Utsövd!

Min halsbränna har blivit värre och värre. Bikarbonat hjälper inte längre och på natten är det värst. Det var längesen jag kunde ligga en hel natt med huvudet på en kudde vilket är ställningen jag helst har. Igår natt fick jag sitta och sova efter en lång process av vankande, huskurer och oändliga toabesök. Barnet i magen blev oroligt av att jag långsamt blev mer och mer stressad och hon snurrade runt runt och tryckte ännu mer på magsäcken. Maken kunde inte heller sova tills jag till slut gav upp och bestämde mig för att sitta i sängen. Det var väldigt obekvämt men till slut var jag så trött att jag somnade. Det blev inte så många timmar. När jag vaknade på morgonen var jag alldeles skakig och kände mig så oändligt trött. Och ledsen.

Jag ringde därför till MVC och bad om råd. Barnmorskan rekommenderade Omeprazol som jag genast införskaffade och inatt har jag fått sova! Jag kunde ligga hela natten, i och för sig med ett antal toabesök men vilken fröjd att få sova! Bipacksedeln var ingen rolig läsning men förhoppningsvis behöver jag inte använda medicinen så länge. Nu är det 16 dagar kvar till beräknad förlossning! (Dock verkar min familj ha en benägenhet att gå över tiden…)

Träning i tredje trimestern

Det stod nånstans att det är träning i sig att stå upp med en tredjetrimestermage. Och jag kan inte annat än hålla med. Speciellt nu i nionde månaden blir jag trött av minsta lilla och träningen har stadigt minskat.

Jag har varit förkyld i två omgångar under tredje trimestern och då har jag inte känt att det varit lämpligt att träna. Det varma kvalmiga vädret har också gjort sitt för att få mig att inte vilja röra mig i onödan.

Jag har dock tränat yoga då och då och fram till ungefär vecka 35 kört på det pass som egentligen är anpassat till andra trimestern (länk). En del övningar har jag dock hoppat över eller förenklat. Jag har också fått göra om några övningar för att inte få ont i handlederna eftersom jag har en liten släng av karpaltunnelsyndrom. Till exempel i handstående står jag antingen på knogarna eller går ner på underarmarna. Från vecka 35 började jag bli väldigt otymplig och andfådd och gick därför över till yogan anpassad för tredje trimestern (länk) men jag kan ärligt säga att det inte blivit så många pass.

Jag har fortsatt att göra knipövningarna som jag fick ordinerat av sjukgymnasten jag träffade på grund av foglossning. Jag får dock sammandragningar om jag gör alla 30 repetitioner i ett svep och delar därför upp det mer.

Sedan vecka 31 går jag en gång i veckan på vattengympa som alltid avslutas med avslappning. Det är fantastiskt skönt för mitt bäcken att röra sig i vattnet. I vattnet kan jag träna så som jag inte lyckas göra på gymmet nu och som jag saknar så. Min kropp älskar det. Kursen var väldigt dyr och jag tvekade flera gånger innan jag bokade in mig speciellt också för att man ska gå den i slutet av graviditeten och barnet ju kan komma för tidigt! Men såhär i efterhand är jag så nöjd med mitt beslut att lägga pengar på detta.

Jag försöker undvika att stå eller gå en längre stund eftersom jag får så ont och det gör mig så ledsen. Jag märker stor skillnad nu när jag är ledig och kan vila hur mycket som helst. Jag kan tillåta mig att gå riktigt långsamt och medvetet. På jobbet höll jag samma gångtakt som alltid trots att det gjorde ont och trots att jag försökte få mig att gå långsammare. Men det gick bara inte att bryta det mönstret. Fast det gav mig nog rätt bra vardagsmotion. Nu satsar jag mer på vardagsvila!

 

Semester!

Jag brukar avsky att säga hejdå. Försöker göra avsked korta och effektiva för att sedan smälta dem i efterhand när jag är ensam. Oftast skulle jag hoppa över avskeden helt om jag fick välja. Men sista dagen på jobbet för en vecka sedan kände jag inte igen mig själv. Medan jag packade ihop mig själv, hade överlämning och städade stötte jag på kollega efter kollega och hamnade i långa samtal om min framtid. Jag kände starkt för att inte alls lämna min trygga arbetsplats. Jag blev avundsjuk på alla kollegor som förberedde för höstterminen. När jag till sist gick ner till rektorn för att säga hejdå märkte jag hur jag blev alldeles svettig, röd i ansiktet och alldeles mosig i känslorna. Eftermiddagen med alla avsked var som en enda stor urladdning och när jag kom hem var det som att jag bara var ett skal. Som att allt var slut och jag var alldeles tom. Jag lämnade kvar mig själv på jobbet.

