Dygnsrytm och nattamning

Efter en lååång förkylning över julen och en bit in på nya året hamnade T i en vana där hon vissa nätter ammade var 1,5e timme. Och andra nätter var tredje. Jag höll på att bli tokig av den där täta amningen och blev ännu mer trött på att amma. Hon hade dessutom svårt att sova på dagen och därför blev hon trött och grinig. Och så kretsade precis allt runt att få henne att sova. 

Fick tips om boken ”Somna utan gråt” och försökte mig på två förändringar: längre sovpass på dagen och tidigare läggning för natten. Och nu har hon faktiskt en fungerande och ganska tydlig dygnsrytm. Det tog bara 7 månader…

7 Uppstigning

8/9 Frukost. 

10 Första sovpasset ca 30 minuter.

12 Lunch.

13 Andra sovpasset ca 30-70 minuter.

15 Middag.

16 Tredje sovpasset ca 30-40 minuter.

18 Kvällsmat.

19 Nattning med amning

20 Sova natt.

Alla måltider är olika sorters klassisk middagsmat. Välling och gröt gillar hon inte. Fruktpuré kan gå ner som efterrätt. Om maten inte passar eller om hon verkar hungrig mellan målen får hon amma (och vid första sovpasset brukar hon amma).

Sova gör hon 1. I famnen kombinerat med amning (oftast första sovpasset) 2. I vagnen som är i rörelse (andra och ofta tredje sovpasset) 3. I bärsjal på ryggen. (ibland tredje sovpasset) På natten sover hon i vår säng i sitt babynest.

Det låter bra va?! Hon är nöjd och pigg och livet blir lite mer förutsägbart med denna rytm. Det passar denna fyrkantiga rutinälskande mamma. 

Men då kommer vi till min nuvarande utmaning: nätterna. För hon vaknar ofta, ibland varje timme. Hon gråter och vill amma. Och jag har ingen möjlighet att ta igen sömn på dagen (vardagar). Så trots att hennes nattsömn är lång och hon inte vaknar mitt i natten och är pigg (inte så ofta i alla fall) så får jag väldigt dålig sömn. (När maken är ledig får jag lång sovmorgon. Skulle inte orkat annars.) 

Därför har jag försökt få henne att amma mer sällan. Det betyder att jag ska försöka få henne att somna om när hon vaknar och gråter och vill amma. Det är klart mycket jobbigare än att amma. Och nej, pappa duger inte på natten. Då skriker hon i en annan, lite värre, frekvens. Så jag harvar på. Trött är förnamnet. Förhoppningen är att hon ska äta mer på dagen, amma mindre på natten och gärna inte heller vakna så ofta. Det kan ju i och för sig vara den där näsan som ställer till det. Eller närhetsbehov. Eller tänder. 

Nu blir det sjätte natten. Förra natten ammade hon tre gånger men vaknade många gånger där emellan. Ofta vill jag ge upp. Ofta undrar jag om jag gör rätt. Ofta undrar jag om det verkligen kommer bli bättre någon gång.

I hemlighet drömmer jag om att inte amma alls, varken dag eller natt. Men just nu verkar det långt borta. Jag drömmer också om att sova. Länge.

Annonser

Återuppväckta minnen 4: förlossningsställning

När jag lyssnar på Förlossningspodden  får det mig att fundera över min graviditet, förlossning och liv som mamma och ibland ploppar minnen upp som jag känner en massa inför. 

Under min förlossning kämpade jag hemma länge. Under ungefär 12 timmar hade jag väldigt ont och värk var fjärde minut. Värkarna blev längre och längre men de blev inte tätare än var fjärde minut. Jag väntade ju på det magiska tre värkar på tio minuter men så blev det aldrig. Till slut grät jag vid varje värk av att det var så jobbigt så då ringde jag till förlossningen.

Jag såg fram emot att få komma in till sjukhuset och få smärtlindring. Så blev det inte riktigt. 

