Dela på föräldrarskapet

Jag läser Louise inlägg på hejhejvardag om att hon är trött på att behöva tjata sig till att dela på föräldrarskapet. Kommentarerna är fulla av deprimerande historier om män som inte gör mycket och kvinnor på väg att gå under men också berättelser om de som hittat en balans de trivs med.

Jag funderar på hur vi har det. Det är svårt. För det första är våra personligheter så typiska: jag är planerande, organiserande, effektiv in absurdum, ambitiös, gillar listor, att bli klar med saker och har ibland svårt att slappna av och släppa grejer medan han är avslappnad, spontan, tänker kortsiktigt, livsnjutare och lugn som en sten. Ni hör vem som projektleder och gör mest hemma va? Nu har vi i och för sig pratat mycket om detta och jobbar hårt på att motverka att vi hamnar i den mest vana uppdelningen. 

Vi har också fått god träning i att byta roller under min skitgraviditet där jag fick öva på att vila och be om och ta emot hjälp medan han fick öva på att ta över hemmets sysslor och tänka planerande.

För det andra är jag hemma 100% och han jobbar 80% sedan i november (den där extra dagen på helgen gör så stor skillnad!) och egentligen skulle vi nog behöva vara hemma varannan vecka för att hitta bästa balansen i hur vi kan dela på ett bra sätt och också så att vi båda blir lika trygga för dottern. För nu är hon ganska mammig och det ställer till det. Jag tror också att han skulle göra betydligt mindre hushållsarbete om han var hemma och kanske att vi skulle behöva varandra som jämförelse, från båda hållen alltså, för att hitta till en bra balans i hur dagarna läggs upp. Jag är kanske lite väl duktig och han skulle nog vara lite väl slapp. Men förutom att nästa punkt, amningen, omöjliggör upplägget med varannan vecka skulle det inte gå med mitt jobb.

Men då kommer vi till den tredje punkten som krånglar till det och det är amningen. Hon vägrar flaska och äter ännu inte mat så hon blir väldigt beroende av mina bröst. Och det bidrar nog till mammigheten. 

Det är svårt att få det att kännas bra och att få bort känslan av att jag ber maken om hjälp. Det som hjälper hittills tycker jag är att prata mycket om hur det känns, analysera vad det bygger på och utifrån det fundera på om det finns lösningar eller inte. För mig är det viktigt att vädra känslorna. Även de mindre rumsrena. Jag försöker därför prata med maken om dem på ett sätt som inte blir elakt eller respektlöst. Och så bråkar vi inte. Vi kan inte det. Vi avskyr det. Analysera allt flera gånger om däremot gör vi gärna.

Men det är svårt. Lätt att fastna i ett mönster där jag är så mycket mer med dottern för att det är bekvämast. Minst skrik. Jag gör allt så snabbt, effektivt och vant för att jag får så mycket mer träning. Då måste vi tänka, prata, pröva och dela. Det är ett arbete att få till detta bra. Det går inte automatiskt. Vi jobbar på det. Tillsammans.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s