Sen ville jag bara sova. Men jag skulle ju fixa hemma, åka till IKEA, gå på ultraljud, träffa barnmorskan och handla massor av mat. Så på tredje semesterdagen sa kroppen till mig på skarpen genom att ge mig en förkylning. Och då ville jag verkligen bara sova.

Men! När jag är förkyld blir min mage alltid lite vimsig; den funkar inte riktigt som den ska. Jag är hungrig jämt men samtidigt känns det som att kroppen misslyckas med att ta upp den näring jag stoppar i mig. Dessutom ligger det nu en stor bebis och trycker på tarmar och magsäck. Det har gjort att jag långsamt blivit mer och mer illamående, fått mer och mer sura uppstötningar och samtidigt mer och mer hunger. Jag åt bikarbonat för att dämpa halsbrännan men samtidigt försvagade ju den magsyran och gjorde magen ännu mer tafatt och förvirrad. Och fast jag bara blev tröttare kunde jag inte sova. Så då fick jag ta till knepet jag upptäckte under första delen av graviditeten (hjälpte dock bara ibland): pizza. Och denna gång fungerade det! Magen accepterade pizzan och jag kunde äntligen sova. Förkylningen har också börjat tappa fart och jag är lite mindre trött.

Sammanfattningsvis har det varit en ganska kass start på semestern.

Förlossningsrädsla 4:omfamna rädslan

Susanna Heli skriver i Föda utan rädsla om att det är viktigt att gå in i din rädsla och fundera över vad den består av och sedan hitta olika sätt att hantera den. Det hjälper inte att låtsas som att den inte finns där! Då kan den få plats att växa sig större i någon garderob för att hoppa fram stark och livskraftig när du minst anar det.

heli

Jag känner igen tankarna från en helt annan situation i mitt liv: min scenskräck.

Jag förstod det först på allvar när jag flyttade till en ny stad och skulle söka in till en kör där. Jag har sjungit i kör sedan jag var 10 år gammal och kände mig därför rätt säker på att jag platsade i den avancerade kör jag sökte till. Men när jag kom in i rummet och såg körledaren började benen skaka, andningen haka upp sig totalt och blodet rusade upp i ansiktet. Och alla som har provat att tala eller sjunga när andningen är flämtande hysterisk långt uppe i bröstet vet att det som kommer ut blir precis lika hysteriskt och oprecist som andningen. Jag kom inte med i kören och undrade vad det var som hade hänt där inne med mig egentligen.

Jag gick med i en ganska dålig amatörkör och vantrivdes. Efter några år bestämde jag mig för att ta sånglektioner och efter en termin med en härliga pensionerad operasångerska sökte jag in till en sångutbildning på en termin på folkhögskola. Väl där förstod jag att jag hade scenskräck och tyckte att det långsamt gick bättre ju mer jag utsatte mig för att sjunga solo. Men så en dag vände det. Det var ännu en dag då jag skulle sjunga en liten sång för klassen. Men det var något som hände precis i början av sången, om jag sjöng fel ord eller ton minns jag inte men något var det. Jag sjöng aldrig klart sången utan satte mig besviken på min stol igen. Och sen var det som att jag mentalt sjönk ner i ett svart hål. Jag var helt oförberedd på de starka känslor som attackerade mig. Efter den lektionen grät jag flera gånger varje dag och det var en kamp att ta mig till klassrummet.

Efter någon vecka började jag förstå att jag behövde hjälp att ta mig ur detta. Jag berättade trevande för mina klasskamrater om hur jag kände och en dag nämnde någon att en tjej som läste en annan kurs ju var psykolog. Det var en lyckträff. Hon berättade att hon också hade scenskräck, att hon satt upp ett mentalt träningsprogram för sig själv och att hon gärna kunde hjälpa mig att testa detsamma.

Nu kommer vi till kunskaperna jag tar med mig in i förlossningen. Psykologen pratade om att kroppen reagerar väldigt stark på en upplevd rädsla, vare sig det gäller en varg som jagar dig, ett uppträdande som känns läskigt eller en förlossningsvärk som gör väldigt ont. Kroppen förbereder dig på att fly i alla tre lägen fast det bara är relevant i den första situationen.

