Förlossningen

Jag började få väldigt mycket sammandragningar på måndagen. De gjorde inte ont alls så därför brydde jag mig inte särskilt mycket om dem utan fortsatte preppa som vanligt.

På tisdagen hade jag ännu mer sammandragningar. Magen var hård nästan hela tiden. Då och då kom också lite mensvärk. Jag regerade fortfarande inte särskilt på detta eftersom jag kände igen det från tidigare i graviditeten.

Natten till onsdag vaknade jag flera gånger av kraftig mensvärk som höll i sig en liten stund för att sedan släppa. Det var de första värkarna. På morgonen gick slemproppen och den där konstiga mensvärken fortsatte. Folk säger ”när de kommer vet du att det är riktiga värkar”. Så var det inte för mig. Eftersom det gjorde hyffsat ont och kom i samband med en sammandragning blev jag till slut lite fundersam, kände inte igen kombinationen. Jag googlade, kände efter och började klocka dem. När jag vid tolvtiden såg att det fanns en regelbundenhet, var 20e minut, förstod jag att det nog var förlossning på gång. Sen kom en liten skvätt, kanske en halv deciliter, av något vattnigt och jag ringde förlossningskoordinatorn. Hon sa att det behövdes lite mer vatten för att kunna säkerställa att det var fostervatten. Så jag satte på mig en binda och väntade. Värkarna började komma tätare och det kom lite lite av det där vattniga sipprande vid de flesta av värkarna. (Senare fick jag veta att vattnet kan ha gått redan där på förmiddagen men att det var osäkert) Vid trefyratiden på dagen kom värkarna var femte minut, varade i ca 30 sekunder och de började göra riktigt ont. Av allt förberedande och övande inför förlossningen känner jag att fokus på andningen hjälpte och, hör och häpna!, att låta suckande på utandningen! Jag prövade detta innan men kände att det nog inte var något för mig (länk till Helis fyra verktyg). Men där i smärtan hjälpte det mig att slappna av. Ibland varvade jag med att vara alldeles tyst. Målbilder, massage och prat hanns inte med.

Jag hade läst i boken ”Att föda” av Gudrun Abascal om den normala förlossning. Om latensfasen stod det att värkarna inte brukade göra så ont och att det är bra att vila och försöka distrahera sig med tv och annat roligt men lugnt. Jag var så övertygad om att min förlossning skulle börja långt över tiden och vara långdragen. Därför hade vi tänkt att vi skulle titta på en tv-serie, äta mat, vila, lyssna på radio och ta varma duschar. Jag lyckades äta och sitta i duschen några gånger men tv-serie gick det sämre med. Vid varje värk var jag tvungen att koncentrera mig enormt för att fortsätta andas och försöka slappna av i smärtan. Vi försökte bara ett halvt avsnitt. På BB såg vi sen det där avsnittet och då märkte jag att jag hade missat precis allt varje gång jag hade värk.

Under kvällen blev värkarna längre och längre. Vid midnatt varierade de mellan 60 och 90 sekunder och var väldigt smärtsamma. Pauserna var dock fortfarande 5 minuter. Jag hade ju läst att man skulle vänta med att åka in tills man hade 2-3 värkar på 10 minuter. Men vid halv tre på natten kände jag att jag började misströsta och jag hade svårt att inte gråta vid varje värk. Jag ringde in till koordinatorn och grät och hon lät oss åka till Mölndal.

Vid halv fyra var vi framme och vi fick träffa en barnmorska. Värkarna kom ännu tätare efter att jag hade plågat mig igenom de korta promenaderna till och från taxin och genom korridorerna på sjukhuset.

Först togs ett CTG. Det var extremt obehagligt att ligga på rygg med det där bältet som trycker hårt mot magen. Barnets hjärtljud såg bra ut och värkarna var starka, täta och effektiva. Dags för undersökning. Jag fick gå in i badrummet för att tvätta mig med desinfektionssvamp. Jag hann kissa och börja tvätta mig innan världens spya kom. Jag spydde upp precis allt jag hade i magen. Sedan började jag blöda från underlivet. Eftersom jag stod i duschen såg det ut att vara mycket mer än det var och vi blev ganska rädda. Barnmorskan sa att det nog inte var något farligt men att det ändå var lite för stor blödning för att inte undersökas. (Senare konstaterades det att det var en riklig teckningsblödning)

Barnmorskan undersökte mig kl 6.00 och mätte att jag var öppen 4 cm! Jag blev så glad över att all denna smärta hade gett resultat. Nu längtade jag så efter smärtlindring men den där blödningen gjorde att de först ville undersöka mig mer. En läkare gjorde ett ultraljud för att se om moderkakan låg fel, vilket den inte gjorde. Man satte en skalpelektrod på barnet och lät CTG:n vara kvar under hela förlossningen. Jag kräktes igen, nu bara galla, och det konstaterades att jag hade lite feber och fick därför febernedsättande. Min barnmorska var fantastisk och lugnade mig med att allt jobbigt som hänt hittills: täta smärtsamma värkar, kräkningar och blödningen, var allt tecken på att förlossningen gick framåt.

