Alltså dagens småbarn!

Nu har jag stött på det några gånger. Tanterna (som jag skrivit om förut angående graviditet)  och deras minnen av småbarnslivet. De säger något som ”dagens småbarn är det så knussligt med, jag gjorde minsann… och…med mina barn och det gick bra”. Det är som att de tycker att det daltas nuförtiden och att det är så mycket problem med barnen nu. Jag funderar över varför. Här är mina teorier:

  • De har glömt. Barnen var lika kluriga, kräsna och motsträviga då som nu. Men minnena har förenklats och de minns bara hur de löste problemen och inte den långa vägen dit.
  • Barnen fick skrika mer. Vi har en kultur som är mer barnfokuserad nu. Vi försöker lyssna på barnen och deras behov. Det är jobbigt och kan nog gå till överdrift ibland. Men jag tror också att det finns mer plats för barn att vara på olika sätt och förhoppningsvis ett mer individanpassat föräldrarskap. Förr anpassade sig familjen mindre efter barnen. 
  • Man höll käft. Alla har väl det jobbigt. Det är jobbigt att ha barn. Inget att gnälla över.
  • Just deras barn var lätta att ha att göra med. Jag träffar så mycket barn i jobbet och nu även små bebisar som mammaledig och ju fler jag ju tydligare blir det: barn är så olika. Vissa barn passar helt enkelt bättre in i mallen för ett smidigt barn. Fast jag har aldrig träffat en äkta tant som erkänt att de haft något smidigt barn. 

    Sen jobbar föräldrar mer nu än för 20 år sedan.

    Jag tycker i alla fall att föräldrar får klaga över att det är jobbigt att ha barn. Att vädra mina känslor har gjort underverk för mitt psyke när jag sent omsider lärde mig det.

    Dipp i amningstålamodet

    Kanske är det för att hon har börjat smaka på mat och att jag därmed kan ana ett slut på amningen. Som när kissnödigheten ökar dramatiskt precis när du kommer fram till dörren. Eller så är det för att hon har blivit så kinkig med amning. Jag kan bara sitta i soffan eller i sängen. Det är ganska mycket bökande, gråt och skrik. Och så har hon så svårt att sova och somna på dagen att jag får ett långt sövpass om jag inte låter henne sova i min famn efter amningen som hon gör ibland. Och då måste jag sitta still ännu längre. Eller så är det nattningarna som jag alltid måste ta. Evighetslånga amningar och så svårt att somna. 1-3 timmar sittandes i sängen i mörkret. Och sen kan jag bara lämna sängen en liten liten stund, annars vaknar hon och är pigg! Bah! 

    Plötsligt känner jag att det är så svårt att stå ut. Det kryper i kroppen och jag blir besatt av tanken på när jag ska få röra mig igen. Ryggen värker. Armen hon vilar huvudet på domnar. Bröstvårtan svider. Rumpan värker. Tålamodet och acceptera-läget-toleransen är noll. 

    Kanske det också har att göra med att hon blivit lite mer krävande att ha att göra med än innan. Det är liksom svårt att hantera en utveckling åt det hållet även fast jag vet att det är en utvecklingsfas och att det inte kommer vara för evigt. 

    Mysigt med amning, nja. Sitta-still-tortyr känns det som just nu.

    Första gången på ryggen

    Efter några veckor med dåliga nätter, vilket gjort att jag varit så vansinnigt trött och initiativlös, kombinerat med make som mått lite kymigt har det samlats en del damm här. Jag och maken har ungefär samma toleransnivå till smuts och den är ganska hög. Men nu spyr T ganska mycket och har börjat kladda med mat och maken har bryggt öl och jag har bakat bröd och jag har spillt en massa saker på golvet för att jag ofta måste hålla/bära dottern samtidigt som jag äter. Allt detta har gjort att det både har bildats mycket mer smuts på golvet och att de blivit kladd som gör att skiten syns så mycket mer. Och så går jag här och ser hur det blir värre för varje dag. Och så säger vi att vi borde städa.

