Äggen är slut

Jag skrev nyss om att jag kände mig bitter och behövde påfyllning av energi. Iförrgår fick jag det. Jag var så exalterad och upprymd att jag hade supersvårt att sova (otajmat! Vill ju ha energi på dagen) men trots tröttheten har jag känt mig så glad idag.

Mitt på dagen i söndags (det är då jag kan få komma ifrån lite) var jag på konserten ”Äggen är slut” om kvinnor och klimakteriet. Producenten Annica Carlsson Bergdahl kände att det pratades för lite om klimakteriet och bestämde sig därför för att skapa en konsert om ämnet med en kvinnokör som röst. Hon intervjuade 17 kvinnor och gav transkriptionerna till poeten Lina Ekdahl som skrev fantastiska dikter utifrån kvinnornas tankar. Kompositören Paula af Malmborg komponerade humoristiska, vackra och känslotunga låtar av dikterna och kören Ymna sjöng dem ledda av Johanna Thür. Janne Wettre regisserade kören till en finstämd koreografi och Elisabeth Ohlsson Wallins bilder på äldre kvinnor projicerades på en vägg bredvid scenen. Anna Wennert satte välavvägt ljus. (Ja, alla är kvinnor, såklart) Hör och se om konserten i P1P4GP.
Det handlade om att stå mitt i förändringen, titta bakåt och framåt och undra vad man ska göra av sig själv. Förvirring över att svetten, magen, synen och minnet plötsligt fungerar annorlunda. Sorg över att barnen flyttar ut eller kanske aldrig blev av. Irritation över att nya partnern vill flytta in och att bästa väninnan bara pratar om sin hund. Desperation över att ingen verkar uppskatta den hemmagjorda saften och att frysen är full av saft. Lugnet i att titta på småfåglar och inte bry sig om att du går vilse till vardags. Och så mycket mer.

Detta drabbade mig rakt in i hjärtat och jag blev alldeles skakig. För det handlar om det som projektet i ett tidigt skede hette: övergångar. Jag är ju också i en övergång fast inte just klimakteriet. Förvirrad, vilsen och ovan men också nyfiken, stolt och förtjust. Arg, sur och trött men också fascinerad, taggad och redo för äventyr. Och när klimakteriekvinnornas funderingar och känslor omfamnades ömsint och respektfullt kände jag att också jag och den process jag är i på samma sätt omfamnades. Jag är okej. Jag är inte ensam. Det är jobbigt. Jag får prata om det. Det sa föreställningen till mig. 

Tack.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s