Det var skiftbyte och den nya barnmorskan kände jag också genast förtroende för. 7.30 fick jag äntligen lustgas och fick byta ställning från att ligga till att stå på knä och hänga med armarna på huvudänden på sängen. Det kändes så bra att få gunga med i värkarna och andas lustgas. Jag mådde lite illa av lustgasen men ruset gjorde det klart värt det lilla illamåendet. Jag kunde dock inte få i mig något att vare sig äta eller dricka. Därför fick jag vätskeersättning som dropp eftersom jag förlorat så mycket vätska och inte lyckats få i mig särskilt mycket själv.

8.30 var jag öppen 7 cm och barnmorskan hejade på mig. Nu fick jag stå på golvet och hänga på sängen. Barnmorskan satte fyra akupunkturnålar i fötterna på mig. Vem vet om de hjälpte? Jag halsade lustgas för fullt. Jag drog i maken och han drog i mig. I håret, i fingrarna och i armarna. Jag andades, suckade och gungade.

10.00 var jag 10 cm öppen och vi väntade på krystvärkarna. Jag försökte gå på toa och kissa men lyckas inte få ur mig något. Man satte kateter och fick ut en ansenlig mängd. Nya nålar sattes lite högre upp på benen. Barnmorskan frågade om jag vill lägga mig ner. Jag frågade lycksaligt hög på lustgas ”Lägga mig ner? Får jag det?!”. Jag fick hjälp att lägga mig på sidan och maken la sig bakom mig och höll om mig. Vid varje värk tryckte jag hans hand hårt och han höll emot men mellan värkarna fick vi små små sovpauser. Maken somnade omedelbart när värken var över medan jag tog lite längre tid på mig. Det var fantastiskt att få de små pauserna.

10.55 började krystvärkarna och jag fick lägga mig på rygg med fotstöd för att sedan byta till att ligga på sidan med det övre benet uppdraget mot magen. Lustgasen fick vila för att jag skulle orka lyssna och kommunicera med barnmorskan. Jag fick order om att trycka under krystvärkarna medan barnmorskan höll emot underifrån. Det kändes befriande att äntligen få göra någonting efter alla dessa värkar då jag bara skulle andas och försöka slappna av. Jag tryckte och tryckte tills jag fick order om att inte trycka. Jag höll igen för att sedan få trycka igen.

11.18  torsdagen den 21 juli kom hon ut och skrek genast högt. Jag hade varit så fokuserad på värkarbetet att jag kände mig helt oförberedd på att det kom ut en bebis. Efter en snabbkoll där hon bedömdes få 10 i apgar (!) lades hon på mitt bröst och jag tittade chockat på henne. Hon blev lugn och låg där och andades på mig. Moderkakan kom ut, navelsträngen klipptes och jag syddes ihop. Jag har fått två grad 1-bristningar på de inre blygdläpparna och inget bakåt som jag varit så rädd för. Efter en stund började det lilla barnet söka sig efter bröstet och barnmorskan hjälpte henne att få grepp om bröstvårtan. Hon sög till med en enorm kraft.

Vid tvåtiden får vi komma upp till BB med vårt barn.

Sammanfattningsvis var det en väldigt smärtsam och normallång förlossning (för förstföderska) och den lämnade mig med en positiv känsla eftersom all smärta ledde till att hon kom ut frisk och stark. Jag känner mig stolt över att jag klarade av det trots att jag nog gärna hade fått lite mer smärtlindring. Personalen var fantastisk och gjorde mig lugn. De gjorde ett väldigt bra jobb och jag är så glad att jag inte gick sönder mer.

Jag kan gå igen!

När T var 6 dagar gammal gick vi ut på första promenaden och sedan dess har vi gått två till, en varje dag. Det känns alldeles fantastiskt att gå avslappnat utan att tänka på varje steg. Efter en bit får jag dock ont i ryggen och det känns tungt mot blygdbenet. Det känns som att kroppen gillar promenaderna men att det är ett litet träningspass som måste vara lagom långt. Tänk, det känns som att det stärker kroppen att röra mig snarare än att det bryter ner den, som under graviditeten. 

Graviditeten känns nästan overklig såhär i efterhand med all den där smärtan och att vara så begränsad i sättet jag kunde röra mig. Nu när kroppen är mycket mer sig själv har jag svårt att förstå att denna kropp kunde bete sig så märkligt som den gjorde under graviditeten. 

Hemma!

Efter tre dygn på BB kände vi oss redo för att åka hem och nu njuter vi av att kunna vara i vår breda mjuka säng alla tre. 