    I förrgår kväll satt jag och dagdrömde om att städa under evighetslånga nattningsamningen. JAG drömde om att städa! Det har i och för sig hänt en gång innan att jag njutit av städning men det är ändå förvånande. Jag bestämde mig för att om jag kände mig lite lite pigg skulle jag försöka mig på att städa på dagen. I alla fall lite. Fast jag visste inte hur det skulle gå till. T tycker inte om när jag går omkring. Om hon inte är på mig ska jag vara nära. Och när jag bär henne i sjal blir det så tungt att böja mig framåt.

    I alla fall när jag bär på mage. Men igår tog vi ett stort steg tillsammans, jag och T. Jag lyckades äntligen få upp T i sjalen på ryggen! Tänk vad en desperat längtan att städa kan få mig att göra!

    Flera gånger har vi prövat men alla gånger har slutat i gråt, svett och sjal överallt. Men nu är T äldre och har börjat uppskatta att flyga i luften och prova nya saker. Hon är också längre och därför lättare att nå under rumpan med armen som ska hålla henne där medan jag spänner sjalen. Stadigheten i nacke och rygg underlättar också förstås. Men mest hjälpte nog ändå den där längtan efter att städa.

    Och vilken skillnad det var att bära på ryggen! Det var en helt annan belastning såklart. Så skönt trots sladdrigt förstaknyt. Först såg T sig triumferande omkring och sen däckade hon. Och så dammsög jag och våttorkade hela lägenheten medan hon sov på min rygg. Det var en märklig mäktig känsla att göra något svettigt med henne sovandes där. Jag kände mig som en superförälder. Eller kanske som något djur som bär sina barn på ryggen. (Finns det några som gör det?)

    Det här skulle min fysioterapeut ha tipsat om istället för att bara helt såga bärande i sjal med ”men du kommer ju inte orka! Hon blir ju bara tyngre!”. I denna fråga blev jag faktiskt väldigt peppad av den omtalade Bärsjalsgruppen med råd om hur du kan ändra och trixa med ditt bärande istället för att sluta bära. Bära på rygg är ett vanligt tips om det gör ont. Förresten har jag inte särskilt ont längre. Jag lyssnade på fysioterapeutens råd om hållning och övningar och nu känner jag mig betydligt starkare. Men så bär jag inte heller alls lika mycket eftersom hon nu sover i vagnen efter att vi bytte till sittdelen. Men sluta bära kan jag nog gör först när T kan sova för sig själv. Då kommer jag säkert sakna det!

    Vikten versus hälsa 

    Obs! Här skriver jag om vikt, viktnedgång och om att inte trivas med sin kropp!

    Jag känner trippelskuld kring min vikt. För det första för att jag gick upp mer i vikt än man ska enligt vården. Det tyder ju på dålig disciplin och allmänt tvivelaktig personlighet att gå upp mycket i vikt. Eller? För det andra för att jag nu känner mig väldigt obekväm med min kropp. Som nybliven mamma ska man ju ääälska sin kropp och vara så tacksam för att den burit och närt ett barn. För det tredje för att jag nu bantar försiktigt och försöker gå ner i vikt. Oj, vad jag bidrar till smalhets och orimlig press på nyblivna mammor. Förlåt förlåt och förlåt.

    Jag har tänkt att jag mest går ner i vikt av hälsoskäl men när läste Emma Hällbackas inlägg om hälsa här och började fundera. Hon har startat nätverket Bloggar om hälsa som regelbundet skriver om ett bestämt ämne. Nu var det ”Vad är hälsa för dig?”. Emma påpekar att sambandet vikt/utseende och hälsa inte är helt solklart och viktnedgång inte alltid är så hälsosamt. Jag påminner mig om ett gammalt inlägg en danslärare skrev om sin vikt här. Hon fick massor av positiva kommentarer om sin kropp när hon var väldigt smal, svag och mådde ganska dåligt och nästan aldrig några positiva kommentarer nu när hon har en vikt hon mår bra av och är stark. För den mest hälsosamma kroppen är alltid den smala?

