Ultraljud vecka 33

Vår ultraljudsläkare haltade ut och hämtade oss i väntrummet. Vi hade precis ätit varsin glass på väg till sjukhuset och jag pustade för varje steg. Märker att jag får svårare att andas när jag ätit.

Så till ultraljudet. Fostervattnet var lagom och tillväxten på den mittersta kurvan; allt verkade alltså väldigt normalt. Njurbäckenet var fortfarande förstorat men hade inte utvidgats mer utan faktiskt minskat! Nu var måtten 25 mm och 12 mm! (RUL v 20: 25, 16. UL v 26:35, 19. UL v 29: 35, 16.) Det har minskat på båda sidorna! Förstoringen av njurbäckenet är fortfarande betydande men då fostret är så mycket större nu och vätskan faktiskt minskar ser en positiv utgång mer och mer säker ut.

Vi vågar fortsätta att hoppas på att snart få träffa en liten flicka som är ganska frisk! Hon kommer troligen få antibiotika sin första tid i livet och hennes njurar, urinledare, urinblåsa och urinrör kommer undersökas och följas upp tills man är säker på att allt rinner som det ska men annars kommer hon antagligen vara som vilket barn som helst. Fast vårt barn då.

Helg av vila

Nu har det varit mycket förberedande inför barnet.

Vi har gjort oss av med möbler. Möblerat om rejält. Köpt spjälsäng, skötbord, vagn och  kläder till barnet. Köpt två garderober, monterat ihop dem och fått fast dem i väggen (det var en pärs).

Läst på om förlossning, amning, foglossning och första tiden med ett nyfött barn. Gått kurser hos MVC.

Förutom att jag jobbat, försökt hinna vila, träna, få i mig mat och handla, städa, tvätta. Fixat med ekonomin, funderat på ny bil…

Allt detta fixande har gett mig en känsla av tillfredsställelse, lättnad och förväntan.  Men nu behövde jag en paus. Jag är så trött på att vara gravid och att hela mitt liv kretsar kring det.

Så denna helg åkte vi upp till mitt sommarställe, första och kanske enda gången i år. Trots att det regnade. Ingen annan var där. Vi åt mat, såg på tv-serier, läste sånt som inte hade någon som helst koppling till barn, åt mat igen, vilade, lyssnade på radio, åkte till hamnen och stod vid stranden i några minuter, lyssnade på regnet och tittade på spindeln i taket. Och visst pratade vi om att bli föräldrar. Men vi gjorde inga måsten. Det var välbehövligt.

De döljande tröjornas tid är förbi

Nu går det inte längre att försöka skyla över magen med en stor tröja. Eftersom den sticker ut mer än brösten (som nu ser helt normala ut i jämförelse fast de för inte särskilt länge sedan såg alldeles överdrivet stora ut) gör det att en vid tröja/tunika/klänning får mig att se ut som en stor boll bara. Det enda som syns är magen.

Så för att jag ska bli en kropp igen har jag nu fått acceptera de där följsamma tajta plaggen som visar konturen av magen alldeles öppet. Såna där som andra gravida kommenterar med att ”man vill ju visa fina magen!” och jag bara tänker ”ånej, då ser ju alla!”. Det känns minst sagt obekvämt men samtidigt lite befriande. Jag kapitulerar och erkänner att magen är stor. Låter den vara där alldeles tydligt. Fin har jag dock väldigt svårt att känna inför den, liksom jag skrivit om tidigare här. Cool, absurd och märklig är mer vad jag känner inför magen.

De snabba händerna

Igår kom en pedagog fram till mig när jag satt i hallen och hjälpte mina elever att komma ut. Jag jobbar inte nära henne och har väl haft ett lite längre samtal med henne sen jag började på skolan i augusti. Hon frågade när det var dags och så la hon en hand på min mage. Hon la sin hand på MIN MAGE! Jag blev så förvånad och obekväm att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Under de sekunder som handen låg där försökte jag frenetiskt tänka ut ett smidigt sätt att få bort hennes hand men innan jag kommit fram till något hade hon tagit bort den.

Det kändes så märkligt. De enda som tar på min mage är jag själv, min sambo och ibland min mamma. Några elever har tagit på magen och några har artigt frågat om de får känna.Jag har förklarat att jag inte tycker om när andra tar på min mage. Alla fattar direkt. De flesta utan att jag säger något. Inte denna kvinna. Självklart är det en tant likt de tanter jag skrev om i förra inlägget (här).

Hm, detta ska jag fundera på. Jag måste hitta ett sätt att hantera de där händerna. Det kommer alltid finnas folk som inte spontant fattar hur jag är och hur jag vill ha det…

Tanterna och deras sanning

Som gravid blir det väldigt många samtal kring mitt tillstånd. De flesta män och kvinnor som inte varit gravida lyssnar uppmärksamt och är försiktiga med vad de säger. De är finkänsliga. De flesta kvinnor med barn är också finkänsliga. De lyssnar in när det är dags att delge egna minnen och håller inne med dem när det inte verkar som att jag vill höra.

