Mental bakfylla 

Jenny Larsson skriver om mental bakfylla efter intensivt umgänge under julhelgen och jag är i den nu. Bakfyllan alltså. 

När jag räknar efter har jag varit väldigt social i sex dagar nu mer eller mindre intensivt. Jag kände egentligen redan på dag två att jag behövde en paus. Men alla ville ju träffa söta dottern och så fattade jag nog inte hur slut jag var. Maken har också varit sjuk i kanske en månad nu och jag har fått ta dottern ännu mer. Min helglyx, att få sova lite längre på morgonen, har uteblivit alldeles för länge. 

I förrgår kom första varningen, en svag huvudvärk tillsammans med tröttheten jag vant mig vid nu. Vi åkte hem från makens släkt och passade på att äta och få nya beslag på IKEA. På kvällen fick jag ont i magen a la magkatarr som jag kände av redan innan jul. Hade svårt att sova på natten. Kroppen var stressad, arg och frustrerad. Igår hade vi besök. Det var dumt. Jag kände mig som en zombie. Sov tungt på natten och vaknade med migränhuvudvärk och illamående som långsamt accelererade. Maken mådde lite bättre och tog dottern på lång promenad medan jag låg i en mörk och tyst lägenhet och kände hur min kropp som hade stelnat steg för steg blev mosig och varm. 

Nu är det bättre. Käkarna är fortfarande hårda spända och huvudvärken har blivit svirrande. Det kommer bli bra nu. Men vi har bestämt oss för att inte träffa någon på nyår. Eventuellt lagar vi något gott. Eller så gör vi inte det.

Det är väl bara att pröva! Eller? 

Min syster gav jag mig ett gott råd som jag tog med i mitt grundförhållningssätt som förälder. Då handlade det om amningen men det är applicerbart på alla möjliga förändringar och nyheter i livet med det lilla barnet. 

Såhär var det. På BB försökte vi lära oss det här med amning så att det var bekvämt för båda. Det var svårt. Jag fick både sår och blåmärken på bröstvårtorna, ont i handlederna, nacken, axlarna och ryggen. Sittande lite tillbakalutat var den enda ställning som vi fick till där på BB. Vi provade att liggamma med det blev dottern helt förvirrad av och fick inget bra grepp. 

Väl hemma efter någon vecka, trött och öm i hela kroppen och själen, blev jag käck och tänkte att nu är det dags att vi lärde oss att liggamma. Det talas så varmt om det typ ”vi somnar båda två” och ”det är så praktiskt”. Och man måste ju kunna flera amningsställningar ju, tänkte jag hurtigt. 

Vi provade och det gjorde ont och var obekvämt. Min fejkgravidmage var ivägen,  ryggen värkte, armen domnade bort och nacken gjorde ont. Hon tappade taget, fick ett dåligt tag, blev sur, svalde luft, behövde rapa osv. Det var alltifrån bekvämt och praktiskt. Jag blev förvånad över hur svårt det var och hur nedslagen jag blev av det misslyckade försöket. Jag hade av någon märklig anledning räknat med att det skulle fungera efter en halvtimmes trixande i sängen. 

Någon dag senare pratade jag med min syster och berättade om mina försök och så påminde hon mig om det självklara. Gör det som funkar. Pröva något nytt först när du är sugen, nyfiken och laddad med tålamod. Räkna inte med att det kommer funka direkt. (Som jag skrivit tidigare: hoppas lite lagom) Se det mer som ett kul experiment. Och så berättade hon om hur hon bara kunde liggamma den första tiden med sitt barn. Att hon inte på allvar försökte lära sig andra ställningar förrän hon kände att hon orkade några veckor senare.

Och det där rådet har följt med. Jag har märkt att vi antingen provar nyheter i den där positiva experimentandan, i stor desperation för att situationen måste lösas eller smärtfritt spontant och odramatiskt i stunden. 

PS. Vi lärde oss till slut att liggamma men det är fortfarande ingen favorit. Endast när jag är helt sjukt trött står jag ut med hur ryggen värker och hur hon sliter och drar i bröstvårtan.

Stökig juldag 

Efter en fantastiskt trevlig julafton åkte vi till Orust för att fira med makens släkt. Och då blev jag ännu mer glad för gårdagen. Idag var T ledsen och blev rädd för alla människor som nyfiket tittade på henne. Vi var ungefär tjugo personer. Och när hon är ledsen och orolig vill hon bara vara hos mig. 

Vi hängde ganska mycket i sovrummet. Där var det också svårt att amma först för tapeterna var ju sååå spännande. Det tog sin lilla tid…Och även fast jag tycker väldigt mycket om hela denna lilla släkt längtade jag hem till allt bekvämt, beprövat och smidigt där T blir lugn och äter och somnar lätt. Nu ska vi se om jag får sova något inatt…

Introvert jul

Jag är introvert. Jag får alltså inte energi av att umgås i stora sällskap och föredrar djupa invecklade samtal med få och bekanta personer framför ytligare korta samtal med många människor. Med ett litet barn har min personlighet blivit ännu tydligare eftersom grundläget är att jag redan har fått lägga ganska mycket av min energi på min dotter. Det är nog därför jag kan tycka att det är ganska skönt att vara hemma med henne utan att träffa någon alls några dagar i veckan.

Jag är ännu mer kräsen med sällskapet nu när T är med jämt. Orkar inte stora sällskap alls. Nya människor är bara kul i små små doser, gärna då i kända miljöer. Fast helst vill jag bara vara med folk jag känner mig superbekväm med hela tiden. 

Nu på julafton var det perfekt. Det var jag och maken och dottern, syster och svåger och systerson, mamma. Inga fler. Vi var i systerns stora hus med många rum. Det var så lugnt och trevligt. Jag hann landa och andas och njuta. Dottern hann vänja sig vid sällskapet och ville till slut peta på dem.

