Naturliga bebisen

Hon är väldigt naturlig den här bebisen. Ska bara ha äkta vara.

Nappflaska till exempel med mammas mjölk. Det är ju helt fel bara. Det ska vara bröst! 

Napp är symptomatiskt också skrattretande fånigt. Hon kan slicka lite på dem och suga lite lite för att sedan spotta ut nappen och ibland även spy upp allt maginnehåll för att tydligt visa sin avsky. Det ska ju vara mammas eller pappas finger!

Och så till sovandet. T förstår inte hur någon kan sova i en vagn. Så långt bort från mamma och pappa. Nej det ska vara hudkontakt och hjärtslag och svett. Tack och lov kan hon acceptera att sova i sitt babynest emellan oss på natten. Men om vi båda ställer oss upp och är borta från sängen mer än några minuter vaknar hon. Man måste ju höra och känna er andning och allt det där!

Annonser

Att njuta av städning 

Jag minns när min kollega berättade om när hon besökte sin syster som bor i en annan stad. Kollegan hade lovat att passa deras tvååring när hon var där och det gjorde hon så gärna. 

Hon berättade att hon då blev så förvånad över vad som hände när hon lekte med systersonen. Hennes syster och hennes man, som ständigt led av sömnbrist och annars älskade att sitta i soffan och dega, var nu som duracellkaniner. De flängde runt i huset och fixade och donade oupphörligt tills sonen behövde dem. Och det konstigaste var att de verkade så glada, sa kollegan.

Och nu förstår jag verkligen deras prioritering. Tänk att få en längre sammanhängande tid att bara fixa vad du vill tillsammans med din partner!

Varken jag eller maken är särskilt förtjusta i att städa men så hade vi bestämt oss för att söndag skulle bli städdag. T dinglade i sjalen på pappas bröst och jag kunde städa järnet. Maken städade också, men mest saker i midjehöjd. Och som jag njöt av att kunna fokusera helt på städningen. Jag passade på att organisera om i den där hyllan med alla konstiga prylar, rensa i kylskåpet och plocka undan allt som samlats på märkliga platser i köket. Och så dammsög jag noggrant med snabba yviga rörelser så att svetten rann längs med ryggen. Det kändes alldeles fantastiskt skönt att få göra fint efter att ha gått hemma i en lägenhet som bara blivit smutsigare. Och så tillfredsställande att få fixa de där grejerna som jag gått och tänkt ut på dagarna men inte orkat göra med en bebis på magen. 

Och då kände jag att jag verkligen förstod min kollegas systers rännande runt i huset. Det är mycket en bebis kan förändra. Som att få mig att njuta av städning. Men jag lovar, det ska inte bli för ofta. Vi kör ju allergifritt hem ju 🙂 (läs ostädat). 

Sjalsekten

Igår var jag på sjalträff. Fick prova olika bärdon, tips om olika knyt och möta andra som gett sig in i denna djungel. Jag kände mig lite mindre ensam i mina försök att orka bära länge utan att få alltför ont. Det fanns ingen motsättning eller hierarki i om du trivdes med sele eller sjal eller båda. Stämningen var vänlig och välkomnande. Utom när Babybjörn kommer på tal. 

Det är som att det blir den tydligaste markören för denna grupp; hur man ska håna och tydligt distansera sig från de människor som bär i selar av detta märke. Historien om hur du som sjalbärare möter en Bb:are och antingen hamnar i konflikt alternativt övertygar denne om att byta till annat bärdon återkommer. Det är inte särskilt charmigt och känns mer som hemliga klubbar på mellanstadiet. Som att vi är så sjukt speciella och lite bättre än de där som inte har blivit upplysta och frälsta. Och genast har vi sett till att sjalsekten förblir liten och isolerad.

PS.Jag har en sån där omtalad sele hemma som jag hittade billig på loppis och som jag använder ibland. Men det sa jag inte till någon där. 

Kängurubarn

De senaste veckorna har T varit vaken mycket på dagarna. För mycket. Sovit i en kvart, vaken i en timme, sovit tio minuter, vaken två timmar och så vidare. 

Under dagen har hon blivit tröttare och tröttare. Många promenader med vagnen har det blivit men inte heller det har hjälpt. Jag fick råd om att barn måste öva på att sova i vagnen. Och vi övade och övade men enda stället hon somnade på var i sjalen och selen. När jag sen la över henne i vagnen sov hon i max en halvtimme och i sitt babynest några minuter bara. I min famn har hon kunnat sova lite längre men störts av att jag måste flytta på mig lite då och då (kan inte sitta helt still utan att få ont). 

På kvällarna har hon varit så trött så trött. Det har gjort att hon fått svårt att äta ordentligt och därför har hon ju varit hungrig också. Och då är det svårt att somna. Dessutom verkar hon ha en trång näsa som det lätt fastnar mjölkrester i och det blir hon så irriterad på. Min mjölk kommer förutom detta så snabbt att hon har svårt att hinna med och sväljer därför en massa luft som ligger och skaver i tarmarna. Hon har gråtit förtvivlat och jag har börjat bäva för varje kväll. Och kvällen var lång. Hon började bli gnällig vid 18 och så eskalerade det fram tills midnatt och vid 02 brukade hon ha lugnat sig så mycket att jag kunde läggar henne i hennes babynest i vår säng. 

Hon var egentligen bara riktigt glad en stund på förmiddagen. Hennes pappa kom hem lagom till att humöret började sjunka. Mitt humör sjönk också stadigt. Många kvällar kändes det som att vi inte hann säga varandra något alls som inte handlade om T. 

