och tar som exempel Socialstyrelsens amningsföreskrifter. Där kan man bland annat läsa råden sjukvårdspersonal ska ge nyblivna föräldrar om ”hur man kan stärka anknytningsprocessen mellan modern och spädbarnet i samband med uppfödning med modersmjölksersättning”.

Det låter ju som om det är svårt att knyta an mellan bebis och mamma om man inte ammar?

– Ja, det låter så, men det finns det förstås inget belägg för. Spädbarn har en enorm medfödd förmåga att få vuxna och äldre barn att ta hand om sig. Förresten – varför oroar man sig inte för pappans ”anknytning”?

Agnes Wold argumenterar främst om att amning inte har alla de positiva effekter som brukar nämnas (här då alltså inom det fält hon faktiskt är expert på till skillnad från psykologi):

– Det är naturligtvis inget fel på att amma. Hälsoeffekterna är två: det ger bra näring och minskar infektioner. Men det är ju bara livsnödvändigt i fattiga länder där man inte kan blanda pulver i rent vatten, och förr, under människans första miljoner år på jorden, när 20 procent av spädbarnen dog av infektioner. I dag har vi lite förkylningar och magsjukor och om man ammar eller ger ersättning är tämligen ointressant. Det är upp till var och en att bestämma.

Här skrivs om en studie som inte finner att amning skulle vara bättre än flaskmatning SvD. Sen finns det förstås massor av studier som har hittat goda effekter kopplat till amning. På 1970-talet i Sverige var det bara 20 procent av barnen som ammades 3 månader eller mer. Det kanske inte var bra. Men det kanske finns andra vinster med att avstå från amning som inte undersökts alls, till exempel pappans anknytning till barnet?

Annonser

1 thought on “Ojämlikheten i vår biologi”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s