Återuppväckta minnen 5: 3,4 kg kärlek?

När jag lyssnar på Förlossningspodden  får det mig att fundera över min graviditet, förlossning och liv som mamma och ibland ploppar minnen upp som jag känner en massa inför. 

När bekanta till mig fått barn skrev många uppdatering enligt formeln ”4 kg ren kärlek har anlänt. Vi är så lyckliga.” och jag kände redan innan att jag troligen inte skulle känna så.

Det brukar ta ett tag för andra att lära känna mig. Och för mig tar det oftast ganska mycket tid innan jag känner mig bekväm med en ny människa i mitt liv. Det tar också väldigt mycket energi för mig att bygga en relation. Jag kan visserligen känna en stark positiv känsla med vissa (exempelvis min man) redan tidigt i en relation men jag vet ändå att relationen kräver mycket arbete innan den liksom har landat och jag kan slappna av. Och varför skulle det inte vara på samma sätt med en liten nyföding?, tänkte jag. Så hur blev det?

Precis när hon kom var jag så förvånad, oförberedd, chockad och förvirrad. Under 20 timmar hade jag haft smärtsamma värkar var fjärde minut och hade fått koncentrera mig mer än någonsin innan. Jag var så inne i mig själv och värkarbetet att jag hade rätt svårt att på en sekund bara byta fokus, öppna upp mig mentalt och välkomna en dotter. Jag hängde liksom inte med. 

Som tur var mådde hon prima och fick tillåtelse att ligga på mitt bröst och suga medan barnmorskan fixade allt det trista med moderkaka, sy och kolla så att livmodern drog ihop sig. Det var toppen för då fick jag chans att bara glo på den där varelsen och försöka fatta.

Jag kände förvirring på BB. Vad är det jag ska göra nu? Vem är hon? Vad är det hon vill? Har hon ont? Vi känner ju inte varandra! Det fanns också stor lättnad över att graviditeten var över och förlossningen färdig. Och så en ofta återkommande wow-känsla över att hon plötsligt låg där och var vår dotter. Men kärlek, nej det kände jag inte. Snarare ömhet och en stark drift att ta hand om henne. Såhär var min uppdatering på Facebook: 

Nu är äntligen den här skitgraviditeten över! Förlossning var helt normal med väldigt smärtsamma värkar i ca 20 timmar var fjärde minut och gav ingen av oss några allvarliga skador. T, 50 cm lång och 3,4 kg tung, kom ut ur mig 11.20 den 21 juli och skrek. Nu är vi väldigt trötta och förvånade, förvirrade och förundrade över vad som hänt oss.

Kärleken kom sen långsamt stegvis. Första veckorna var det bara overload i både kropp och själ. All energi gick till att orka med en timme till. Sen växte den där kärleken mer och mer medan vår relation började ta form. Precis som jag hade förutspått. Och jag hade ingen som helst ångest över det eftersom jag var så inställd på att det är så jag funkar. 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s