    Jag har många gravidkilon kvar och känner mig obekväm i min kropp. Efter att den första tidens svullnad hade gått ner stod vikten helt still. Det där med att amningen gör att kilona rinner av dig verkade inte gälla mig. Jag kände mig också stressad av Livsmedelsverkets råd till ammande som säger:

    Det bästa är om du kan gå ner till din ursprungsvikt inom ett år […]

    Ett år! Och det är ett allmänt råd till alla mammor, oavsett vad du hade för vikt innan graviditeten och oavsett hur mycket du gått upp. Då verkar det som att det är väldigt väldigt viktigt. Bedrövad läste jag om mammor som berättade om att de började gå ner i vikt först när amningen var avslutad.

    Jag googlade mer och hittar Livsmedelsverkets senaste rapport kring energi och vikt under graviditet och amning vilket är rapporten som ligger till grund för kostråden till ammande mammor. Det var ingen nyhet för mig att övervikt kombinerat med graviditet/förlossning är förknippat med risker men jag sökte febrilt efter vad som gäller för min viktuppgång som ligger inom spannet normalvikt? Det jag till slut fann var att det finns risker om du blir gravid igen och har bytt bmi-klass. Med min viktuppgång ligger jag precis kvar i samma bmi-klass. Och jag tänker verkligen inte bli gravid snart igen. Så varför ska jag då banta av hälsomässiga skäl? För att det är så bra att vara smal? Mia på BakingBabies skriver i och för sig här att det finns studier som visar att det är viktigt för mammans totala hälsa att hon går ner graviditetskilona det första året. Men hur viktigt? 

    När jag sen läser i rapporten om amning och viktnedgång finner jag detta:

    Teoretisk ökar amning energiomsättningen med ca 500 kalorier per dag (7). Detta skulle vara argumentet för att ju längre och mer du ammar desto mer går du ner i vikt.  Det har dock argumenterats för att kroppen anpassar sig och att det sker en minskning i basalmetabolismen samt  minskning av den fysiska aktiviteten för att kompensera den extra energiutgiften (7). Teoretisk skulle den extra utgift som amningen medför ge en viktminskning på 0,5 kg i veckan (7). Dock finns det idag inga vetenskapligt bevis till stöd för att kvinnor som  ammar går ner mer eller fortare i vikt (3,7). 

    Men också detta:

    Det finns inget vetenskapligt stöd för att rekommendera kvinnor att aktivt börja påverka vikten förrän efter att amning är avslutad eller ett år efter förlossningen. Kroppen själv har en stor förmåga att anpassa sig och det tar tid innan uterus storlek och blodvolym har minskat. (sida 31)

    Så jag ska alltså inte banta första året men helst gå ner till min ursprungsvikt. Hur går det ihop? 

    Hm. Jag blir inte riktigt klok på detta. Slutar i att jag nog inte måste kämpa med vikten för min fysiska hälsa utan mer för att må bra psykiskt. För min fysiska hälsa borde jag nog snarare satsa på att bli riktigt stark och ihopläkt. Men jag är så sjukt obekväm i denna fladderkroppen. Jag känner mig tung. Får ont i fötterna och kan inte röra mig på samma sätt för den där magen. Alltid ska det lägga sig där. 

    Hälsa och välmående är inte bara dina värden utan också hur du känner dig och hur din relation är till din kropp. Jag mår rätt dåligt av att leva med den här kroppen men känner mig glad och peppad över att det går åt rätt håll. Så jag bantar ändå.

    Och så är jag bitter. För att det är jag som är gravid, föder ut barnet, ammar och sen får en fladderkropp som gör att jag vill banta. 

    Mat 

    Äntligen är hon fyra månader gammal och får därför smaka på mat. Vi har sett så mycket fram emot detta.

    Både jag och maken älskar mat. Laga mat, äta mat och prata om mat. Äntligen får dottern vara med i vår njutning!

    Vi har låtit henne smaka i några dagar nu och hon visar tack och lov ganska mycket intresse. Vi är nog lite överpeppade. 

    Förlossningsskador och barnmorskorna 

    Mia på BakingBabies skriver här och Louise på hejhejvardag här om att prata om förlossningsskador. Mia frågar sig om det finns någon vits med att berätta, informera och diskutera om förlossningsskador eller om det bara får kvinnor att bli rädda. Svaret från Mia och Louise är att de tycker att det är bäst prata om det!

