Min känslomässiga upplevelse av att bära på mage jämfört med att bära på rygg

Det var när jag läste Lisens mycket informativa inlägg om att bära på ryggen som jag förstod vad jag känner inför att bära på mage respektive ryggen. Bärandekonsulten Franziska Federle kommenterar att det kan vara skönt att bära på just ryggen om man lider av förlossningsdepression:

”Att bära på rygg är ett bra sätt att vara nära utan att vara jättejättenära”, säger Franziska Federle och fortsätter:

”Väldigt mycket närhet med barnet kan vara överväldigande när man känner sig deprimerad. Samtidigt hjälper närhet till att läka ut depressionen. Bärsjal eller mei tai på rygg kan vara ett bra verktyg då. Man har barnet nära men blir inte lika överväldigad som när barnet är i ens famn.”

Jag upplever samma sak fast jag inte är deprimerad. Ett tag bar jag väldigt mycket för att det var enda sättet att få henne nöjd och sova. Det fanns liksom inget slut på bärandet. Jag fick ont. Det var svettigt. Tungt att andas. Opraktiskt när jag försökte göra något. Och jag var sååå trött. Det var allt ifrån mysigt. Jag är en sån där person som vill ha ganska stort personlig space. Det köper inte min dotter. Det kändes som någon slags tortyr ibland fast den tanken vågade jag inte låta komma fram då. Jag kände mig kvävd, låst och som att det aldrig skulle ta slut. Lite som graviditeten. Stor mage.

Nu när jag är starkare, får sova lite bättre, nästan uteslutande bär under sovpass som pågår max en timme är situationen såklart väldigt annorlunda. Men att jag bär på ryggen påverkar också. Det är så mycket lättare att göra något, exempelvis laga mat, äta, tvätta eller städa. 

Men viktigast är nog känslan. Jag känner mig fri. För den här ungen ger mig ingen rast förutom när någon annan är med henne. Ibland har jag kunnat sätta mig på en bänk när hon sover i vagnen, om det är rätt del av sovpasset. Men inomhus kan hon bara sova på mig på dagtid. Fortfarande! Men om hon är på min rygg kan jag plötsligt röra mig fritt och pilla med allt möjligt. Det känns rätt fantastiskt. Inte alls tortyr. 

Idag var jag på sjalträff och jag kände mig så cool när jag knöt upp henne på ryggen. För det är ytterligare en känsla jag har när jag bär på rygg. Jag känner mig cool. Det är en bra känsla.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s