Så kom någon dag då och då som hon nästan sov bort helt. En sån dag läste jag på babybaby och hittade inlägget om varför hon bär barn (egentligen) och jag kände igen historien alltför väl. Det var som att bloggens författare Lisen skrev om min dotter! Lösningen för henne var att bära sitt barn och gå långa promenader varje dag. Och då fick hon ett annat barn. Ett glatt, energiskt och harmoniskt barn. 

Jag bestämde mig motvilligt för att pröva. Lisen skriver inte om några problem med att gå timtals med sitt barn på magen förutom att det ibland v ar tråkigt. Jag kände redan efter en kvart med T i trikåsjal att kroppen blir trött. Men jag tänkte i alla fall ge det en chans. 

Jag rotade fram den vävda sjalen jag köpt begagnad och tittade på Youtube-klipp om och om igen för att lära mig att knyta. (En vävd sjal avlastar bättre men det är lite klurigare att knyta.) Efter några försök lyckades jag få till ett hyffsat spänt bylte och T somnade genast. Det kändes klart stabilare än trikåsjal och jag gav mig av på första långpromenaden i parken. Och hon son i två timmar. 

Så har jag fortsatt i en vecka nu. Jag har visserligen inte alltid gått så långa promenader utan ibland gått omkring hemma och donat med henne i sjalen. Men effekten verkar vara densamma på T som på Lisens barn. Hon kan sova den mängd hon behöver och vaknar med ork att ta in världen omkring henne. Hennes dygnsrytm är dock fortfarande väldigt sen och kvällarna är den tid på dygnet hon har minst tålamod med det kroppsliga. Hon verkar vara väldigt mycket mindre störd av sin mage medan näsan tyvärr är lika enerverande som förut. Men det är förstås skönt att sova upprätt när näsan är tät. Och nu hinner jag och maken prata. Och alla tre leka.

Så nu tror jag att det är bestämt att hon är ett kängurubarn, i alla fall en tid framöver. När jag sätter henne i soffan eller sängen för att vira sjalen om mig och frågar om hon vill komma upp i sjalen ger hon mig ett alldeles fantastiskt leende. Först trodde jag det var en slump men nu efter så många upprepningar av samma reaktion är jag rätt säker på att leendet handlar om sjalen. Ingen idé att försöka göra ett vagnbarn av en sådan. Vagnen kanske kan bli kul sen när hon är ännu mer vaken och suktar efter intryck och kan sitta vaken och se titta på allt. 

Problemet är att det är så tungt för mig. Jag får ont i ryggen, axlarna och blir så trött. Jag försöker pausa och sätta mig men det räcker liksom aldrig. Så jag letar efter fler bärdon och övar nya knyt för att jag ska orka. 

Favoritbröst

Först var vänster favorit för att det rann snabbare och mer där. Nu är höger favorit just för att det inte rinner så snabbt! Eller så är det oskönt att ligga på den sidan. Ibland kan hon nämligen acceptera vänster bröst på kvällen om jag tar det i rugbyställning. Tänk om hon bara kunde förklara lite tydligare vad hon vill!

På den väldigt informativa bloggen babybaby står också om favoritbröst här. Jag gillar allmänt bloggen eftersom den ger en bild av amning som jag känner igen (inte som i amningsfilmen jag skrivit om) förutom att den är full av tips, bra filmklipp och kloka tankar. Jag gillar särskilt inlägget om amningsbilderna som ljuger. Bilderna får mig att känna att jag nog inte gör så himla fel även om det ibland blir kladdigt och T skriker och sparkar. Det är så mycket som kan krångla med amning, precis som med all mat som ska i ett barn som är ganska ny i världen och inte är så bra på att kommunicera ännu.

Amningskudden

Många talar varmt om amningskudden som det bästa köpet inför småbarnslivet. Och kuddar behövs verkligen till amningen som lätt blir riktigt obekväm och tung speciellt om bebisen trilskas.

Jag har verkligen försökt men den har bara varit så fel när T behöver amma lite upprätt och brösten liksom hänger ner nästan under den där kudden.

Men nu har jag kommit på att använda den till annat. Som tillfällig babysitter med en liten filt under knäna sitter T ibland nöjd en liten stund. Eller när hon sitter i mitt knä och kudden blir ryggstöd och sidoskydd samtidigt. Och inte minst vid alla omöjliga amningsställningar är amningskudden ibland helt perfekt under knät, bakom ryggen eller under en armbåge. I soffan har vi nu hur många kuddar som helst. De ska vara olika för att passa olika situationer och ställningar. Platta, hårda, fluffiga, mjuka, stora, små, avlånga, böjda, runda, kvadratiska, varma, svala, enfärgade och mönstrade. Alla har sitt tillfälle. Även amningskudden. 

Nya kroppsdelar

T håller på och upptäcker sina händer och fötter och det känns som att jag också gör det. 

Jag har nog aldrig använt min vänsterhand så mycket som jag gör nu. Bara sen T kom ut har jag blivit så mycket bättre på att använda den. Fötterna har jag också hittat fler tillfällen att använda. Med en bebis på magen är det tungt att böja sig ner men det är lätt skuffa saken framåt med foten. Jag har också börjat öva på att ta upp saker med tårna. 

Det känns lite som att min kropp gillar att bli lite mer apa efter alla dessa år av favoriserande av högerhanden.