Återuppväckta minnen 3: låt mig vara!

​​När jag lyssnar på Förlossningspodden  får det mig att fundera över min graviditet, förlossning och liv som mamma och ibland ploppar minnen upp som jag känner en massa inför. 

Jag var ju förlossningsrädd och jobbade väldigt mycket med mina rädslor inför förlossningen. Min syster var också rädd och hade en doula under sin förlossning. Hon tyckte att det var fantastiskt (tycker inte alla som haft doula att det var underbart?)  och undrade om jag inte också ville ha doula. Jag kände genast att jag verkligen inte ville det. Då måste jag förhålla mig till en till person i rummet! 

Jag kände mig väldigt bekväm med min man och visste att han skulle kunna vara min lugna klippa genom i alla fall många stormar. 

Under själva förlossningen, när vi hade blivit inskrivna, var vi själva en stor del av tiden (som var 6-7 timmar) Personalen kom in och tittade till oss tyst och lugnt. Gjorde undersökningar och gav oss det ena och andra. Och sen när det var dags att krysta kom de och hjälpte till på bästa möjliga sätt. 

Emma i podden pratar ofta om att de flesta inte vill vara själva under någon del av förlossningen. Och jag var visserligen väldigt nöjd och trygg med att vara på sjukhuset, men jag ville gärna vara ifred (med pappan) när jag väl hade fått den underbara lustgasen. När personalen kom in tappade jag lite fokus och blev, i alla fall till en början, upptagen med att vara duktig när de var där.

Nej jag trivdes bäst med att de fanns till hands och hade koll men höll sig undan tills de behövdes till något medicinskt. 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s