Gravidkroppen vecka 35-36

 

Senaste veckorna har smärtan i bäckenet flyttats uppåt några centimeter. Det har gjort ont att stå och gå precis hela tiden. Det har också gjort ont att ligga ner innan bäckenet slappnat av. Ibland har jag kunnat hitta en skön sittställning men när jag sen rest mig upp har det gjort ännu mer ont än innan. Men bältet som bara gjorde ont i vecka 25 har faktiskt hjälpt lite lite.

Min barnmorska säger att detta också är foglossning men att det ändrat karaktär för att barnet nu är fixerat. Tack och lov ligger hon med huvudet neråt! Magen har också sjunkit en bit men det känns ändå lika trångt att äta och andas. Dessutom har min halsbränna blivit värre och jag får därför använda min huskur med bikarbonat mer och mer ofta. Tack och lov har det hjälpt hittills. Mina fisar luktar extraordinärt fruktansvärt men det är det klart värt. Det känns också att ändtarmen är klämd av livmodern och det tar betydligt längre tid att få ut något den vägen.

Livmodern har börjat göra ont allra längst ner vid ljumskarna och mot blygdbenet. Området precis under brösten känns som bedövad men gör samtidigt ont, en märklig känsla. Hon sparkar mycket mot revbenen och i höger sida. Det känns som att jag har blåmärken på insidan av livmodern där. När jag har ätit känner jag nu ofta ett lätt illamående och svårt att andas. Det känns trångt.

Jag är trött mest jämt och blir lätt andfådd. Hela jag är svullen. Vigselringen går inte ens på när jag går upp på morgonen som den tidigare gjort och stödstrumpor är ett måste.

Men i jämförelse med resten av graviditeten har det ändå varit värre tidigare. Fysiskt var det klart värre i början med illamående och huvudvärk. Psykiskt var det klart värre efter rutinultraljudet. Dessutom känns alla besvär betydligt mer uthärdliga när jag vet att det inte är så långt kvar på eländet. Minns hur det kändes i fjärde månaden när illamåendet fortfarande inte hade släppt och jag fick börja ställa in mig på att det kanske skulle hålla i sig ett halvår till. Det kändes outhärdligt och jag grät ofta.

Att umgås med folk har börjat kännas utmattande. Jag vill gärna umgås men isolerar mig mer och mer och försöker korta ner de sociala stunderna. Det är som att huvudet och kroppen inte orkar med den särskilda koncentration som krävs för att delta i samtal någon längre stund. Jag har alltid varit introvert och som vuxen börjat prioritera mer aktivt med vilka/hur/när/var jag umgås för att jag ska få ut det jag vill av att umgås men såhär tröttande kan jag inte minnas att jag någonsin upplevt socialt umgänge som. Det ska bli spännande att se om detta ändras när min semester börjar om två dagar. Likaså ska det bli intressant att följa hur kroppen mår då jag får bestämma själv när jag går/äter rör mig och så vidare.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s