Återuppväckta minnen 4: förlossningsställning

När jag lyssnar på Förlossningspodden  får det mig att fundera över min graviditet, förlossning och liv som mamma och ibland ploppar minnen upp som jag känner en massa inför. 

Under min förlossning kämpade jag hemma länge. Under ungefär 12 timmar hade jag väldigt ont och värk var fjärde minut. Värkarna blev längre och längre men de blev inte tätare än var fjärde minut. Jag väntade ju på det magiska tre värkar på tio minuter men så blev det aldrig. Till slut grät jag vid varje värk av att det var så jobbigt så då ringde jag till förlossningen.

Jag såg fram emot att få komma in till sjukhuset och få smärtlindring. Så blev det inte riktigt. 

Först fick jag ligger 40 minuter med ctg. På rygg såklart. Det gjorde så ont med ctg:n som tryckte på min mage och att samtidigt ligga på rygg var hemskt. (Nu i efterhand tycker jag att jag kunde ha sagt det. Då hade jag kanske kunnat få lustgas direkt.) Sen började jag blöda lite för mycket och därför ville de ha en till ctg-kurva. Så då fick jag fortsätta ligga där. Sen skulle jag vänta på en läkare som skulle göra ett ultraljud på mig för att utesluta en massa otäckheter. Och sen vet jag inte varför jag fick fortsätta ligga på rygg och plågas. Kanske för att jag inte sa till dem att det var så jobbigt? Jag bara låg där och väntade och bet ihop. Till slut fick jag i alla fall lustgas och det var underbart. 

Vid skiftbytet på morgonen frågade min nya barnmorska om jag ville byta ställning. Jag jublade! Får jag stå upp?! Verkligen? Tack! Äntligen! Jag stod på knä i sängen och sedan stod jag på golvet lutande med armarna på sängen. Sen när jag efter några timmar var helt öppen frågade barnmorskan om jag ville ligga ner och vila medan vi väntade på krystvärkarna. Lika överraskat lycklig frågade jag om det var sant. Skulle jag få ligga ner?! Jag låg på sidan och min man låg sked bakom mig och vi sov mellan värkarna. Det var så fantastiskt att få ligga nära och få små små powernaps. När krystvärkarna kom fick jag ligga på rygg igen med ena benet uppdraget men då kändes det bra att ligga så.

Jag minns att jag var så besviken över att jag fick vänta så länge på smärtlindring och att jag fick ligga så oskönt så länge. Dessutom var jag förvånad över hur ont ctg:n gjorde. Vid en eventuell ytterligare förlossning ska jag säga till direkt om jag ligger och har ont. Kanske hade förloppet sett precis likadant ut om jag hade sagt till från början men det hade nog hjälpt bara att veta att de visste hur jobbigt jag hade det.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s