Träningsgång första halvåret efter förlossningen 

Här är min träningsgång, (detta är exklusive 1-2 dagliga promenader på sammanlagt 1-3 timmar med bärsjal eller vagn och knipövningar lite olika ofta) alltså hur den blev. 

1. 0-2,5 månader. Jag tränade så ofta jag orkade med appen Mammamage, oftast några gånger i veckan och knipövade  mycket varje dag. Jag blev väldigt ledsen och besviken över hur svag jag var och läste på en massa om ”fjärde trimestern” på BakingBabies. Läs om det här. Jag bar dottern mycket i bärsjal i slutet av denna period och det var tungt och slitigt. Här fick jag ont i ryggen och gick till en fysioterapeut. Hon hjälpte mig att hitta till en bättre hållning och gav mig några övningar som jag gjorde lite grann. Mest försökte jag ändra på mina vardagsrörelser. Läs om det här.

2. 2,5 – 3,5 månader. Jag gjorde yoga och övade med Mammamage ofta, nästan varje dag. Yogan var mest stretch som liksom fick ihop kroppen. Smörjde och mjukade upp. Mot slutet la jag till några av mina favoritstyrkeövningar. Här bar jag dottern mycket i bärsjal och det var tungt.

3. 3,5 – 5,5 månader. Jag börjar gå till gymmet en gång i veckan. Läs om första gången här. Det var så himla kul men det gjorde också att jag helt tappade motivationen att träna hemma. Det var ju så mycket tråkigare och svårare. På gymmet har jag varit noga med att träna bäckenbottensäkert och tänker att jag ska fortsätta med det till ungefär ett år efter förlossningen. Eller kanske för alltid beroende på hur det känns. Efter mycket läsning på BakingBabies förstår jag att det är svårt att veta precis hur bäckenbotten har skadats av förlossningen, att återhämtningen tar lång tid även efter en ”normal” förlossning och därför tänker jag vara lite försiktig med att belasta bäckenbotten hårt. Här bytte vi till sittdelen på vagnen och plötsligt gillade dottern att både bara sitta och chilla och sova i vagnen. Därför blev det väldigt mycket mindre bärande. Här nån gång lärde jag mig också att bära på ryggen, vilket känns så mycket bättre för ryggen. PS. Jag hade också ett träningsuppehåll på flera veckor här när jag hade mens och var förkyld och allmänt trött och opeppad.

4. 5,5 – pågående. Nu går jag både och gymmar  en gång i veckan och kör ett kort hemmapass i veckan med övningarna hos mammaiform (länk). Jag gör övningarna som jag känner för. Jag behövde nog något nytt som känns bra för att få till ett hemmapass. Övningarna känns välanpassade för en ostyrig mammakropp. Det är också ben- och rumpövningar som inte gör ont i mitt bäcken. 

5. Gym (oftare?) och tuffare övningar?

Obs! Jag hoppas att du som läser detta inte tolkar denna genomgång som att jag tror att detta passar dig eller att du borde göra som jag har gjort. Jag vet ju ingenting om dig! 

Jag separerar min viktnedgång från min träning. Här kan du läsa långa förklaringen till varför jag tränar (för att jag mår och kommer må bra av det). 

När jag ser denna genomgång känner jag mig stolt över att jag fått till en träning som passar mig. Jag önskar dock att jag hade varit mer påläst (BakingBabies såklart!) om hur svag, skör och svajig kroppen brukar vara efter en förlossning. Jag bar lite onödigt många tunga matkassar och tvättpåsar första perioden. 

Under graviditeten kände jag hur min kropp långsamt bröts ner och blev svagare och tröttare. Det var så deppigt. Nu känner jag istället att det (nästan) hela tiden går åt rätt håll och jag blir starkare och starkare. Det gör mig glad!

Hej avlastning! 