De verktyg hon gav mig var främst mentala:

  1. Förbered dig på eländet. Innan du går upp på scen måste du tänka på hur det kommer kännas. Och det måste vara realistiskt! Försök inte låtsas som att allt kommer gå bra. Föreställ dig hur du går upp på scen, benen börjar skaka, andningen hakar upp sig och du blir blodröd i ansiktet. Men föreställ dig också hur du använder de följande redskapen för att trots de kroppsliga reaktionerna genomföra uppträdandet. Föreställ dig hur sången kanske inte låter riktigt som den gör i övningsrummet där du är avslappnad och trygg. Denna mentala förberedelse är viktig för att du inte ska bli rädd för rädslan eller bli besviken för att den kommer.
  2. När en stark känsla av otillräcklighet, besvikelse eller rädsla kommer är det lätt att den får väldigt mycket utrymme i dig och att den får grenar som växer sig till träd. En liten känsla kan på så sätt utvecklas till den allra mörkaste tanken du haft i ditt liv utan att du fattar hur det gick till. Låt inte känslan ta dig dit! Betrakta tanken/känslan utifrån och benämn den, t ex: ”Nu blev min mage spänd” eller  ”Nu blev jag besviken för att jag glömde texten”. Försök att göra det riktigt torrt, som en känslokall forskare. Säg ”Jaha” till känslan, som att den är riktigt ointressant. Du kan också se på tanken/känslan som en vägskylt som du åker förbi. När du går ut ur upplevelsen på det här sättet är det större chans att du inte fastnar i den onda spiralen utan lyckas behålla lugnet.
  3. Försök dig på ett lugnt andetag och säg till kroppen: ”Såhär lugnt kan jag egentligen andas nu, du har bara inte fattat det ännu”. Det är svårt, men försök en gång till. Och fortsätt sjung, även om det blir fel, nynna, tralla, vad som helst. Till slut brukar kroppen fatta att det faktiskt inte är något farligt.

Dessa råd tar jag med mig till förslossningen; jag säger hej till rädslan och håller den i handen. Och så håller jag i min make. Min klippa.

Ultraljud vecka 37

Idag var vi på det sista planerade ultraljudet innan förlossningen. Förhoppningsvis händer inget som kräver ett extra.

Kurvan fortsätter starkt att gå åt rätt håll! På höger sida hade vätskan minskat rejält, till 14 mm och på vänster var den kvar på 12 mm. (RUL v 20: 25, 16. UL v 26:35, 19. UL v 29: 35, 16. UL v 33: 25, 12.) Det är bara strax över gränsen på 8-10 mm för vad som räknas som normalt vid denna tid. Men eftersom hon haft så kraftig förstoring av njurbäckenet kommer hon undersökas efter födseln så att urologerna får göra en bedömning om hon behöver få antibiotika. Vår ultraljudsläkare menade att det antagligen finns en förträngning någonstans eller att barnet har reflux och att vätskan i njurbäckenet antagligen kommer variera en tid framöver. 

Allt annat såg också bra ut. Tillväxten låg på -6% vilket läkaren sa var inom normalspektrat. Jag tycker det är skönt att hon är lite mindre då min familj har en tradition av att föda stora barn och det skrämmer mig. Vi lämnade Östra med lätta steg. Det är okej om hon kommer nu.

Sista sucken

Nu återstår bara en dags arbete på jobbet. Det känns overkligt. Många känslor bråkar i mig.

Jag känner stolthet och lättnad över att jag lyckats ta mig igenom detta läsår och gjort ett ganska bra jobb trots gravidkroppen och allt det fört med sig.

Jag känner en viss skräck inför att lämna mitt trygga jobb, där jag vet vad jag ska göra varje dag och där jag känner mig hyfsat säker och bra på det jag gör. Nu ska jag gå in i mitt nya liv som jag inte alls vet hur det blir. Dessutom vet jag inte vad jag gör efter föräldraledigheten eftersom jag haft ett vikariat.

Jag känner också en stark lättnad över att äntligen få vila. Det har inte varit optimalt för mig att jobba minst 45 timmar i veckan…

Förlossningsrädsla 3: profylaxkursen

På kursen var hela tiden fokus på vad jag och min make kan göra under de olika faserna av förlossningen. Vi fick tid att prata med varandra om vad som passar oss och vad som är viktigt att tänka på för just oss när det är dags för förlossning. Vi prövade olika fysiska övningar tillsammans och då både jag och maken älskar beröring var det väldigt lugnande för mig när han tryckte, klämde och klappade på mig.

Vi prövade olika andningsövningar och jag kände att jag kan ganska mycket om andning eftersom jag både sjunger i kör och gör yoga. Maken har hållit på med dykning och vi kände oss väldigt trygga med allt som sades om andningen. Jag kände att jag nog är rätt bra på att kontrollera min andning.

Jag kände att alla tips och övningar gjorde att jag fick lättare att fokusera på vad jag kan göra istället för att oroa mig för allt jag inte kan påverka. Men det brukar vara så med mina rädslor – det lugnar mig att vara påläst och att kunna göra nånting, även om det egentligen inte ändrar på särskilt mycket.