Kanske är jag här nu?

För några nätter sedan var det en sån där natt som det var jämt när hon var nyfödd, nu på grund av förkylning. Hon ville nästan bara sova på mig. Väl i babynestet (sent och inte så länge) sov hon väldigt oroligt och jag fick lugna henne med en tung hand och vyssande många många gånger. Jag fick sova väldigt lite. MEN jag var cool. Tänkte att det kanske inte blir någon sömn inatt och blev inte alls uppstressad av den tanken. Och det fick mig att tänka att jag kanske har landat nu till slut efter nästan fem månader med denna lilla varelse.

Det är så mycket som inte är som då när hon var nyfödd. Jag har fått sova ganska bra en massa nätter innan denna vaknatt. Jag har en massa knep för att få henne lugn i alla fall. Jag vet hur hon gillar att bli hållen. Jag är klart bättre på att avgöra när det är lönt att försöka lägga ner henne. Men framför allt är jag inte rädd. Inte rädd för att skada henne eller missförstå henne. Inte rädd för mig själv och hur jag ska reagera och om jag kommer klara av olika situationer. Inte rädd för hennes skrik och gråt. Inte rädd för framtiden. Det kommer förändras, det är det enda jag vet.

Jag märker att jag fått lite mentalt andrum och börjat bearbeta graviditeten, förlossningen och första tiden som mamma. Jag läser i boken Lyhört föräldrarskap. Innan har jag inte hunnit varken fysiskt eller psykiskt. (Och jag älskar ju att läsa på om allt) Jag började läsa om den ålder hon är i nu. Men sen bläddrade jag tillbaka och frossade i beskrivningarna av den första omvälvande tiden och dess stora utmaningar. Ja just det, så var det ja. Och så är det inte nu nä. Det är så mycket lättare och roligare nu. 

Och så lyssnar jag på Förlossningspodden och alla mammor som berättar om sina för mig förvånande olika resor genom graviditeter, förlossningar och föräldrarblivande. Jag får olika mammors berättelser att jämföra min berättelse med och det är då min börjar framträda tydligare. Och jag ser och känner mig som en mamma med min väg dit till denna nya identitet. Jag är verkligen inte färdig, bekväm och självklar i min roll men klart säkrare på att jag är förälder i alla fall. Det känns bra. Och lite häftigt. Jag har varit med om världens grej och det kommer bara fortsätta att hända grejer tillsammans med mina två favoritpersoner.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s