Lyckan i att lugna ett barn

Vi åkte till farföräldrarna över helgen och det blev första nätterna i ett annat hus för T.

Jag vill helst inte vara till besvär och be om hjälp och detta besök blev därför en bra mental träning för mig. 

På kvällen kom den vanliga magknipen, eller egentligen lite extra eftersom hon sovit dåligt under dagen då allt blev fel när bilen stod still i alla bilköer på vägen dit. Jag tyckte att det kändes jobbigt och ville lindra hennes obehag genast så att hon kunde fortsätta att vara en gullig sovande bebis. Vi var ju på besök. 

Men jag underskattade mina farföräldrar. Min man hade kolik när han var bebis och skrek i mer än ett halvår. När lilla T började tjuta bad farfar om att få trösta henne. Han la henne på armen precis som han hade gått omkring med min man som bebis otaliga gånger. T slappnade långsamt av, somnade och när hon slutade spänna sig kunde hon äntligen tömma magen i en efterlängtad brakbajs. Sen låg hon där tills farmor krävde att också få hålla. Och som de njöt av att få vagga runt med henne på armen.

Vi stannade två nätter och njöt av att bli avlastade. Och farföräldrarna njöt av att få vara nära T. Vi är väldigt lyckligt lottade och jag lärde mig en nyttig läxa. 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s