Det var en riktigt fin julafton. Vi grundade med att inte stressa dagarna innan men ändå hinna med det vi hade planerat. Vi hade tagit på oss lagom mycket av julbordet och sänkt ambitionerna på julklapparna. På julaftons morgon såg vi på julkalendern och jag grät åt det lyckliga slutet. Sen åkte vi tidigt till min syster för att umgås hela dagen och ändå hinna gå promenad. Där blev det god mat i tre sessioner och inte för mycket (då måste jag smaka allt och så blir det för mycket). Kusinerna möttes över ett leksaktåg och härmade varandra intensivt. Systersonen fick uppleva första tomten (min mamma) som kom med lagom många paket. Vi sjöng och spelade tillsammans hellre än bra och det var kul inte minst för att barnen uppskattade röjet. Men bäst var nog ändå känslan av lugn och att vi hann umgås och leka och prata om både allvar och trams. Det passade denna  introverta mamma utmärkt. God jul!

Stafettmatlagning

Vi ägnar oss åt det ganska mycket. Det brukar börja med att jag lagar mat innan min man kommit hem men hinner inte klart. (Han har ett jobb där det är svårt att gå en bestämd tid så jag vet aldrig när han kommer och jag är hemma med en oberäknelig bebis) Han kommer hem, gullar med dottern en stund och sen börjar hon skrika för att hon kommer på att hon är hungrig. Vi byter roller. Jag langar fram bröstet och maken gör färdigt maten. Han ropar till mig i soffan vad jag hade för plan med den och den kastrullen och jag ropar tillbaka vaga instruktioner.

Det är riktigt roligt. Vi älskar att laga (och äta!) mat både två och vi gör det gärna tillsammans. Vi kan våra styrkor och olikheter och de där skillnaderna i våra sätt att laga mat gör det så spännande att stafettmatlaga. Jag har oftast en suddig bild av hur maträtten ska se ut och när maken ska tolka den blir det aldrig som jag tänkte. Det blir en överraskning och denna gillar jag faktiskt. Han går igång på att försöka avsluta mina börjor och utmanas eftersom han inte hade valt den maträtten själv. Så kul!

Kanske är jag här nu?

För några nätter sedan var det en sån där natt som det var jämt när hon var nyfödd, nu på grund av förkylning. Hon ville nästan bara sova på mig. Väl i babynestet (sent och inte så länge) sov hon väldigt oroligt och jag fick lugna henne med en tung hand och vyssande många många gånger. Jag fick sova väldigt lite. MEN jag var cool. Tänkte att det kanske inte blir någon sömn inatt och blev inte alls uppstressad av den tanken. Och det fick mig att tänka att jag kanske har landat nu till slut efter nästan fem månader med denna lilla varelse.

Det är så mycket som inte är som då när hon var nyfödd. Jag har fått sova ganska bra en massa nätter innan denna vaknatt. Jag har en massa knep för att få henne lugn i alla fall. Jag vet hur hon gillar att bli hållen. Jag är klart bättre på att avgöra när det är lönt att försöka lägga ner henne. Men framför allt är jag inte rädd. Inte rädd för att skada henne eller missförstå henne. Inte rädd för mig själv och hur jag ska reagera och om jag kommer klara av olika situationer. Inte rädd för hennes skrik och gråt. Inte rädd för framtiden. Det kommer förändras, det är det enda jag vet.

Jag märker att jag fått lite mentalt andrum och börjat bearbeta graviditeten, förlossningen och första tiden som mamma. Jag läser i boken Lyhört föräldrarskap. Innan har jag inte hunnit varken fysiskt eller psykiskt. (Och jag älskar ju att läsa på om allt) Jag började läsa om den ålder hon är i nu. Men sen bläddrade jag tillbaka och frossade i beskrivningarna av den första omvälvande tiden och dess stora utmaningar. Ja just det, så var det ja. Och så är det inte nu nä. Det är så mycket lättare och roligare nu. 

Och så lyssnar jag på Förlossningspodden och alla mammor som berättar om sina för mig förvånande olika resor genom graviditeter, förlossningar och föräldrarblivande. Jag får olika mammors berättelser att jämföra min berättelse med och det är då min börjar framträda tydligare. Och jag ser och känner mig som en mamma med min väg dit till denna nya identitet. Jag är verkligen inte färdig, bekväm och självklar i min roll men klart säkrare på att jag är förälder i alla fall. Det känns bra. Och lite häftigt. Jag har varit med om världens grej och det kommer bara fortsätta att hända grejer tillsammans med mina två favoritpersoner.

Brösten

Alltså de här mjölkmaskinerna slutar inte att förvåna. 

Under graviditeten blev de stora och läckte råmjölk. Sen på BB växte de. Väl hemma blev de ännu större och stenhårda. Sen växte de lite till. Det var sjukt svårt att hitta en amningsbh som passade framför allt eftersom min bröstkorg fortfarande var liten. 

Nu har brösten långsamt blivit mindre, ungefär som under graviditeten, vilket är väldigt mycket lättare att hantera än de där jättarna. Och då tänkte jag att ‘åh vad skönt, nu kommer det nog vara såhär resten av amningen’. För det känns ju logiskt att de blir mindre och stabiliseras där. Men så en vecka senare känner jag hur dottern får till ett supersug som liksom vrider ur brösten och hon tar stora stora klunkar i våldsam fart. Och vad händer då? Jo, brösten växer igen. Såklart. Och nu väller de ut ur bh:n igen. Så tröttsamt. Kan ni inte bara bestämma er och sen komma och meddela mig när ni tänkt klart?!