Först fick jag ligger 40 minuter med ctg. På rygg såklart. Det gjorde så ont med ctg:n som tryckte på min mage och att samtidigt ligga på rygg var hemskt. (Nu i efterhand tycker jag att jag kunde ha sagt det. Då hade jag kanske kunnat få lustgas direkt.) Sen började jag blöda lite för mycket och därför ville de ha en till ctg-kurva. Så då fick jag fortsätta ligga där. Sen skulle jag vänta på en läkare som skulle göra ett ultraljud på mig för att utesluta en massa otäckheter. Och sen vet jag inte varför jag fick fortsätta ligga på rygg och plågas. Kanske för att jag inte sa till dem att det var så jobbigt? Jag bara låg där och väntade och bet ihop. Till slut fick jag i alla fall lustgas och det var underbart. 

Vid skiftbytet på morgonen frågade min nya barnmorska om jag ville byta ställning. Jag jublade! Får jag stå upp?! Verkligen? Tack! Äntligen! Jag stod på knä i sängen och sedan stod jag på golvet lutande med armarna på sängen. Sen när jag efter några timmar var helt öppen frågade barnmorskan om jag ville ligga ner och vila medan vi väntade på krystvärkarna. Lika överraskat lycklig frågade jag om det var sant. Skulle jag få ligga ner?! Jag låg på sidan och min man låg sked bakom mig och vi sov mellan värkarna. Det var så fantastiskt att få ligga nära och få små små powernaps. När krystvärkarna kom fick jag ligga på rygg igen med ena benet uppdraget men då kändes det bra att ligga så.

Jag minns att jag var så besviken över att jag fick vänta så länge på smärtlindring och att jag fick ligga så oskönt så länge. Dessutom var jag förvånad över hur ont ctg:n gjorde. Vid en eventuell ytterligare förlossning ska jag säga till direkt om jag ligger och har ont. Kanske hade förloppet sett precis likadant ut om jag hade sagt till från början men det hade nog hjälpt bara att veta att de visste hur jobbigt jag hade det.

”Ni får väl öva!”

Jag har fått höra det några gånger, främst angående hennes krånglande med sömnen. (Mest angående att hon inte sov i vagnen. När vi försökte öva ledde det till att hon sov extremt lite på dagen och därmed ännu mindre på natten och hamnade i en riktigt dålig spiral där hon ständigt var trött men inte sov. Hon skrek mycket. Det bröts av att vi började bära henne i sjal så mycket hon ville vilket var väldigt mycket.) Nu tror jag att jag har kommit fram till hur jag ställer mig till övande med en liten bebis.

När vi vuxna övar på något vi inte kan så bra bestämmer vi oss först för att öva. Vi gör det när vi har lust och energi till det. Vi skaffar oss kunskap och andra förutsättningar för att kunna öva och sen övar vi tills vi inte orkar och har lust mer. En bebis funkar lite annorlunda. 

De som gett mig råd att öva bebisen verkar inte hålla med mig riktigt. Jag har bara hört råd om att bebisen ska öva från föräldrar med väldigt lätthanterliga barn eller äldre mammor som jag gissar glömt det mesta från bebistiden eller har en annan syn på barn och föräldrarskap än jag (låt dom skrika!). 

När föräldern med det lätta barnet lät hen öva att sova i egen säng somnade hen direkt och sov i flera timmar. Det är inte att öva. Barnet bemästrar ju uppenbarligen redan konsten att sova själv. Nej, det var att pröva något nytt. 

När föräldern med låt-barnet-skrika-filosofin la ner hen i spjälsängen och hen skrek och skrek och skrek var det inte heller att öva på att sova där. Möjligtvis att stå ut med att ligga där. Nej jag skulle också kalla det att pröva, med dåligt resultat.

När du övar så lär du dig det som du övar på, lite i taget. För att det ska vara lönt att öva med en bebis måste hen hjälpas att göra det du önskar. Lockas, lugnas, uppmuntras, skämmas bort och försiktigt guidas genom det nya svåra. Och det måste vara precis rätt läge. Lagom pigg, mätt, nyfiken och på rätt ställe. Det gäller också föräldern som måste orka genomföra övningen.

Om jag till exempel vill att mitt barn ska kunna sova utan att ha mitt bröst i munnen måste jag utmana henne långsamt. Jag drar inte helt sonika ut bröstet när jag själv tycker att hon sugit lagom länge. Nej jag väntar och väntar på det rätta tillfället då jag försiktigt lirkar ut bröstet. Kanske det rätta tillfället inbegriper lite extra lyxiga omständigheter som sång, mörker, vaggning, andra saker att suga på och så vidare. Allt för att bädda mjukt för det nya ovana svåra. 