Men det finns en grupp som inte följer det mönstret. De är kvinnor vars barn flyttat ut för länge sedan. De var i klimakteriet för ganska länge sedan och är nära eller har nyss passerat pensionsåldern. Och de har bestämt sig. De orkar inte kompromissa längre. De kan vara charmiga med sin obryddhet och ibland lätt provokativa rakt-på-sak-stil.

Men när det kommer till min graviditet och stundande förlossning har några av dem trampat på mina allra ömmaste tår och gjort mig riktigt ledsen med sina obetänksamma kommenterar. När de är totalt oförstående inför alla mina graviditetsbesvär och menar att så som du känner är det inte. För de vet. De vet allt hur en graviditet ÄR och KÄNNS. Som att deras graviditet och deras förlossning var de enda och att alla andra är likadana som deras. Som att det är de som är gravida och har behov av att prata väldigt mycket om sin upplevelse.

Jag har aldrig känt mig bekväm som gravid och tror inte jag kommer göra det heller. Deras kommentarer har fått mig att känna mig ännu mer konstig och fel. Men efter mycket funderande och tyst övande hemma i köket har jag hittat mitt sätt att hantera dem. Nu säger jag emot och låter dem aldrig få sista ordet. Jag ger dem en lång och detaljerad utläggning om min graviditet med inflikad fakta från 1177. Då tvingar jag dem in i att släppa sin egen graviditet och engagera sig i min. Jag lär dem lite av det som de missat eller glömt av den mångfald av graviditeter som finns. Men framför allt får jag mig att känna mig okej istället för överkörd. Nästa gång vi pratar blir samtalet helt annorlunda. För de vill ju egentligen bara väl de där tanterna. De är bara okunniga, har glömt bort att vara finkänsliga och har gått och blivit lite självupptagna med åren.

Ebbas gravidbok

Ebba von Sydow har aldrig varit någon jag direkt brytt mig om. För mig har hon bara varit ännu en som pratar om kläder och smink. Jag har liksom stängt av henne mentalt när hon kommit i rutan.

Men så bad jag min syster att få låna hennes bok om förlossning. Hon kom med en hel påse med böcker men påpekade att hon inte hade läst dem. Några hade hon läst lite i. Den enda hon läst ut var Ebbas gravidbok. Jag fnissade åt den gulliga lite fluffmjuka boken och tänkte att det där nog inte är något för mig. Men så började jag smygläsa den lite. Mitt emellan en pedagogisk men ganska torr bok om amning och en detaljerad bok om förlossning som fick hjärtat att banka kändes det som en befrielse att läsa Ebbas bok.

ebba

Den går igenom kost, träning, ekonomi, förlossning, kläder och en massa annat utan att vara uppläxande och moraliserande. För mig kändes den som en varm och lugn omfamning. Som en storasyster som verkligen vill mitt bästa och ger mig råd men framför allt är förstående och alltid alltid är på min sida. Fint också att jag fick låna den  just av min storasyster.

Vissa avsnitt gav mig väldigt lite men det som hela tiden lugnade mig var den omhändertagande medkännande tonen. Det som en liten röst som mellan raderna viskade: ”Det är okej att det känns jobbigt eller bra, du är okej!” och ”Stå på dig, berätta om hur du mår och hur du vill ha det, du är värd det!”.

Jag tror att jag lånar denna bok ett tag till.

Trötthetens återkomst

Så kom den tillbaka. Den stora tröttheten. Men nu med lite andra tillbehör.

Fräckaste tillbehöret: svårt att sova. Mitt vanliga jag sover gärna 9 timmar om jag har möjlighet men får oftast vara glad om det blir 8 timmar en vardag. Nu kan jag aldrig sova mer än 7 timmar, ibland bara 5 eller 6. Bäckenet, nacken, ryggen och sidan gör ont. Vaderna krampar och tankarna snurrar runt runt i huvudet. När jag vaknar är jag inte utvilad.

Extra tillbehör: hjärnmos. På jobbet märker jag att huvudet inte riktigt hänger med. När jag är med eleverna skärper jag till mig som attan. Klarar precis att vara tillräckligt alert för att kunna vara lärare. Sen när de går och jag ska planera, sitta på möten och efterarbeta står det still. Kraften är slut och jag får lägga in små pauser för att få något gjort alls. Vill helst bara blunda. Får skriva långa listor på självklarheter för att disponera min tid smart. Men märker ändå att jag inte är mitt vanliga effektiva jag. Sen kommer ännu en tid hos MVC, eller ultraljud eller föräldrakurs, som alltid är tidig förmiddag då jag egentligen hade behövt fortsätta vara fokuserad på jobbet. Efter besöket är det hopplöst att försöka få något gjort. Hjärnan är någon annanstans. Därför åker jag till jobbet tidigt tidigt. Tankarna går långsamt långsamt och när eleverna kommer känner jag att jag skulle behövt lägga mig ner.

Efter jobbet är jag så trött så trött både fysiskt och mentalt. Och så hungrig. Men orkar inte ställa in tallriken med mat från igår i mikron. Måste vila först. Kan inte sova så det får bli vila. Efter en stund blir jag kissnödig och då tvingar jag mig in i köket för att fixa maten. Sen äter jag den långsamt långsamt. Blir så mätt så mätt. Längtar efter stunden då jag kan lägga mig igen.