Därför lyssnar jag på Förlossningspodden

Nu har jag lyssnat på alla avsnitt av Förlossningspodden. Och så såg jag på instagram att Emma precis fått sitt andra barn! Grattis! 

Och så funderar jag över varför jag så ivrigt lyssnat mig igenom alla avsnitt. 

I början kände jag att det var lite märkligt att jag frossade i förlossningar. Typiskt hormonell blödig nybliven mamma eller? Tänkte att det nog var för att jag behövde bearbeta min egen förlossning. Och det har jag ju gjort. Det är en så alldeles speciell upplevelse detta med graviditet, förlossning och att bli mamma. Likt inget annat. Och precis som att jag och min man älskar att analysera och frossa i vår första tid tillsammans är denna process något vi nog alltid kommer att återkomma till för att vrida och vända på, älta och förundras över.

Ju mer jag lyssnar på podden ju mer känner jag att det är det märkligaste som hänt mig, denna process, och att jag därför har ett stort behov av att prata om det, samtidigt som det i samhället finns någon skamfylld tabugräns jag vandrar på varje gång jag vill prata om graviditet och förlossning. Föräldrarskap är mer okej fast inte riktigt sådär öppet alla-känslor-är-okej som i podden. Emma pratar ofta om att det finns en norm för hur du får prata om graviditet, födande och föräldrarskap. Om din berättelse faller utanför normen, vare sig det var för jobbigt eller för lätt, blir den obekväm och icke önskvärd. Jag upplever också att ämnena ska avhandlas kortfattat, logiskt och liksom som att det är färdigbearbetat. Fast jag upplever att dessa upplevelser är så mångfacetterade att jag nog aldrig kommer vara färdigtänkt  och -känd. Podden har hjälpt mig att våga känna, tänka och prata mer om allt jag behöver bearbeta, värna, omfamna och bada i. Tack! (Det är också liknande reaktioner Emma berättar att hon får höra via mail)

Det finns också en annan lockelse i podden: äventyret. Jag är barnsligt förtjust i äventyrsromaner och dokumentärer. Om folk som försöker segla runt jorden, skida till Sydpolen eller bestiga höga berg. Att vara gravid, föda barn och sen leva med barnet/barnen är också ett fantastiskt äventyr. Men medan äventyrarna som drar till polerna och annat vansinnigt alla är av en alldeles särskild smått galen sort är föderskorna en väldigt brokig skara. De är unga, gamla, med olika kroppar, sinnen, bakgrund, familjer och förstås med lika olika små barn. Mitt där i dramatiken, stiltjen, väntan, blodet, oron och den nya relationen framträder alldeles unika människor med sitt unika sätt. Emma pratar ofta om att du (såklart!) är samma person i förlossningsrummet som annars fast lite extra rädd, peppad, förvånad eller vad du nu upplever. Eller som min man beskrev hur jag var under graviditeten: att jag var mer bara. Som ett koncentrat av mig själv. (Fast han var nog lite snäll, för det var mest mina dåliga sidor det blev mer av…) Så i podden får jag alltså möta alla möjliga helt olika människor gå igenom ett äventyr som samhället beskriver som ett äventyr (för vi vet ju hur det är att vara gravid/föda barn/ha barn) men där det egentligen är ett nytt och unikt äventyr för varje barn som föds. Jag kan inte komma på en enda sak som är mer spännande än det. 

Det finns andra produktioner kring ämnet ja. Men Förlossningspodden tycker jag så fint lyfter varje berättelse och låter den vara berättarens. Känslorna omfamnas liksom människorna. Jag kan inte få nog. Tack!

Annonser

One thought on “Därför lyssnar jag på Förlossningspodden”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s