Helgen hos farmor och farfar har varit en succé. Hon har kunnat sitta i deras knän och lekt och skrattat i långa stunder. Jag och maken har kunnat gå undan och vara lite själva. Kramats länge. Andats djupt. På avstånd tjuvkikat på när dottern haft så roligt med farmor, farfar och farbror. 

Som jag har saknat att lämna ifrån mig henne till släkten som så gärna vill vara med henne. De har varit lite ledsna att hon bara velat vara med sina föräldrar. I hemlighet undrat ”hon kanske inte tycker om mig” trots att vi alla vet att en del barn blir mammiga och pappiga i perioder. De har längtat efter de där leendena. Längtat efter att prova den där leken och sjunga den där sången. Och nu äntligen har det vänt. Farmor passade på att sätta henne i diskhon när hon skalade potatis och T var alldeles exalterad över de lagom hårda potatisarna, det rinnande vattnet och den fascinerande transformation potatisarna genomgick med det märkliga redskapet potatisskalaren. 

Det är så roligt att få se dem upptäcka världen med T. Se dem bygga sina alldeles unika relationer med henne. Så att hon har många lyssnande, engagerade och olika vuxna omkring sig. Och så att vi kan få vara barnfria någon gång och kanske gå på bio eller nåt.

Varma mamman 

Innan barnet kom in i livet var maken den varma och jag den kalla. Vi kramades och tyckte att den andra var så härligt värmande/svalkande. Någonstans emellan våra temperaturer hittade vi till en lagom nivå på värmen i lägenheten. Jag har alltid gillat att ha det lite extra kyligt hemma så vi hittade lätt till en lagom kompromiss. 

Sen blev jag gravid och blev så varm! Och så var gravid i en evighet och sänkte långsamt termostaterna på elementen. Sen kom dottern och jag ammade (och ammar fortfarande) och var så varm så varm och har fått stänga av några element. Ändå är det så himla varmt överallt! Speciellt på natten. (Tack och lov har jag inte haft någon mjölkstockning och behöver inte vara rädd för att sitta i drag. Det är bara skönt.)

Igår utbrast maken att han längtar tills jag slutar amma för att han jämt fryser hemma. Han som är så varm! Jag längtar också till att sluta amma men av andra anledningar…

Kroppen 6 månader efter förlossningen 

Ett halvår efter förlossningen börjar kroppen kännas mer bekant men samtidigt inte. Jag har gått ner nästan alla gravidkilon genom plågsam försiktig bantning (läs om mina kval här) och jag förstår att jag är en sån där lyckligt lottad som har ganska lätt att gå ner i vikt. (Fast inte så lyckligt lottad att det räckte med amning och vanligt ätande.) Men bara för att jag har nästan samma vikt som innan graviditeten är inte kroppen som då. Jag fick äntligen på mig mina vanliga byxor idag och dom satt väldigt annorlunda. Kanske måste jag köpa nya byxor ändå. Usch. Det är nästan lika jobbigt som att köpa ny b-h eller skor.

Rumpan och benen. Rumpan är plattare och fyller inte ut byxorna särskilt bra. Det gör mig inte så mycket egentligen men byxorna hänger lite trist. Ledset liksom. Benen är också smalare och byxorna sitter löst över låren. Det ser också rätt tråkigt ut. Jag känner inte av några problem med att jag är svag i ben och rumpa men på gymmet märker jag att jag inte är uppe i samma vikter som förut ännu. Och det skulle vara skönt att känna mig riktigt stark i benen. Bäckenet skulle kanske också kännas ännu mer stabilt med en starkare rumpa. 

