Våndan med vikten

Jag blev så lättad av att lyssna på senaste avsnittet av Förlossningspodden där Sandra bland annat pratar om att hon efter förlossningen mådde så psykiskt dåligt av sin viktuppgång sedan graviditeten att hon inte ville gå ut. Det var så skönt att höra att förändringarna i kroppen som hör till en graviditet inte är så lätta att hantera för alla. Då känns det lite mer okej för mig att känna så.

Samhället tycker såklart att du bara ska stå ut med allt möjligt som händer kring barnafödande. Att du ska ta det med en klackspark liksom. För du ville väl ha barn? Du ska väl inte bry dig om att du inte känner igen dig själv? Du har ju ett barn! Eller förresten du ska visst bry dig och banta ner dig och bli smal. Du svälter dig väl gärna nu när du inte får sova, aldrig vara ifred och aldrig får äta i lugn och ro! Annars kan vi hjälpa till med att fråga om du fortfarande är gravid.

Jag har skrivit tidigare om att jag också mådde rätt dåligt av hur min kropp såg ut efter förlossningen (inte lika dåligt som Sandra). Det är något jag tänker på inför att skaffa ett till barn. Det finns många skäl till att jag verkligen inte vill vara gravid igen och vikten är ett av skälen. 

Jag tycker inte att den förvandling min kropp gick igenom var särskilt mysig eller trevlig. Det var obehagligt och jag var rädd. Det var jobbigt att leva med ovissheten och att inte alls ha kontroll över kroppen. Att jag inte visste vad som skulle hända med min kropp nästa dag, nästa vecka och nästa månad. Och förstås hur den där omtalade förlossningen skulle gå.

Att banta i flera månader när jag tog hand om ett krävande spädbarn var väldigt jobbigt. Och att sen när jag landat på startvikten ändå möta en kropp som inte alls såg ut som innan graviditeten. Det var tungt. Inte för att jag tycker att den här nya kroppen är så särskilt ful. Men annorlunda. Ovan. Jag börjar vänja mig men det tar tid. Och kläderna passar inte.

Jag är rädd för vad en andra graviditet kan göra med min kropp. Både under graviditeten, förlossningen och tiden efter. Tänk om jag mår lika illa, har lika ont, är lika ledsen och lika trött? Kommer jag orka det med T att ta hand om hemma? Tänk om jag går upp lika mycket? Kommer jag orka banta med två barn? Kommer jag ändra kroppsform igen och få byta garderob igen? Kommer jag få permanenta skador? Eller skador som ”bara” är tillfälliga och läker? 

Nej särskilt sugen är jag inte. 

Liggamning och mysträning

Jag berättade tidigare om ett misslyckat projekt i att försöka få T att amma mindre på natten. Det var nog så att hon hade en helt annan plan. Hon skulle lära mig att samsova. Så där riktigt riktigt nära. Såhär gick det till.

Hon har lärt sig att liggamma. (Tidigare funkade det en liten stund men sen började hon storgråta. Jag gissade att hon fick mjölk i näsan.) Jag håller på att lära mig. Får ganska ont i ryggen men somnar om väldigt mycket lättare när jag ligger ner hela tiden. Och sen ligger hon kvar där. Med sin lilla kropp mot min. Långsamt börjar hon lära sig att stå ut med att jag byter ställning lite. Dock inte att jag vänder ryggen mot henne. Då börjar hon sprattla. 

Men jag hatar ju att sova när jag har kroppskontakt med någon? Får ju nästan panik om maken nuddar mig med tån i sängen. 

Och det är detta som är det riktiga projektet. T försöker få mig att uppskatta riktig myssamsovning. När man liksom ligger inslingrade i varandra (T mest i mig). Och hör och häpna – jag gör stora framsteg!

Jag ligger och andas in i hennes hår och märker hur jag trycker mig lite närmre så att min näsa vilar på hennes hjässa. Och njuter lite. På dagen har jag också börjat uppskatta när hon blir sådär sovtung i min famn eller på min rygg. Tänker gulliga ”åh, hon är faktiskt min dotter!”-tankar.

Nu har hon dessutom lagt in en högre växel. Hon har börjat vilja snutta på bröstet typ hur länge som helst på natten. Inte mysigt! Obekvämt. Jag blir tokig. Så när hon går med på att bara ligga supernära andas jag ut och tänker ”äntligen!”. Hon är bra lurig min dotter.