Det känns overkligt. Trots en nio månader lång graviditet och massor av förberedande är det väldigt svårt att förstå att vi nu har en liten dotter. Förlossningen var en smått surrealistisk upplevelse och BB är också som en annan värld. Därför kändes det otroligt dramatiskt att flytta med detta nya liv in i vår gamla verklighet. En liten del av mig väntade på att någon skulle utropa: Men ni kan ju inte ta med henne hem! Det kom ingen och sa det. 

Vi kunde ta med vår sovande lilla bebis i taxin och när allt var urpackat åkte taxin och vi stod kvar där med massa påsar och en bebis. Senast jag var hemma hade jag en väldig mage och fruktansvärt ont.

Nu håller vi och hon på att vänja oss vid att vara hemma. Hon lyssnar förundrat på spårvagnarna som skramlar förbi och blickar upp på marimeckoblommorna bakom sängen när hon ammar. Vi kan inte sluta titta, lukta och känna på henne. 

Overkligt

Jag kan fortfarande inte fatta att jag ska bli mamma. Att det verkligen ligger ett riktigt barn där inuti mig, som kommer komma ut och vara mitt barn. Mitt barn som är skapat av mig och min man. Hur kan något så otroligt ske? Hur kan det ske mig?

Tur att förlossningen är på gång nu så att jag kan få träffa denna lilla människa snart och kanske få in i huvudet någon gång att det faktiskt är sant.

Nu har det börjat!

Igår kväll märkte jag att magen stundtals var hård till och med när jag låg ner. På natten vaknade jag flera gånger av kraftig mensvärk som släppte efter en stund.

På morgonen när jag kissade för hundraelfte gången tittade jag som vanligt förväntansfullt på pappret och där var den: en rosa slemmig loska. Och det fanns mer som långsamt lät sig fångas upp på pappret.

Kvällen innan hade jag läst att det statistiskt sett är vanligast att förstföderskor föder 4 dagar över tiden. ”Så imorn händer det!”, sa jag till min man.

Under morgonen har jag försökt förstå mig på vad det är som händer i livmodern och om det kan vara värkar. Magen är konstant hård men ungefär var 15e minut spänner det till lite grann och sen kommer en våg av mensvärk, mest på framsidan men ibland även bak i ryggen, som håller i sig mellan 30-45 sekunder. Efter att ha läst på och pratat med MVC är jag ganska övertygad om att det är värkar.

För någon timme sen kom dessutom en slatt, kanske två matskedar, av något vattnigt i trosan. Det är inte helt säkert att det är fostervatten men något alldeles särskilt var det i alla fall. Det luktade ungefär som misosoppa med lite socker i. Eller som såna där svarta algblad som man virar kring sushibitarna, fast nu med lite marmelad på.

Nu ska försöka vila och vänta och se om det kommer något mer av det där vattniga. Angående detta har jag också hunnit med mitt första samtal till förlossningskordinatorn!

Jag är så nöjd med att kroppen har gett mig flera tydliga signaler på att förlossningen är på gång. Sånt gillar jag.

Just nu känner jag mig inte alls rädd, utan bara nöjd med att det äntligen händer!

Ambition går före fall

​När min semester började satte jag efter en veckas vila igång med en massa syprojekt. Det största var ganska avancerat. Jag ville ha en ergonomisk fåtölj att amma i. 

Vi letade på Ikea men ingen var 1.tillräckligt liten för att passa in hemma 2. skön men samtidigt lagom upprätt för en bra sittställning 3. med avtagbar, tvättbar klädsel. Den fåtölj som var bäst hade inte avtagbar klädsel. Den liknade fåtöljen vi redan hade: en väldigt charmig men rätt sunkig och obekväm 70-talsfåtölj. Hm. Där på Ikea slog en käck tanke rot i mig. Jag kan ju göra nya kuddar till den gamla fåtöljen! Då kan jag ändra passformen och sy fodral i något snyggt tyg! Jag kommer ju ha massor tid!

Vi hittade en tjusigt, kvalitativt och riktigt billigt tyg på Ikea och sen köpte jag skumgummi på Galant plast. Sen skulle bitar provas, klippas och sammanfogas. Hitta rätt lim, provlimma och sedan göra det på fåtöljbitarna. Sen klippa och lägga om med vadd och klämma ihop allt med ett tight och perfekt avpassat innertyg från ett gammalt lakan. Efter det var det dags att mäta, fundera, rita och klippa ut själva yttertyget. Sedan nåla för snygg och lagom snäv passform. Sedan sy, prova på kuddarna, sprätta, göra om och prova igen. 

Redan när jag skulle börja limma ihop skumplastbitarna kände jag mig ganska orolig över vilket stort projekt jag tagit mig an. Jag som bara ville sova… Det förvånar mig verkligen att jag lyckades. 

Jag gjorde lite varje dag. Svor och gav upp. Fortsatte och stack mig på nålen, förbannade symaskinen men kom lite närmre slutet på tunneln. Jag försökte att inte tänka på att jag måste bli klar snart utan gjorde bara lite till och nu är fåtöljen äntligen klar!