Tiden på BB

Vi var på BB i tre dygn efter förlossningen. Jag ammade och ammade och ammade. Fick sår, blåsor och blåmärken på brösten. Men mjölken rann verkligen till och till slut kände jag att jag hade fått till en hyfsat bra teknik och såren började läka. Jag hade som taktik att be om amningsråd  från all personal vi mötte på BB. Det var bra för alla sa lite olika saker. De hade olika tips och råd som alla hjälpte mig att hitta till en ställning som jag och T kunde stå ut med båda två.

Lokalerna var trista och slitna. På toaletten funkade inte låset. Sängarna var hårda och var också svåra att låsa. Maten var ätbar men inte mer. Det var väldigt varmt och därför hade vi ständigt öppet fönster eftersom det inte fanns någon ventilation alls på rummet. Utifrån hördes otröstliga bebisar från andra rum och skrik från kvinnorna som födde barn några våningar ner. Allt detta vägdes upp av att personalen var underbar. 

Vi kom till BB vid tvåtiden på eftermiddagen och T sov lite, bajsade tjära och ammade igen och igen och igen. Och så började hon skrika mer och mer. Personalen sa att det kunde hjälpa att linda in henne försiktigt så att hon kunde somna. Innan det försökte vi göra klart allt för natten. Det tog sin lilla tid medan cirkusen amma, bajsa, kissa, skrika rullade på. Däremellan skulle jag och maken hinna gå på toa, borsta tänderna och byta om. Det måste låta fånigt för andra men för två helt nyblivna förvirrade och otroligt trötta föräldrar var det minst sagt krångligt. Vid två på natten var vi färdiga. T skrek högre och högre och vi kände oss oändligt trötta och värdelösa. Personalen kom in och lindade henne. Hon skrek och skrek. De  flesta bebisar sover det första dygnet, sa barnmorskan. Det är bra för då kan föräldrarna ta igen sig från förlossningen. Ni behöver också sova. Vi har en lugn natt och skulle kunna ta hand om T några timmar så att ni kan få sova, sa hon. Vi kände oss som världens sämsta föräldrar men tackade ja till erbjudandet. Jag hade aldrig hört om någon som hade fått hjälp på det sättet på BB men efteråt när jag pratat med släkt och vänner om natten förstod jag att det inte är helt ovanligt.

Vi sov några timmar och vaknade som nya människor. Jag är evigt tacksam för de där timmarna. 

Dagen efter fick vi åka till Östra för att undersöka T:s njurar som såg bra ut. På kvällen kände vi att allt gick så bra att det kanske var läge att åka hem dagen efter. Personalen sa att vi fick åka eftersom allt verkade stabilt men att vi gärna fick stanna om vi ville (inte alls som i alla upprörda debattartiklar!). Efter en stunds funderande kom vi fram till att det nog skulle vara skönt och bra med en alldeles lugn dag utan förlossning eller besök på Östra, trots att mjuka sängen hemma lockade. Det var ett klokt beslut eftersom T dagen efter blev slö och visade sig ha gulsot. Vi fick hjälp med att pumpa och koppmata T för att åka hem följande dag med en betydligt piggare bebis. Hade vi fattat att hon inte mådde bra om vi hade åkt hem då vi först tänkte? Antagligen inte lika snabbt som de erfarna barnmorskorna i alla fall.

Tiden på BB blev en väldigt bra start på livet som tre. Den där röda knappen som gjorde att en vänlig och barnkunnig människa kom efter någon minut skulle vi gärna ha tagit med i väskan men det gick tydligen inte…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s