Kanske bebisen håller ett supertag om bröstet vad för kluriga lockmetoder jag än provar. Ja, då går det inte helt enkelt. Kanske bebisen accepterar att släppa bröstet en liten stund om jag vaggar, sjunger och erbjuder mitt lillfinger som substitut men tvärvaknar om jag tar bort en av de tre lockgreppen. Då var det bara så långt det kunde övas. Kanske bebisen efter veckor av övande där hjälpmedlen långsamt fasats ut äntligen lyckas somna utan bröst i mun. Då gick det. Grattis! Föräldern orkade vänta på rätt tillfälle och avancera lagom snabbt medan barnet var redo för det nya steget och fick öva i lämplig intensitet och tid. 

Det är en balansgång. Att öva på nya saker måste vägas mot att barnet får sina grundläggande behov tillgodosedda: äta, sova, trygghet och kärlek. För det är allvarliga saker detta med mat och sömn. För barnet handlar det om överlevnad. Den där balansgången menar jag att barnets föräldrar eller de/den som tar hand om barnet är bäst på att hantera. Anna Wahlgren och andra som tror sig ha svaret på hur jag ska göra med mitt barn tror jag helt enkelt har fel. 

Träning med Föda barn-podden

Åh vad gillade avsnittet om träning på Föda barn-podden. Klokt, snällt och vettigt. Lofsan pratar om att hitta balans i träningen under och efter graviditeten. Hon säger att många av de träningsglada kvinnor hon möter har svårt att hantera den stora förvandlingen kroppen går igenom. Att det svåra för dem är att acceptera läget och vara försiktiga. Tagga ner i rätt tid. Och så älskar jag att hon säger att det är bättre att vara sjukskriven så att du orkar träna än att jobba på som vanligt och inte orka träna. För det är ju kroppen som får betala.

Familjeterapeuten Magnus pratar om återhämtning, sömn och att den eventuella partnern gärna får berömma kropp och träning med försiktighet. Precis vad vi pratat om här hemma. För mig är det viktigt att kunna prata om att jag ser annorlunda ut samtidigt som mina känslor kring det går upp och ner och han behöver vara finkänslig och inlyssnande när de gäller de där känslorna. 

Därför lyssnar jag på Förlossningspodden

Nu har jag lyssnat på alla avsnitt av Förlossningspodden. Och så såg jag på instagram att Emma precis fått sitt andra barn! Grattis! 

Och så funderar jag över varför jag så ivrigt lyssnat mig igenom alla avsnitt. 

I början kände jag att det var lite märkligt att jag frossade i förlossningar. Typiskt hormonell blödig nybliven mamma eller? Tänkte att det nog var för att jag behövde bearbeta min egen förlossning. Och det har jag ju gjort. Det är en så alldeles speciell upplevelse detta med graviditet, förlossning och att bli mamma. Likt inget annat. Och precis som att jag och min man älskar att analysera och frossa i vår första tid tillsammans är denna process något vi nog alltid kommer att återkomma till för att vrida och vända på, älta och förundras över.

Ju mer jag lyssnar på podden ju mer känner jag att det är det märkligaste som hänt mig, denna process, och att jag därför har ett stort behov av att prata om det, samtidigt som det i samhället finns någon skamfylld tabugräns jag vandrar på varje gång jag vill prata om graviditet och förlossning. Föräldrarskap är mer okej fast inte riktigt sådär öppet alla-känslor-är-okej som i podden. Emma pratar ofta om att det finns en norm för hur du får prata om graviditet, födande och föräldrarskap. Om din berättelse faller utanför normen, vare sig det var för jobbigt eller för lätt, blir den obekväm och icke önskvärd. Jag upplever också att ämnena ska avhandlas kortfattat, logiskt och liksom som att det är färdigbearbetat. Fast jag upplever att dessa upplevelser är så mångfacetterade att jag nog aldrig kommer vara färdigtänkt  och -känd. Podden har hjälpt mig att våga känna, tänka och prata mer om allt jag behöver bearbeta, värna, omfamna och bada i. Tack! (Det är också liknande reaktioner Emma berättar att hon får höra via mail)

