”Ni får väl öva!”

Jag har fått höra det några gånger, främst angående hennes krånglande med sömnen. (Mest angående att hon inte sov i vagnen. När vi försökte öva ledde det till att hon sov extremt lite på dagen och därmed ännu mindre på natten och hamnade i en riktigt dålig spiral där hon ständigt var trött men inte sov. Hon skrek mycket. Det bröts av att vi började bära henne i sjal så mycket hon ville vilket var väldigt mycket.) Nu tror jag att jag har kommit fram till hur jag ställer mig till övande med en liten bebis.

När vi vuxna övar på något vi inte kan så bra bestämmer vi oss först för att öva. Vi gör det när vi har lust och energi till det. Vi skaffar oss kunskap och andra förutsättningar för att kunna öva och sen övar vi tills vi inte orkar och har lust mer. En bebis funkar lite annorlunda. 

De som gett mig råd att öva bebisen verkar inte hålla med mig riktigt. Jag har bara hört råd om att bebisen ska öva från föräldrar med väldigt lätthanterliga barn eller äldre mammor som jag gissar glömt det mesta från bebistiden eller har en annan syn på barn och föräldrarskap än jag (låt dom skrika!). 

När föräldern med det lätta barnet lät hen öva att sova i egen säng somnade hen direkt och sov i flera timmar. Det är inte att öva. Barnet bemästrar ju uppenbarligen redan konsten att sova själv. Nej, det var att pröva något nytt. 

När föräldern med låt-barnet-skrika-filosofin la ner hen i spjälsängen och hen skrek och skrek och skrek var det inte heller att öva på att sova där. Möjligtvis att stå ut med att ligga där. Nej jag skulle också kalla det att pröva, med dåligt resultat.

När du övar så lär du dig det som du övar på, lite i taget. För att det ska vara lönt att öva med en bebis måste hen hjälpas att göra det du önskar. Lockas, lugnas, uppmuntras, skämmas bort och försiktigt guidas genom det nya svåra. Och det måste vara precis rätt läge. Lagom pigg, mätt, nyfiken och på rätt ställe. Det gäller också föräldern som måste orka genomföra övningen.

Om jag till exempel vill att mitt barn ska kunna sova utan att ha mitt bröst i munnen måste jag utmana henne långsamt. Jag drar inte helt sonika ut bröstet när jag själv tycker att hon sugit lagom länge. Nej jag väntar och väntar på det rätta tillfället då jag försiktigt lirkar ut bröstet. Kanske det rätta tillfället inbegriper lite extra lyxiga omständigheter som sång, mörker, vaggning, andra saker att suga på och så vidare. Allt för att bädda mjukt för det nya ovana svåra. 

Kanske bebisen håller ett supertag om bröstet vad för kluriga lockmetoder jag än provar. Ja, då går det inte helt enkelt. Kanske bebisen accepterar att släppa bröstet en liten stund om jag vaggar, sjunger och erbjuder mitt lillfinger som substitut men tvärvaknar om jag tar bort en av de tre lockgreppen. Då var det bara så långt det kunde övas. Kanske bebisen efter veckor av övande där hjälpmedlen långsamt fasats ut äntligen lyckas somna utan bröst i mun. Då gick det. Grattis! Föräldern orkade vänta på rätt tillfälle och avancera lagom snabbt medan barnet var redo för det nya steget och fick öva i lämplig intensitet och tid. 

Det är en balansgång. Att öva på nya saker måste vägas mot att barnet får sina grundläggande behov tillgodosedda: äta, sova, trygghet och kärlek. För det är allvarliga saker detta med mat och sömn. För barnet handlar det om överlevnad. Den där balansgången menar jag att barnets föräldrar eller de/den som tar hand om barnet är bäst på att hantera. Anna Wahlgren och andra som tror sig ha svaret på hur jag ska göra med mitt barn tror jag helt enkelt har fel. 

Annonser

One thought on “”Ni får väl öva!””

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s