Bloggtips

Jag bara älskar denna blogg med sina underbara illustrationer: hejhejvardag skulle varit kul om jag också kunde och orkade rita så träffande till mina inlägg. Bloggen drivs av en mamma som skriver om vardagen som förälder till två barn.

En helt annan blogg jag nyligen blev tipsad om är Baking Babies som drivs av ett par där den ena är fysioterapeut och just nu specialiserar sig inom obstetrik, gynekologi och urologi medan den andra är farmaceut. Bloggen handlar om kvinnohälsa med ämnen som bäckenbottenträning och bärselar.

Vet du några bra bloggar för nyblivna föräldrar?

Annonser

Sov när barnet sover!

Så står det i böckerna. Som att barnet sover sött i timtals i sin egen säng! T är visserligen söt men sova i egen säng har hon endast accepterat i några minuter.

T sover i sitt babynest mellan mig och maken på natten (tack och lov att hon inte måste ha kroppskontakt då!) men på dagen går det inte alls lika bra. Rekord i sängen på dagtid när jag låg bredvid är en halvtimma. När jag inte låg bredvid är rekordet en kvart. Det vanliga när hon läggs i nästet är ungefär två minuter. Sen vaknar hon och vill vara nära. (Vagnen är därför heller inte ett ställe hon gärna sover på.)

Hon vill vara i selen eller sjalen. Helst ska man rör på sig i lugn takt, inne som ute. Då kan hon sova i två timmar! När hon sover riktigt djupt går det även bra att man sitter ner en stund, dock inte allt för tillbakalutad. Hon vänder också surt på huvuden och vrider på kroppen lite mer eftersom den där sköna konstanta viktomfördelningen saknas. 

Men vänta, jag skulle ju sova när barnet sover! För att ta igen de missade timmarna under natten. Nej, det blir ingen sömn på dagen. Möjligtvis lite vila. För att få så mycket sömn som möjligt försöker jag istället förlänga natten så att vi ligger där tillsammans till tio på morgonen ungefär. Sen går det inte mer. Då är kroppskontakt det enda som gäller. Jag avundas inte de som har ett äldre syskon att ta hand om också…

Följetong: det blir värre sen…

En lycklig småbarnsförälder måste tryckas ner, eller?

Det är jobbigt och ovant att ha ett litet barn men det finns många många stunder som det känns rätt fantastiskt. När folk frågar hur det är händer det att jag svarar med något i huvudsak positivt. Ganska ofta kommer då slutklämmen: ”…men vänta bara tills…” och här kommer diverse förslag som trotsåldern eller tonåren.

Varför kan inte samtalet få avslutas med min positiva känsla? Sticker det för mycket i ögonen med en nybliven förälder som är nöjd? Kanske det är en del av svenskheten; att vi måste gnälla och hitta något negativt i allt.

Och återigen måste jag påpeka att vi ju inget vet om min dotters uppväxt, tonåren kanske blir helt underbara? 

Men jag undrar också varför vi ens måste prata om tonåren eller trotsåldern nu. Jag har precis blivit mamma, kan jag inte få fokusera på det en stund? 

Familjens nya vardagssporter

Vi har börjat träna på den för oss helt nya sporten ”fånga spyan”. T släpper, sprutar eller dreglar spyan som är själva grundingrediensen i sporten. Det kan vara allt från några droppar till ett par matskedar. De gånger hon spytt ner sig totalt räknas inte. Man får flest poäng för att fånga spyan innan den når textilier. Något mindre poäng erhålles för att hinna torka spyan innan den absorberas av tyget. Likaså att omdirigera spyan så att den hamnar på ett mer lättavtorkat underlag. En systersport är förstås att ”få bebis att inte spy”.r

De flesta andra nya sporterna är kopplade till sömn som ”söva bebis mot din kropp”, ”söva bebis i vagn”, ”byta blöja utan att bebis vaknar” osv. 

En bubblare, med hittills genomgående låga poäng för deltagarna är ”få bebis att suga på napp”. Det sker dock mycket på materialsidan inom denna sport vilket förhoppningsvis ska få upp poängen.

Metoderna utvecklas stadigt inom alla sporterna och jag följer resultaten med spänning. 

Känslor kring amningen

Mysigt är ett ord som ofta används kring amning. Kanske kommer jag dit när vi har någon slags rytm, men nu är det inte ett ord jag skulle välja.

Praktiskt är det definitivt. Maten har jag med mig överallt. Lagom mycket och lagom varm. Och den smakar alltid gott.

Irriterande att bara jag kan amma. Först är jag gravid, sen ska jag sköta förlossningen och nu ska jag amma också! Irriterande att bli så låst vid denna syssla. Och att hon alltid blir akut hungrig precis när jag ska sätta mig ner och äta själv. Försöker hon hjälpa mig att gå ner i vikt tro?

Frustrerande när det gör ont på mig men ännu värre när T får ont i magen. Jag vill inte att hon ska gå hungrig men samtidigt bär det emot att ge henne magont. 

Som att ha en superkraft. Det är känslan som är starkast. För det är så häftigt och överraskande att min kropp kan producera precis det som T vill och behöver ha. Det som får henne att öka i vikt varje vecka och växa fascinerande snabbt. Tänk att min kropp kunde ordna det. Jag blir faktiskt lite stolt. 

Första dagen själv

Idag gick maken motvilligt till jobbet efter en månad tillsammans alla tre. Jag stannade kvar med T och startade där mitt nya dagjobb.

Det var en ganska speciell dag med flera timmar på barnsjukhuset. Det blev därför också första gången jag åkte bil med henne själv. Jag var nervös för att hinna i tid, för att köra bil med henne ensam i baksätet och framför allt för vad ultraljudet skulle visa. 

Det starka fokuset på att klara av förmiddagen på sjukhuset kombinerat med ganska få timmar sömn fick mig att glömma något mycket viktigt: kaffet. 

När jag vid ett började få lite huvudvärk tänkte jag att det nog var sömnbristen. Jag försökte sova med T men huvudet värkte bara mer och mer. Vid fyratiden gjorde det så ont att jag grät och då kom jag äntligen på vad jag glömt. T fick dingla i selen medan jag snyftande kokade upp vatten. Sen tog det hela kvällen för huvudet att närma sig normalläget.

Läxan lärd: jag är beroende av kaffe. Imorgon ska jag komma ihåg det tidigare! 

Andra besöket hos urologen

När T var två dagar gammal fick hon komma till urologen på barnsjukhuset för att kontrollera njurarna och urinvägarna. Trots att allt såg bra ut (hurra!) fick hon profylaktisk penicillin eftersom hon haft så stor och dubbelsidig förstoring av njurbäckenet. 

Idag skulle vi få veta om något hade förändrats. Och tyvärr kunde man nu återigen se en dubbelsidig förstoring på njurbäckenet. Den var dock inte särskilt stor (vänster 7 mm, höger 11 mm) men högersidan kom precis över gränsvärdet på 10 mm vilket gjorde att läkarna beslutade om att fortsätta utreda vad det är som kan vara fel. 

Om några veckor skall hon därför undersökas med kontrastvätska i urinblåsan med hjälp av kateter för att utröna om hon har reflux. När hon är tre månader gammal ska hon röntgas med isotop för att se hur njurarna arbetar. Och sista hon fortsätta äta profylaktisk penicillin under hela sitt första levnadsår.

Jag känner mig ledsen och besviken över att hon fortfarande har hydronefros men samtidigt glad att hon får så bra hjälp. Och det är kanske tur att förstoringen var precis över gränsen så att hennes problem utreds ordentligt.