Det finns också en annan lockelse i podden: äventyret. Jag är barnsligt förtjust i äventyrsromaner och dokumentärer. Om folk som försöker segla runt jorden, skida till Sydpolen eller bestiga höga berg. Att vara gravid, föda barn och sen leva med barnet/barnen är också ett fantastiskt äventyr. Men medan äventyrarna som drar till polerna och annat vansinnigt alla är av en alldeles särskild smått galen sort är föderskorna en väldigt brokig skara. De är unga, gamla, med olika kroppar, sinnen, bakgrund, familjer och förstås med lika olika små barn. Mitt där i dramatiken, stiltjen, väntan, blodet, oron och den nya relationen framträder alldeles unika människor med sitt unika sätt. Emma pratar ofta om att du (såklart!) är samma person i förlossningsrummet som annars fast lite extra rädd, peppad, förvånad eller vad du nu upplever. Eller som min man beskrev hur jag var under graviditeten: att jag var mer bara. Som ett koncentrat av mig själv. (Fast han var nog lite snäll, för det var mest mina dåliga sidor det blev mer av…) Så i podden får jag alltså möta alla möjliga helt olika människor gå igenom ett äventyr som samhället beskriver som ett äventyr (för vi vet ju hur det är att vara gravid/föda barn/ha barn) men där det egentligen är ett nytt och unikt äventyr för varje barn som föds. Jag kan inte komma på en enda sak som är mer spännande än det. 

Det finns andra produktioner kring ämnet ja. Men Förlossningspodden tycker jag så fint lyfter varje berättelse och låter den vara berättarens. Känslorna omfamnas liksom människorna. Jag kan inte få nog. Tack!

Fotoknepet

Alltså alla andra måste ju ha kommit på det här för längesen. Men jag och maken kom på det alldeles precis och är sjukt nöjda ändå.

För såhär är det. På min mobil finns massor fina bilder på bebisen och pappan. Mamman finns några halvtaskiga suddiga selfies på men inga liksom riktiga bilder. På pappans mobil finns symptomatiskt bara massa fina bilder på mamma och barn. Ingen pappa. 

Men i helgen råkade den andres mobil vara närmre till hands vid ett av alla ”men åh det här är så himla fint, fota nununu!”-ögonblick. Och vips hade jag fina bilder på mig själv på min kamera! Så kul!

Detta är alltså knepet: byt mobil ibland och fota de fina tillfällena. Smart va!

Återuppväckta minnen 3: låt mig vara!

​​När jag lyssnar på Förlossningspodden  får det mig att fundera över min graviditet, förlossning och liv som mamma och ibland ploppar minnen upp som jag känner en massa inför. 

Jag var ju förlossningsrädd och jobbade väldigt mycket med mina rädslor inför förlossningen. Min syster var också rädd och hade en doula under sin förlossning. Hon tyckte att det var fantastiskt (tycker inte alla som haft doula att det var underbart?)  och undrade om jag inte också ville ha doula. Jag kände genast att jag verkligen inte ville det. Då måste jag förhålla mig till en till person i rummet! 

Jag kände mig väldigt bekväm med min man och visste att han skulle kunna vara min lugna klippa genom i alla fall många stormar. 

Under själva förlossningen, när vi hade blivit inskrivna, var vi själva en stor del av tiden (som var 6-7 timmar) Personalen kom in och tittade till oss tyst och lugnt. Gjorde undersökningar och gav oss det ena och andra. Och sen när det var dags att krysta kom de och hjälpte till på bästa möjliga sätt. 

Emma i podden pratar ofta om att de flesta inte vill vara själva under någon del av förlossningen. Och jag var visserligen väldigt nöjd och trygg med att vara på sjukhuset, men jag ville gärna vara ifred (med pappan) när jag väl hade fått den underbara lustgasen. När personalen kom in tappade jag lite fokus och blev, i alla fall till en början, upptagen med att vara duktig när de var där.

Nej jag trivdes bäst med att de fanns till hands och hade koll men höll sig undan tills de behövdes till något medicinskt.