    Min förlossningsrädsla handlade till stor del om rädsla att gå sönder och att inte få hjälp. Jag upplevde att min barnmorska och barnmorskorna som höll i de små kurserna tog lite illa upp av min oro inför förlossningsvården. De uttryckte att det var synd om barnmorskorna som kom i dålig dager av ”alla de överdrivna artiklarna” och försökte lugna mig med att det går bra för de flesta. 

    Jag blev inte lugn av det. Jag blev också ganska sur över att de lyfte fram barnmorskornas känslor när jag kom där som förlossningsrädd. Jag var rädd att få stora skador som sjukvården vad jag läst är ganska dålig på att behandla och de pratade om någon annans känslor! Jag brydde mig faktiskt inte alls om deras känslor i det läget.

    När jag sen läste SBU:s rapporter 1 , 2, om forskningsläget kring att förebygga, diagnostisera och behandla förlossningsskador blev jag ännu mer övertygad om att barnmorskorna gör så gott de kan men helt enkelt har väldigt lite att gå på. Så jag kunde bara hoppas möta personal som med lång erfarenhet hittat metoder som verkat ge lite skador på mamma och barn. Hur kan det vara lugnande? Jo, jag fick helt enkelt en mycket bättre inställning till förlossningspersonalen. Vi hamnade liksom på samma sida i striden för en bättre förlossningsvård, på offersidan. 

    Sen gick det bra. Jag kände mig trygg med personalen och fick all möjlig hjälp. Jag gick sönder lite grann, grad 1. Vad det berodde på? Vem vet?

    Stolt 

    En av de bloggar jag börjat följa är Lady Dahmer. Hoppade lite mellan de senaste inläggen och fastnade i detta för att det gav mig en helt ny känsla. Hon skriver om att hon tycker vissa saker är bättre än andra och att det (såklart) är grunden för de val hon gör som förälder. Hon skrev om att hon tycker att amning är bäst och därför stått ut med allt det jobbiga kring amning. Och där, liksom någonstans i de meningarna, kände jag mig så stolt. 

    Stolt över hur jag och min man tagit beslut som vi tror är bäst för vårt barn. Stolt över hur vi kämpat för att genomföra det vi tror på. Även när vi kanske inte fått så bra stöd från omgivningen. Även när det varit väldigt jobbigt.

    Som med amningen. Det har varit och är stundtals fortfarande både smärtsamt, frustrerande, extremt långdraget och struligt på olika sätt. Men det verkar vara väldigt bra för vårt barn och därför fortsätter jag att kämpa med det. Det gör mig stolt.

    Sjalande är också en sån där grej som framför allt var väldigt jobbigt tidigare men där det varit så tydligt hur bra dottern mått av det. I början när hon ville bli buren nästan jämt och jag kände mig väldigt svag och ostabil i kroppen var det plågsamt och svårt att ta mig igenom de långa dagarna. Men jag gav inte upp utan fortsatte, peppad av dotterns välmående. Jag läste på, övade knyt och försökte anpassa vardagen så att jag skulle orka. Allt för att dottern skulle må bra. Det gör mig stolt. 

    Men när jag läste Lady Dahmers inlägg upptäckte jag att jag har undvikit att känna stolthet inför dessa saker. 

    Andra saker, som att offra nattsömnen för sitt barns skull eller stå ut med att leka samma banala lek om och om igen, har jag känt mig stolt över. Men det är ju sånt alla föräldrar gör. 

    Amma och bära i sjal däremot finns det en viss laddning i. Som att jag tror att jag är en lite bättre förälder för att jag gör dessa två saker. Nej jag tänker snarare såhär: Jag tycker att jag är en bra förälder när jag försöker vara lyhörd för mitt barns behov och hittar lösningar som fungerar för min lilla familj. Vi väger allas behov och förutsättningar och trixar och prövar. Hur metoderna och rutinerna sen blir i just vårt fall behöver förstås inte vara det bästa för en annan familj. 

    Jag ska försöka göra det här lite då och då: fundera över vad som gör mig stolt i mitt föräldraskap just nu?

    Vad gör dig stolt i ditt föräldraskap just nu?