Magen. Matsmältningen är fenomenal. Bättre än någonsin. Jag tål att äta betydligt mer mjölkprodukter än annars och känningarna av magkatarr som jag hade innan jul är borta. Styrkan i magen är lite svajig. Om jag inte tränar regelbundet är det som att den glömmer att jobba. Om jag anstränger mig mycket utan att vila mellan varven känner jag att magen är den kroppsdel som ger upp först. Och även fast jag känner att magmusklerna sitter ihop hela vägen som en hård vägg är de täckta av ett väldigt väldigt mjukt lager fett. Det är rätt mysigt att ta på men det är inte så snyggt. Det lägger sig gärna runt linningen på byxorna så att det blir två eller tre magar. Och det supermjuka fortsätter runt på sidorna som en liten bilring. Så där sitter byxorna hårt. Mia skrev här om hormonerna som härjar under graviditet och amning och att det är östrogen som styr fettet att lägga sig över höfterna. Under amning och graviditet är östrogennivån låg och kan därför kanske ändra kroppsformen. Kommer jag få tillbaka rumpan efter avslutad amning månne? 

Fötterna. Under graviditeten blev de ungefär en halv storlek större och det har de fortsatt att vara. Och så blev jag beroende av fotriktiga tofflor inomhus. Så skönt! Varför sluta?

Handleder och händer.  Under graviditeten hade jag karpaltunnelsyndrom syndrom och ett tag efter förlossningen hade jag ont i handlederna. Nu gör handlederna ont bara ibland. De känns lite sköra. Lättirriterade. Det gör sjukt ont om jag ska lyfta gjutjärnspannan och belastar handleden pytteliten. Men de fungerar bra om jag tänker på hur jag bär och kör barnvagn. Jag har dock till och från ont i tummarna av allt surfande och bloggande på mobilen medan dottern ammar och sover i min famn. (Nej hon sover fortfarande inte själv dagtid.) Jag utmanar mina andra fingrar att försöka avlasta tummarna men de når inte riktigt och att sluta blogga känns väldigt tråkigt. Vigselringen passar perfekt nu! Jag var lite nervös över det eftersom vi köpte den när jag var ganska mycket gravid och svullen. 

Armarna. Oj vad jag blev förvånad när jag kunde ta den vanliga hanteln till armen på gymmet! Armarna är starka av allt bärande. 

Ryggen och nacken. Det är nog de kroppsdelar som har det värst. Amning, famnsovning och många timmar i sängen för att få ihop tillräckligt med sömn får min rygg och nacke att göra ont ont ont. Jag gör vad jag kan för att lindra. Sträcker ut, stretchar, ändrar ställning, tränar. Tänker på min hållning och påminner magen om att göra sin del av jobbet.

Brösten. De är stora och varierar väldigt i hur spända de är när T äter så olika mycket varje dag. Hon sliter i bröstvårtorna på ett annat sätt nu men de verkar mer tåliga och håller på nåt sätt. Smärtan brukar bara vara medan hon rycker/suger/sliter.

Underlivet. (Jag skrev mer ingående om underlivet för 1,5 månader sen här) Slemhinnorna är inte lika ömma men inte heller lika smidiga som förr. Ärren känns inte om jag inte trycker på dem. Slidväggarna buktar fortfarande lite. Knipet är sådär. Ibland värker det nånstans långt in men har inte upptäckt något samband med särskild aktivitet eller annat.

Konditionen. Den är ganska bra. Jag orkar långa promenader. Men sömnbristen gör sig påmind ändå i en ständig lätt trötthet. Och ibland lite tyngre trötthet. Och fruktansvärt humör.

Sammanfattning

Kroppen funkar ganska bra nu och gör inte så ont. Men den är inte helt återställd och ser inte ut som förut. Och livet som mamma är hårt. Jag är väldigt glad att jag inte dras med någon tidigare skada, övervikt eller sjukdom. Och så går det åt rätt håll. Det känns hoppfullt.

Näsan

Redan dotterns första natt utanför livmodern krånglade näsan. Hon sov inte alls, bara skrek och personalen sa att det nog var en kombination av svårt att andas och hunger-ont-i-magen. Till slut fick hon näsdroppar.