Nio månader är inte en kort tid

Idag är T nio månader gammal. Så nu har hon varit utanför mig lika länge som hon bott inuti. Och jag slås återigen av hur fel jag tycker att det där påståendet är: ”det är bara en kort tid”. Nio månader är inte en kort tid. Kanske om du är på ett sjukt tråkigt jobb och allt är samma varje dag. Men inte om du är med ett litet barn. Eller har en jobbig graviditet.

Jag blev faktiskt ganska arg varje gång någon sa sådär under min graviditet. För jag tror att det i grund och botten handlar om kvinnoförakt. Okunskap om kvinnohälsa som grundar sig i kvinnoförakt. Ingen skulle säga att nio månader med magsjuka är en kort period bara. Eller nio månader med ryggskott. Eller nio månader med migrän. Eller nio månader med fruktansvärd trötthet. Eller nio månader med ångest. Eller nio månader med klåda. Detta är bara ett urval av alla de helt normala naturliga saker som kvinnor kan uppleva under en graviditet. Oftast inte hela perioden, men en del har det tyvärr så. Och eftersom det är på grund av graviditeten förminskas dessa symtom till något som du ska stå ut med eftersom det ju inte är en sjukdom att vara gravid. Och inte ta några mediciner som lindrar eftersom det kanske kan skada fostret. Helst ska du jobba heltid också. Så gör en duktig gravid. 

Så snälla säg inte att nio månader är en kort tid. Inte till mig i alla fall. Grrr.

Moderskapets trånga byxa

Jag upplever att förväntningarna på mig som mamma är rätt absurda. Och att alla superjobbiga delar av att vara mamma viftas bort med ‘så är barn’, gärna följt av någon dråplig anekdot. Underförstått ligger teserna ‘såhär är det att vara förälder’, ‘det här får du stå ut med’ och ‘du har inte fattat vad du gett dig in i och borde skämmas för att du är så bortskämd och har orimliga krav på livet med barn’. 

Dessa likriktade svar tror jag gör det svårt för mammor och föräldrar att navigera i sina liv med barn. För det finns inga gråzoner i de där påståendena. Du ska bara stå ut med allt. Fast det oftast finns massor av saker du kan göra för att förändra situationen. Och det tror jag hindrar många mammor att fatta när det är dags att be om hjälp och eventuellt göra drastiska förändringar (mig själv inkluderat). 

För den ideala mamman är som ett koncentrat av en duktig flicka. Ska lägga allt fokus på barnen och vara påläst om allt (för det är så jävla noga med ALLT), amma in i förbannelse, klara av hur mycket sömnbrist som helst, såklart gå ner gravidkilona snabbt som attan, palla att skaffa nya vänner på öppna förskolan, hålla hemmet fint, städa, tvätta, laga mat, vilja ha sex, vara snygg och vara superpepp på att jobba heltid igen. Och om du klagar är det nog för att du egentligen inte ville ha barn va? För om man skaffar barn ska man bara stå där som en ö och svälja skit. Annars är man en dålig förälder. Eller? 

Jag tänker på det näst senaste avsnittet i Förlossningspodden om förlossningsdepression där den intervjuade Magdalena frågade sig varför hon inte bad att få bli sjukskriven när hon mådde skit. Jag tror att det beror på att moderskapets byxa är sjukt trång. Oavsett hur du och ditt/dina barn är som personer och hur era yttre förutsättningar ser ut ska du som mamma enligt samhället stå ut med och klara av helt absurda påfrestningar och bara vara sådär smidigt ”stark” hela tiden. Aldrig lägga dig ner på golvet och gråta och be om hjälp.

Då är det saligt befriande att läsa Cissi Wallin berätta om sina problem med morgnar och hennes lilla vilding. Eller lyssna på Emma i Förlossningspodden och höra om hennes psykiska problem. För både Emma och Cissi är mammor fast de är som de är. Det verkar gå bra också. Kanske för att de accepterar hur de är lever utifrån det. Det är kanske då man är en riktigt bra förälder?

Förlossningspodden är tillbaka!

Du har väl inte missat att Förlossningspoddens barnuppehåll blev oväntat kort och har redan börjat sända igen!

Första avsnittet är något av ett superavsnitt för mig där två av mina nyupptäckta idoler möts: programledare Emma och BakingBabies Mia! 

Andra avsnittet handlar om Magdalena som drabbades av förlossningsdepression (äntligen ett avsnitt om detta!) och det får mig att tänka mycket. Om att man faktiskt kan påverka sin situation. Jag tänker också att jag varit ganska nära kanten till avgrunden flera gånger. Att jag har ett rätt krävande barn. Att det är okej att jag tycker att det varit och är väldigt jobbigt. Och att jag bett för lite om hjälp.

