Kroppen 6 månader efter förlossningen 

Ett halvår efter förlossningen börjar kroppen kännas mer bekant men samtidigt inte. Jag har gått ner nästan alla gravidkilon genom plågsam försiktig bantning (läs om mina kval här) och jag förstår att jag är en sån där lyckligt lottad som har ganska lätt att gå ner i vikt. (Fast inte så lyckligt lottad att det räckte med amning och vanligt ätande.) Men bara för att jag har nästan samma vikt som innan graviditeten är inte kroppen som då. Jag fick äntligen på mig mina vanliga byxor idag och dom satt väldigt annorlunda. Kanske måste jag köpa nya byxor ändå. Usch. Det är nästan lika jobbigt som att köpa ny b-h eller skor.

Rumpan och benen. Rumpan är plattare och fyller inte ut byxorna särskilt bra. Det gör mig inte så mycket egentligen men byxorna hänger lite trist. Ledset liksom. Benen är också smalare och byxorna sitter löst över låren. Det ser också rätt tråkigt ut. Jag känner inte av några problem med att jag är svag i ben och rumpa men på gymmet märker jag att jag inte är uppe i samma vikter som förut ännu. Och det skulle vara skönt att känna mig riktigt stark i benen. Bäckenet skulle kanske också kännas ännu mer stabilt med en starkare rumpa. 

Magen. Matsmältningen är fenomenal. Bättre än någonsin. Jag tål att äta betydligt mer mjölkprodukter än annars och känningarna av magkatarr som jag hade innan jul är borta. Styrkan i magen är lite svajig. Om jag inte tränar regelbundet är det som att den glömmer att jobba. Om jag anstränger mig mycket utan att vila mellan varven känner jag att magen är den kroppsdel som ger upp först. Och även fast jag känner att magmusklerna sitter ihop hela vägen som en hård vägg är de täckta av ett väldigt väldigt mjukt lager fett. Det är rätt mysigt att ta på men det är inte så snyggt. Det lägger sig gärna runt linningen på byxorna så att det blir två eller tre magar. Och det supermjuka fortsätter runt på sidorna som en liten bilring. Så där sitter byxorna hårt. Mia skrev här om hormonerna som härjar under graviditet och amning och att det är östrogen som styr fettet att lägga sig över höfterna. Under amning och graviditet är östrogennivån låg och kan därför kanske ändra kroppsformen. Kommer jag få tillbaka rumpan efter avslutad amning månne? 

Fötterna. Under graviditeten blev de ungefär en halv storlek större och det har de fortsatt att vara. Och så blev jag beroende av fotriktiga tofflor inomhus. Så skönt! Varför sluta?

Handleder och händer.  Under graviditeten hade jag karpaltunnelsyndrom syndrom och ett tag efter förlossningen hade jag ont i handlederna. Nu gör handlederna ont bara ibland. De känns lite sköra. Lättirriterade. Det gör sjukt ont om jag ska lyfta gjutjärnspannan och belastar handleden pytteliten. Men de fungerar bra om jag tänker på hur jag bär och kör barnvagn. Jag har dock till och från ont i tummarna av allt surfande och bloggande på mobilen medan dottern ammar och sover i min famn. (Nej hon sover fortfarande inte själv dagtid.) Jag utmanar mina andra fingrar att försöka avlasta tummarna men de når inte riktigt och att sluta blogga känns väldigt tråkigt. Vigselringen passar perfekt nu! Jag var lite nervös över det eftersom vi köpte den när jag var ganska mycket gravid och svullen. 

Armarna. Oj vad jag blev förvånad när jag kunde ta den vanliga hanteln till armen på gymmet! Armarna är starka av allt bärande. 

Ryggen och nacken. Det är nog de kroppsdelar som har det värst. Amning, famnsovning och många timmar i sängen för att få ihop tillräckligt med sömn får min rygg och nacke att göra ont ont ont. Jag gör vad jag kan för att lindra. Sträcker ut, stretchar, ändrar ställning, tränar. Tänker på min hållning och påminner magen om att göra sin del av jobbet.

Brösten. De är stora och varierar väldigt i hur spända de är när T äter så olika mycket varje dag. Hon sliter i bröstvårtorna på ett annat sätt nu men de verkar mer tåliga och håller på nåt sätt. Smärtan brukar bara vara medan hon rycker/suger/sliter.

Underlivet. (Jag skrev mer ingående om underlivet för 1,5 månader sen här) Slemhinnorna är inte lika ömma men inte heller lika smidiga som förr. Ärren känns inte om jag inte trycker på dem. Slidväggarna buktar fortfarande lite. Knipet är sådär. Ibland värker det nånstans långt in men har inte upptäckt något samband med särskild aktivitet eller annat.

Konditionen. Den är ganska bra. Jag orkar långa promenader. Men sömnbristen gör sig påmind ändå i en ständig lätt trötthet. Och ibland lite tyngre trötthet. Och fruktansvärt humör.

Sammanfattning

Kroppen funkar ganska bra nu och gör inte så ont. Men den är inte helt återställd och ser inte ut som förut. Och livet som mamma är hårt. Jag är väldigt glad att jag inte dras med någon tidigare skada, övervikt eller sjukdom. Och så går det åt rätt håll. Det känns hoppfullt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s