Och sen har näsan fortsatt att ställa till det framför allt på natten. Hon har vaknat hysteriskt gråtande av att det nästan är stopp så många gånger. På BVC säger de att en del föds med trånga näsor och att det inte är så mycket att göra åt. Kanske hon har polyper som behöver opereras bort (som sin far och mormor) men det gör man inte såhär tidigt såklart. Så det är bara att stå ut med dåliga nätter i kanske några år till.. eller så blir det bättre när som helst. Förhoppningsvis växer det bort.

Vi sköljer näsan med koksalt och bröstmjölk och vid förkylning suger vi med nässug. På dagen bryr hon sig inte så mycket om det, hon är så van. Men på natten stortjuter hon vilket jag verkligen kan förstå. Trött, ledsen och förvirrad. Mamma tar upp mig i famnen. Då kommer något blött i näsan och ner i halsen. Fy. Bara bröst hjälper då.

Den där näsan kan få mig att bli ganska uppgiven ibland. Bättre sömn verkar avlägset.

Äggen är slut

Jag skrev nyss om att jag kände mig bitter och behövde påfyllning av energi. Iförrgår fick jag det. Jag var så exalterad och upprymd att jag hade supersvårt att sova (otajmat! Vill ju ha energi på dagen) men trots tröttheten har jag känt mig så glad idag.

Mitt på dagen i söndags (det är då jag kan få komma ifrån lite) var jag på konserten ”Äggen är slut” om kvinnor och klimakteriet. Producenten Annica Carlsson Bergdahl kände att det pratades för lite om klimakteriet och bestämde sig därför för att skapa en konsert om ämnet med en kvinnokör som röst. Hon intervjuade 17 kvinnor och gav transkriptionerna till poeten Lina Ekdahl som skrev fantastiska dikter utifrån kvinnornas tankar. Kompositören Paula af Malmborg komponerade humoristiska, vackra och känslotunga låtar av dikterna och kören Ymna sjöng dem ledda av Johanna Thür. Janne Wettre regisserade kören till en finstämd koreografi och Elisabeth Ohlsson Wallins bilder på äldre kvinnor projicerades på en vägg bredvid scenen. Anna Wennert satte välavvägt ljus. (Ja, alla är kvinnor, såklart) Hör och se om konserten i P1P4GP.
Det handlade om att stå mitt i förändringen, titta bakåt och framåt och undra vad man ska göra av sig själv. Förvirring över att svetten, magen, synen och minnet plötsligt fungerar annorlunda. Sorg över att barnen flyttar ut eller kanske aldrig blev av. Irritation över att nya partnern vill flytta in och att bästa väninnan bara pratar om sin hund. Desperation över att ingen verkar uppskatta den hemmagjorda saften och att frysen är full av saft. Lugnet i att titta på småfåglar och inte bry sig om att du går vilse till vardags. Och så mycket mer.

Detta drabbade mig rakt in i hjärtat och jag blev alldeles skakig. För det handlar om det som projektet i ett tidigt skede hette: övergångar. Jag är ju också i en övergång fast inte just klimakteriet. Förvirrad, vilsen och ovan men också nyfiken, stolt och förtjust. Arg, sur och trött men också fascinerad, taggad och redo för äventyr. Och när klimakteriekvinnornas funderingar och känslor omfamnades ömsint och respektfullt kände jag att också jag och den process jag är i på samma sätt omfamnades. Jag är okej. Jag är inte ensam. Det är jobbigt. Jag får prata om det. Det sa föreställningen till mig. 

Tack.

Halvåringen!

I lördags fyllde hon halvår, dottern min.

Det går så snabbt, säger folk. Men jag tycker att tiden mest har gått långsamt. Varje timme har känts, till och med på natten, med allt som händer hela tiden. Frånvaron av rutiner och avkoppling har också fått mig att lägga märke till varje dag på ett utmattande sätt. 

Det har varit ett roligt halvår men ack så jobbigt. Ser fram emot att hon blir äldre.