Tredje avsnittet är ett äldre avsnitt som handlar om programledare Emmas första barn. Superintressant. 

Lyssna! Podden finns där poddar finns. Jag lyssnar via acast.

Moderskapet förtjänar hyllning

En sak Louise Hallin sa i avsnitt fyra av Pampers barnvagnspromenader gillade jag extra mycket. Hon pratade om moderskapet och vilken stor uppoffring och vilket arbete det är att vara mor (annan vinkel på detta igår: rätt till abort). Genom graviditet, förlossning och amning ger modern barnet så mycket som fadern aldrig kan göra. Hon menar att detta att föda barn borde hyllas som inget annat i vårt samhälle. Och att det borde vara pensionsgrundande. 

Jag har tänkt på det många gånger innan att vi har byggt upp ett fantastiskt system för barnen med MVC och BVC och barnomsorg och skolor. Men mammorna då? De som bär barnen och föder dem? Nej de ska låtsas som att det inte är något speciellt alls allt det där. Alltid jobba heltid och ”vara stark” och bränna ut sig. Hela tiden är barnen de viktiga. Under graviditeten, förlossningen och under barnets uppväxt. Barnen som är så viktiga för vårt samhälle. Helst ska det också vara friska, trygga och lyckliga barn som kvinnorna ska fixa fram. Och hela tiden ska kvinnorna offra sin hälsa, ekonomi, tid och oberoende av sin partner. Men du ville ju ha barn?! säger de bredvid. Jo, men jag vill också leva ett okej liv och gärna även som pensionär. Kunna bo kvar i huset, ha en kropp som funkar både som ung och gammal och jobba lagom mycket. Är det för mycket begärt?

Kanske det är en del av jämställdhetsarbetet som krånglat till det? För i dagens samhälle ska kvinnorna vara som män: göra karriär, lyfta tungt och inte fastna i hemmet. Då blir det krångligt med det där biologiska; att det bara är kvinnor som kan göra det hästjobb som det är att föda barn, det där jobbet som vi ska försöka hålla oss undan samtidigt som det behöver göras för att samhället ska överleva. Så då blundar vi för det istället och så får kvinnorna i hemlighet betala med sina kroppar. 

Fostret är en parasit

Lyssnade på Genushistoriepoddens avsnitt Föda barn 1700-2017 (Lyssna! Så intressant!) och reagerade på en liten detalj. Under någon tid kallade man fostret i magen för parasit. Och det är precis vad det är. Fostret lever på bekostnad av mamman. Om du vill vara gravid är det helt okej men om du inte vill det är det en rätt ondskefull tortyr. Och detta är mitt huvudargument för att vi måste ha fri abort (apropå barnmorskan som inte vill göra abort).

Om vi har ett gäng människor som lever ihop kommer de ha sex med varandra. Och när de har sex med varandra kommer det bli en del oönskade graviditeter hur mycket vi än försöker skydda oss från det. Och då kommer vi till vad den gravida kvinnan offrar om hon behåller fostret.

Fostret påverkar bland annat:

  • Din hälsa. Både under graviditeten och efter förlossningen. Både fysiskt och mentalt. Du kan inte veta innan om det kommer gå hur smidigt som helst eller om du kommer få men för livet.
  • Din ekonomi. Du kanske måste vara sjukskriven, gå ner i tid eller ta ut föräldrardagar för att klara av det. Det är dyrt. Föräldraledighet är också en rejäl sänkning av din lön. Och sen påverkar allt detta förstås din pension. Och du kan förstås inte veta innan om du behöver vara sjukskriven osv. 
  • Ditt utseende. Du går upp och ner i vikt, ändrar form och förklarar muskler. Du kan heller inte veta innan hur just din kropp kommer förändras.

Ändå tycker abortmotståndare att du som kvinna måste offra dig och nära varje litet foster som naglar sig fast i din kropp, för att det är ett liv. Du ska inte kunna välja. När och var annars i samhället förväntas någon förbehållslöst offra hälsa, ekonomi och utseende för en okänd människa? Förväntas jag donera en njure till en okänd människa bara för att den människan lever? Nej. 

Jag tror att abortmotstånd grundar sig i ett kvinnoförakt. En oförmåga att se kvinnan som lika mycket värd som mannen. Att en annan människas liv inte är mer värt än hennes.