Förlossningsrädsla 4:omfamna rädslan

Susanna Heli skriver i Föda utan rädsla om att det är viktigt att gå in i din rädsla och fundera över vad den består av och sedan hitta olika sätt att hantera den. Det hjälper inte att låtsas som att den inte finns där! Då kan den få plats att växa sig större i någon garderob för att hoppa fram stark och livskraftig när du minst anar det.

heli

Jag känner igen tankarna från en helt annan situation i mitt liv: min scenskräck.

Jag förstod det först på allvar när jag flyttade till en ny stad och skulle söka in till en kör där. Jag har sjungit i kör sedan jag var 10 år gammal och kände mig därför rätt säker på att jag platsade i den avancerade kör jag sökte till. Men när jag kom in i rummet och såg körledaren började benen skaka, andningen haka upp sig totalt och blodet rusade upp i ansiktet. Och alla som har provat att tala eller sjunga när andningen är flämtande hysterisk långt uppe i bröstet vet att det som kommer ut blir precis lika hysteriskt och oprecist som andningen. Jag kom inte med i kören och undrade vad det var som hade hänt där inne med mig egentligen.

Jag gick med i en ganska dålig amatörkör och vantrivdes. Efter några år bestämde jag mig för att ta sånglektioner och efter en termin med en härliga pensionerad operasångerska sökte jag in till en sångutbildning på en termin på folkhögskola. Väl där förstod jag att jag hade scenskräck och tyckte att det långsamt gick bättre ju mer jag utsatte mig för att sjunga solo. Men så en dag vände det. Det var ännu en dag då jag skulle sjunga en liten sång för klassen. Men det var något som hände precis i början av sången, om jag sjöng fel ord eller ton minns jag inte men något var det. Jag sjöng aldrig klart sången utan satte mig besviken på min stol igen. Och sen var det som att jag mentalt sjönk ner i ett svart hål. Jag var helt oförberedd på de starka känslor som attackerade mig. Efter den lektionen grät jag flera gånger varje dag och det var en kamp att ta mig till klassrummet.

Efter någon vecka började jag förstå att jag behövde hjälp att ta mig ur detta. Jag berättade trevande för mina klasskamrater om hur jag kände och en dag nämnde någon att en tjej som läste en annan kurs ju var psykolog. Det var en lyckträff. Hon berättade att hon också hade scenskräck, att hon satt upp ett mentalt träningsprogram för sig själv och att hon gärna kunde hjälpa mig att testa detsamma.

Nu kommer vi till kunskaperna jag tar med mig in i förlossningen. Psykologen pratade om att kroppen reagerar väldigt stark på en upplevd rädsla, vare sig det gäller en varg som jagar dig, ett uppträdande som känns läskigt eller en förlossningsvärk som gör väldigt ont. Kroppen förbereder dig på att fly i alla tre lägen fast det bara är relevant i den första situationen.

De verktyg hon gav mig var främst mentala:

  1. Förbered dig på eländet. Innan du går upp på scen måste du tänka på hur det kommer kännas. Och det måste vara realistiskt! Försök inte låtsas som att allt kommer gå bra. Föreställ dig hur du går upp på scen, benen börjar skaka, andningen hakar upp sig och du blir blodröd i ansiktet. Men föreställ dig också hur du använder de följande redskapen för att trots de kroppsliga reaktionerna genomföra uppträdandet. Föreställ dig hur sången kanske inte låter riktigt som den gör i övningsrummet där du är avslappnad och trygg. Denna mentala förberedelse är viktig för att du inte ska bli rädd för rädslan eller bli besviken för att den kommer.
  2. När en stark känsla av otillräcklighet, besvikelse eller rädsla kommer är det lätt att den får väldigt mycket utrymme i dig och att den får grenar som växer sig till träd. En liten känsla kan på så sätt utvecklas till den allra mörkaste tanken du haft i ditt liv utan att du fattar hur det gick till. Låt inte känslan ta dig dit! Betrakta tanken/känslan utifrån och benämn den, t ex: ”Nu blev min mage spänd” eller  ”Nu blev jag besviken för att jag glömde texten”. Försök att göra det riktigt torrt, som en känslokall forskare. Säg ”Jaha” till känslan, som att den är riktigt ointressant. Du kan också se på tanken/känslan som en vägskylt som du åker förbi. När du går ut ur upplevelsen på det här sättet är det större chans att du inte fastnar i den onda spiralen utan lyckas behålla lugnet.
  3. Försök dig på ett lugnt andetag och säg till kroppen: ”Såhär lugnt kan jag egentligen andas nu, du har bara inte fattat det ännu”. Det är svårt, men försök en gång till. Och fortsätt sjung, även om det blir fel, nynna, tralla, vad som helst. Till slut brukar kroppen fatta att det faktiskt inte är något farligt.

Dessa råd tar jag med mig till förslossningen; jag säger hej till rädslan och håller den i handen. Och så håller jag i min make. Min klippa.

Annonser

1 thought on “Förlossningsrädsla 4:omfamna rädslan”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s