Skörheten och känslorna

Jag har börjat lyssna på Förlossningspodden, som förresten vunnit Svenska poddcastpriset i kategorin Barn och familj, och hittade avsnittet Att förbereda sig som en boss. (Jag lyckas inte lyssna på avsnittet direkt från bloggen av någon anledning utan bara direkt från acast, andra länken)

I detta avsnitt berättar Anna om en trevlig graviditet, förlossningsrädsla och ett massivt förberedelsearbete inför förlossningen, en positiv och okomplicerad förlossning och sist om föräldrarskapet och känslorna som kom som en käftsmäll, starka och inte alls som hon hade tänkt sig. 

Jag fastnade för det där sista om hur instinktiva och ibland irriterande överväldigande och smått ologiska känslor vällde över henne och fick henne att ändra syn på hur hon kan vara som mamma. Hon hade tänkt att hon skulle börja jobba halvtid tidigt efter födseln men fick omvärdera sina val. Hon fick lära sig att acceptera att barnet behövde henne mer än hon hade tänkt sig, att pappan inte kunde ta över barnet hur som helst och att hon därför varken hade ork eller tid att jobba nästan alls. Hon pratade också om hur omställningen till att bli mamma och bli superkänslig för sitt barns signaler var ansträngande både fysiskt och psykiskt. 

Jag tänker att barn är så olika. Jag var på en fest med T och försökte få henne att sova. Vankade fram och tillbaka med henne i sjalen. Det var svårt med alla annorlunda ljud och intryck. En annan mamma såg min situation och berättade om sina barn. Hennes första barn var för lätthanterligt för folk att tro. Han bara sov var som helst. Vaknade för att amma. Ammade effektivt och somnade om. Sov hela nätter. Efter 2,5 månader var hon så uttråkad att hon började jobba. Det gick utmärkt att ta med barnet till jobbet och alla undrade vad det var för fel på barnet, för sådär smidigt är väl inget barn?! Hennes andra barn var tvärtom. Han sov knappt alls och var ständigt missnöjd. Alla sovpass inbegrep en stor arbetsinsats från föräldrarna. Det skulle vankas och vaggas och skumpa. Hela nätterna och alla sovstunder under dagen. Mamman själv fick därför sova väldigt väldigt lite. Då var det inte tal om att börja jobba snart igen. Så olika kan det vara med barn i samma familj. Och de där magiska sovrutinerna verkade inte göra någon skillnad.

Jag hade tänkt mig att jag skulle vilja jobba när T är ungefär 8-9 månader. Att jag skulle vara så trött på att gå hemma. Men eftersom jag inte har fast jobb skulle det vara svårt att hitta jobb mitt i terminen och därför har jag ändå förberett mig på att nog få vara hemma ett år och komma tillbaka i augusti. Men så var jag på besök på jobbet och fick nys om att det nog skulle finnas en öppning för mig att komma tillbaka en dag i veckan redan i januari och sen på heltid i slutet av våren. Jag drabbades av akut känslotsunami. Åh vad kul att komma tillbaka (utan fast jobb visste jag inte ens om jag kunde komma tillbaka i augusti eller om jag skulle behöva söäka annat då) men samtidigt räckte en blick på dottern för att känna Nejnejnej jag klarar inte att lämna ifrån mig dig, inte på länge. Och så såg jag en skrämmande bild i huvudet: jag jobbar heltid med mitt älskade men sjukt krävande jobb, ammar och får inte sova, kommer hem och känner sorg över att jag varit borta så länge.

När jag kom hem och maken kom hem från jobbet kände jag mig fortfarande alldeles svettig både på huden men också i känslorna. Sen bollade vi och funderade i några veckor, räknade föräldrardagar och ritade scenarior. Till slut landade vi i att jag ska vara hemma i ett år och eventuellt vikariera på mitt gamla jobb en dag i veckan om det funkar med dottern, orken och viljan. Sen ska maken vara hemma i ett år. Det känns så skönt. Då kan familjens behov styra hur vi gör och jag behöver inte känna mig stressad med mattillvänjningen. 

Ett år känns faktiskt inte alls långt nu. Mer som en gåva jag fått och jag vore dum att inte ta emot. Jag känner också att jag är så upptagen av att vara mamma nu att jag hemskt gärna vill slippa vara lärare samtidigt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s