Kroppen första månaden 

Nio månaders graviditet. En förlossning. Hormoner och förvandling till en mjölkproducent. Kroppen är inte som den var förr.

Magen putar fortfarande ut men nu bara av ett tjockt paket mjukt och löst dallerfett. Bristningarna ligger som ett blålila nät över allt. Långt där under det mjuka gömmer de stackars förvirrade magmusklerna sig. De finns där och de försöker verkligen göra sitt bästa men hur de än anstränger sig är de inte den starka plåt som de var. Och när inte magen håller ihop kroppen gör ryggen ont, speciellt när jag går promenader. Men smärtan stannar bara kvar tills jag sätter mig och vilar och är därför så mycket bättre än foglossningen. Försiktigt försöker jag hjälpa magmusklerna att läka ihop med en daglig promenad och ett pass med appen mammamage. Jag längtar så efter att träna lite hårdare igen.

Svanskotan däremot fortsätter att göra ont precis som förut när jag sitter i bilen eller på något platt hårt.

Underlivets muskler är liksom magens lite trötta och förvirrade men helt klart där och ganska fungerande. Stygnen började ramla av efter tre veckor och kittlade och kliade väldeliga innan dess. Ena inre blygdläpparna har ett jack men annars verkar mitt underliv på utsidan se ut ungefär som förut. Avslaget har minskat kontinuerligt och när jag för några dagar sedan kunde sluta använda mensskydd jublade slemhinnorna som äntligen fick rejäl vädring. 

Brösten är stora och tunga. Spänner och läcker. Jag drömmer ofta att jag ammar och när jag vaknar förstår jag varför. Det rör sig i brösten och det känns extra mycket när jag ligger ner. 

Svullnaden ökade efter förlossningen, och det hjälpte inte att det var väldigt varmt just de dagarna, men sedan vi kom hem har den långsamt gått ner. Tyvärr får jag fortfarande inte på mig min vigselring och jag börjar undra om mina fingrar kommer fortsätta att vara lite tjockare. Fötterna är fortfarande aningens större vilket gör att alla mina skor med slimmad passform har blivit för små medan de lite luftigare nu passar perfekt. 

Allt ammande, bärande och lyftande av denna lilla bebis som fortfarande inte kan hålla upp sitt huvud själv har gjort att jag fått ont i handlederna. Inte som med karpaltunnelsyndrom med domningar utan så som jag fick när jag i tjugoårsåldern arbetade i vården. Speciellt på natten känner jag hur stel jag är och det gör ont hur jag än gör. 

Orken har långsamt kommit tillbaka men när T har en orolig natt är jag ett vrak dagen efter. Konditionen är inte på topp men jag orkar tillräckligt mycket mer jämfört med under slutet av graviditeten att jag känner hopp. Det gör mig så glad att kunna gå en promenad varje dag.

Större delen av kilona jag gick upp under graviditeten är kvar. Jag försöker att inte låta det störa mig alltför mycket men det är svårt. Det är bara gravidkläderna som jag ens får på mig och jag känner mig ful. Förhoppningsvis lyckas jag gå ner kilona långsamt så att det inte tär på kroppen som den senaste tiden gjort. Jag vet att jag måste vara försiktig och ta hand om kroppen efter denna stora påfrestning.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s