Jag vågade!

Det här med att bjuda hem lite fler folk har alltid, i vuxen ålder, varit läskigt och jobbigt. Två-tre stycken går bra och familj, släkt och de allra närmsta vännerna men om det blir ett större sällskap med lite mer ytliga/nya bekantskaper kommer skräcken. Tänk om ingen kommer? Tänk om folk kommer fast de egentligen inte vill? Tänk om alla kommer! Tänk om ingen har roligt? Tänk om stämningen blir konstig? Tänk om maten inte räcker? Tänk om den inte är god men ingen vågar säga det? Tänk om alla går hem för tidigt? Tänk om de stannar för sent? Och hur ska jag orka umgås med så många och samtidigt klara att vara värdinna? Nu dessutom med ett barn!

Det är inte bara lite dåligt socialt självförtroende som krånglar till stora bjudningar utan också att jag är introvert. I allmänhet trivs jag inte i stora grupper. Men ibland kan det ändå vara värt obehaget. Som i helgen.

BVC har satt ihop en grupp med sju barn som har setts några gånger där och jag gillar verkligen stämningen i gruppen. Alla känns vettiga, trevliga och ganska lika varandra. Men vi har setts väldigt lite utanför BVC. Vi bor störst i gänget tror jag och jag har ofta tänkt på hur kul det skulle vara att träffa alla, både pappor och mammor och barn. Så jag bjöd hem dem. 

Vi städade. Kokade ärtsoppa. Bakade bröd. Blev nervösa. (Förresten har min man inte alls samma oro inför stora bjudningar tack och lov men blir dock alltid lite nervös när det ska bjudas mat och han hade gjort soppan. Så vi var nervösa båda två men på olika sätt.) Sen kom de. Allihopa! Alla föräldrar och alla barn! Vi var 21 stycken! Det var hysteriskt, roligt, utmattande och mysigt samtidigt. Jag kunde inte riktigt slappna av och jag hann inte prata med så många, riktiga samtal alltså. Men det var ändå en succé. Alla var så glada för initiativet och soppan var god och räckte. Brödet var helt okej och innan vi hann få fram efterrätten började kräva sina promenader och annat så vi skippade den.

När alla hade gått satt vi i soffan och njöt av tystnaden. T somnade i pappas famn. Vi satt nära nära varandra och kände oss stolta. 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s