Att skrämmas med tomrum

Jag har blivit lite fast i Förlossningspodden. Lyssnar på ett avsnitt varje kväll, till den långa nattningsamningen. Därför är det lite ledsamt att podden sista avsnitt just sänts. Emma som gör podden ska snart ha barn och därför blir det ett längre sändningsuppehåll. (I och för sig klarar jag mig ett tag på alla gamla avsnitt.)

Det sista avsnittet, som handlar om Elin som hade en riktigt jobbig förlossning, fick mig att tänka på det här med skräckhistorier om förlossningar. Att folk som har haft jobbiga förlossningar skräms om de berättar. Eller? Mia på BakingBabies har ju skrivit om det här t ex och Louise på hejhejvardag här. Det här var verkligen en sån förlossning. Men ändå blev jag inte rädd. Jag läste om en annan jobbig förlossning som skrämde mig mycket mer och funderar över varför. Här är den (från en intervju på bloggen Evanesse)

Både du och Therese hamnade i en förlossningsdepression, vill du berätta mer?
– 
Jag hade en väldigt tuff förlossning. Själva latensfasen gick hur bra som helst och jag hade knappt ont, men sedan när det till slut var dags för krystvärkar fanns det ingen där, förutom min fru Therese som verkligen gjorde allt för att stötta mig. Jag låg där och krystade i tre timmar och inget hände, ingen kom in i rummet för att stötta oss, ingen talade om hur jag skulle göra. Men så…

Helt plötsligt rusade både barnmorskor och läkare in på rummet då de hade bestämt att använda en sugklocka, ingen frågade oss eller ens tog reda på hur vi kände kring alternativet, dessutom var det just sugklocka-greppet som jag hade fasat över. Förutom det puttades Therese bort och blev mer eller mindre beodrad att hålla fast mig då ena barnmorskan skulle luta sig över- och trycka på min mage.  Om du inte vill planera en begravning istället för ett dop, sade de till henne, så håll fast Denise. Där stod Therese, tvingad till att och jag som bara skrek. Hon har berättat i efterhand hur hon såg skräcken i mina ögon, som att – ta mig härifrån. Det var där Therese depression började, det var det som knäckte henne och den första tiden tog vi inte emot besök, mer än ifrån våra föräldrar. Det har varit en tuff tid, men nu är vi starkare än någonsin. Jag hade aldrig klarat det här utan Therese!

Lyssna på avsnittet på Förlossningspodden och jämför! 

När jag läste ämnet svenska som blivande lärare blev jag bekant med ordet tomrum. I samband med böcker och läsinlärning fick vi lära oss hur viktiga tomrummen i böckerna är. Tomrummen är det som inte finns med i texten och därför triggar läsarens fantasi, kunskap och erfarenheter (exempelvis nämns aldrig någon mamma i Alfons-böckerna). Utan tomrum blir en bok ofta tråkig och läsaren känner sig skriven på näsan. 

Då det gäller förlossningsberättelserna fungerar tomrummen med att sätta igång min fantasi men brist på tomrum gör det faktiskt inte tråkigt utan snarare tvärtom. Jag vill ha så mycket detaljer som möjligt. Annars blir det läskigt. 

I Elins berättelse finns så mycket stoff att jag verkligen kan tänka mig in i hur det skulle vara för mig. Och då ser jag att det inte skulle hänt mig. Dessutom har Emma flera kloka råd på vägen exempelvis att acceptera dina rädslor och berätta om dem för personalen. Och om jag ändå på något sätt skulle hamna i samma situation har jag nu tack vare den grundliga genomgången fått öva mentalt på att hantera eländet. 

I Denise berättelse finns mängder av tomrum, t ex graviditeten, förberedelser, mammornas personligheter, hur det gick sen och förstås mer information om förlossningen, som en förlossningsrädd kan fylla ut med egna rädslor och otrevliga upplevelser. Med lite inlevelse kan en berättelse som denna fungera som tändvätska på oron. Det klämkäcka slutet ger mig också en dålig känsla i magen. 

Nej tacka vet jag Förlossningspodden som tar livsödena på allvar och låter dem ta plats och tid. Emma lyckas också, vad som än hänt, svara mot erfarenheterna och lugnar mig. Det är som att hon tar på sig att bära allt och omfamna alla föräldrar och deras förlossningar. Hon är allas kloka storasyster som man kan säga allt till och som alltid har ett bra svar. En inkännande tyst hum, ett argt brandtal eller den så vanliga kommentaren ”Det är så vanligt, fast ingen vågar säga det. Så bra att du gör det!” Tack Emma!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s