Bästa beskedet: hejdå hydronefros

I fredags ringde en läkare och berättade om resultaten från de senaste undersökningarna.

Gammaröntgen visade att hennes njurfunktion är helt normal. Hurra! På ultraljudet såg man att förstoringen av njurbäckenet har minskat ännu lite mer. Hurra igen! Den sammantagna bedömningen läkaren kom fram till var att de inte kunde hitta något fel på henne och att hon därför avskrivs som patient hos dem. Förstoringen har minskat så stadigt att de bedömer att den kommer att fortsätta göra det och framför allt att minskningen tyder på att själva orsaken till förstoringen inte finns kvar. Hon behöver därmed inte ta profylaktisk antibiotika längre. Jag blev mållös.

När jag hade lagt på telefonen satt jag och grät med T i famnen. Jag grät av glädje för att hon är frisk. Jag grät av sorg över all oro och rädsla jag känt de senaste åtta månaderna. Jag grät av lättnad över att den där tyngden ovanpå axlarna släppte. Jag grät av tacksamhet över den utmärkta sjukvård och hjälp vi fått.

Det har varit väldigt jobbigt, kanske egentligen främst på grund av den där första läkaren som skrämde upp oss.

Här är alla inlägg om hydronefrosen från början till slut:

Under graviditeten:

Rutinultraljudet

Efter rutinultraljudet

Nya besked

Ultraljud vecka 26

Lyckligt slut?

Tips från kuratorn 1

Tips från kuratorn 2

Ultraljud vecka 29

Ultraljud vecka 33

Ultraljud vecka 37

Och här kom hon ut! Efter förlossningen:

Första besöket hos urologen

Andra besöket hos urologen

MUC på barnsjukhuset

Gammaröntgen

Annonser

Gammaröntgen

För snart två veckor sedan fick T genomlida den längsta undersökning hon varit med om. Vi var på sjukhuset hela förmiddagen.

Undersökningen gjordes för att få svar på hur hennes njurar fungerar. Vi har ännu inte fått svar. Några dagar efter undersökningen kollade man även hennes njurar med ultraljud igen.

Så här gick undersökningen till. Det började med att hon fick bedövningssalva på handlovarna och i armvecken och order om att äta och vänta på att bedövningen skulle börja verka. Vi gick iväg för att hitta en lugn amningsplats. Det gick inte så bra och hon fick inte i sig så mycket. 

Vi kom tillbaka och hon fick en nål i handen och de tog ett blodprov därifrån. Hon verkade inte få ont men däremot irriterad över att någon höll fast hennes hand och sedan över att den blev inlindad i gasbinda och därför  inte alls kändes som vanligt. Sen fick hon dropp och ammade samtidigt. Allt för att få igång njurarna så att det skulle bli ett tydligt resultat på hennes röntgenbilder. 

När hon var proppmätt och fått allt dropp fick vi komma in till röntgen där hon fick ligga i en varm, tung och gosig filt. Sköterskan tog fram en liten behållare med varningstecken för strålning på. Det var isotoperna som gör röntgen av njurarna möjlig. Vätskan sprutades in via röret i handen och sen låg hon under röntgenapparaten i ungefär tjugo minuter. Vi underhöll henne med skallra, fingrar och sång. På skärmen bredvid kunde man se hur vätskan rörde sig i kroppen.

Efter röntgen fick vi vara kvar i en halvtimme och leka och se till att T var upprätt. Sedan kontrollerades att mer 50% av isotoperna hade lämnat kroppen och efter det fick vi åka hem. Och hon sov och sov och sov.

Nu väntar vi oroligt på besked om vad röntgen visade.

Tacka vet jag mobilen

Det finns många tillfällen under dygnet då jag tror att risken för destruktiva tankar och dumma beslut hade ökat markant om jag inte hade haft mobilen. 

Det är så mycket väntan och jag blir så uttråkad. När jag ammar. Igen. Så länge! När hon ska somna och det tar sååå lång tid. När hon ska sova lite djupare innan jag kan lägga över henne i babynestet. När hon vaknar till i babynestet precis när jag lagt ner henne och hon skriker och sen omedelbart nästansomnar i min famn.

Jag tycker att det är helt olidligt att sitta och vänta, speciellt på natten när mitt humör är i botten. Boken har jag inte tålamod eller tillräckligt med ljus för att läsa. Det är också ofta svårt att läsa när jag ammar eftersom T ofta släpper taget och sprattlar och behöver hjälp att lugna sig och då kommer jag ur läsflödet. Tvn är i rummet bredvid och fjärrkontrollen ligger förresten alltid utom räckhåll. 

Mobilen är dock alltid i närheten och ger tusen olika distraktioner och i denna situation är jag så glad för det. 

Jag hinner kolla öppettiderna på biblioteket, om jag får ta den där medicinen när jag ammar, läsa de där bloggarna, skriva blogginlägg, skrolla Facebook, lägga upp bilder på instagram, svara och skriva sms och mail osv.

Jag kan nästan lura mig själv att jag ändå hade tänkt göra den där grejen på mobilen så då gör det inget att jag nattar T igen. Tills jag tittar på klockan. Eller tills jag känner hur kissnödig jag är men självklart inte kan gå på toa när hon nästansover. Eller tills jag känner att jag bara måste sträcka ut mitt ben men absolut inte kan göra det nu när hon nästansover.

Ny bil!

Äntligen fyra dörrar på bilen! 

För jag tror två år sedan köpte vi en gammal tvådörrars Golf. Främst var det för att maken skulle ta det där körkortet och därför ville vi ha en liten skruttig bil att övningsköra i. Jag blev handledare trots min ringa effektiva tid bakom ratten (det enda som räknas är ju hur länge du haft kortet) och vi körde och körde och körde. Det var ganska tradigt med all övningskörning, det blev fem uppkörningar, men rätt trevligt att ha bil. För att göra övningskörandet roligare såg vi till att åka till olika fina platser. Vi hade en liten bok med säkert 100 olika promenadställen runt Göteborg. Vi hann beta av en hel del av dem.

När vi skulle till IKEA, sommarstället, makens föräldrar eller kanske oftast till Ica maxi var det väldigt väldigt befriande att ha bil. Och under min jobbiga graviditet kunde jag unna mig att åka bil till jobbet. Skönt när illamående, trötthet och bäckensmärtan gjorde att bussen blev en väldigt stor ansträngning.

Men nu med babyskydd och barnvagn och den där föräldraroron blev det jobbigt med den lilla lilla bilen. Så när maken äntligen lyckades styra sina nerver och kamma hem körkortet bytte vi upp oss till en alldeles underbar begagnad kombi: en betydligt nyare, rymligare, mer lättkörd och säkrare Skoda Octavia. Vi är så nöjda och känner oss väldigt vuxna. Men lite sorgligt är det att säga adjö till den lilla Golfen som varit med om så många märkliga utflykter. 

Men vad ska vi prata om nu då?

Min vardag är ganska enahanda. Visserligen tycker jag och min man att det är otroligt spännande och roligt att prata om de små små utvecklingssteg dottern tar varje dag men ibland blir jag bara så trött på detta eviga samtalsämne. Kan vi inte prata om något annat?! 

Ja men det är inte så lätt att hitta något som är så intressant att det tål alla de avbrott som det kära barnet fixar. Känslostormar, amningshjärna och sömnbrist gör också sitt för att sänka samtalen. Vi som annars älskar att diskutera i oändlighet… Nu går det inte lika lätt. Och då kan ibland mörka tankar om identitet och vår relation komma. Det är ju trist.

Så vi har bestämt oss för att anstränga oss lite extra för att hitta samtalsämnen. Lyssnar på nyheterna, tipsar varandra om radiodokumentärer och bloggar. Läser boken till bokcirkeln. Och vips hittade vi tillbaka till diskussionerna. I alla fall ibland. Det gör gott för att mota undan känslan av overklighet och hjälper mig att få lite distans till det här märkliga liv jag nu lever. Och så känns det som att vi fortfarande är samma par som vi var innan, fast nu med barn. 

Vagnen rullar!

Det brukar rekommenderas att byta till sittdelen i vagnen först när barnet kan sitta själv. Och det gör inte T ännu men hon är på gång och jag kände på mig att hon skulle älska att ha den där utsikten som hon får i sittdelen.

Så vi prövade. La extramadrassen från liggdelen underst, sedan bärskyddet med lite extra lager under knäna så att hon inte sjunker ner och sist bärsjalen som täcke och stöd på sidorna. Och vilken glad tjej vi fick se! (Kanske hon inte är ett så hardcore kängurubarn som jag fruktade) Det var inte en engångsföreteelse utan hon reagerade på samma sätt varje dag hela veckan. 

Mest sitter hon där och tittar på mig och vi pratar massor med varandra. Då och då kikar hon på det vi passerar men bäst är ändå att få en så perfekt vinkel mot mamma. Vi har en alldeles särskilt fin kommunikation där när allt annat rör sig utan vår magiska ögonkontakt. Det blir en annan sorts närhet och intimitet än den i sjalen då det är mer kroppskontakt än ögonkontakt. 

Och döm om min förvåning när hon lägger huvudet på sidan och somnar. Ja SOMNAR i vagnen! Det känns så fantastiskt skönt att hon trivs i vagnen och att hon till och med kan sova där.

Men sjalen har inte förlorat sitt syfte ändå. När hon är uppe i varv är sjalen grym för att lugna. Och när vi ska gå på stigar i skogen är det fint att kunna byta till sjalen. Och när jag behöver använda händerna hemma och hon vill vara nära (nästan jämt) har jag nu mer energi kvar till att bära henne. Hurra!

Hej mensen!

Det där med att vara infertil och därmed inte ha mens så länge du ammar verkar inte gälla mig. Första ägglossningen skedde ungefär två månader efter förlossningen. Då kände min kropp att det var okej med ett till barn. Det kände dock inte jag och har därför satt in en kopparspiral. Alla hormonella preventivmedel har fått mig att må mer eller mindre dåligt på olika sätt så nu hoppas jag verkligen att spiralen och jag ska funka ihop.

Mensen är inte helt ovälkommen. 

Senast jag hade mens var innan jag blev gravid (såklart!). Det var en tid då jag mådde väldigt bra. Tränade mer och mer. Slapp alla biverkningar från hormonella preventivmedel. Min kroppen kändes liksom glad. 

Nu tar jag mensen som ett tecken på att jag mår bra. Och den får mig att kroppsminnas hur det var senast den var här. Och det får mig i sin tur att känna lite hopp om att jag kommer kunna må så bra igen nån gång. 

Jag uppskattar dessutom att känna igen min kropp eftersom det är så många delar av den som jag inte känner igen. Det där att inte känna igen min kropp förstärker overklighetskänslan som kan drabba mig ibland. Kanske är det därför jag så ofta stannar framför spegeln när jag håller T i famnen. För att titta på henne tillsammans med mig, hennes mamma. Hennes mamma som nu har mens och äntligen får känna igen sig.