Självständiga små barn

Ibland känns det som att alla föräldrar är med i en tävling i hur självständigt ditt barn är och hur tidigt det kan göra olika saker. När kan hen sova i egen säng / eget rum / sova hela natten / somna själv / vara hos barnvakt / leka själv och i förlängningen ta hand om sig själv? Även fast BVC generellt verkar råda föräldrar att vara lyhörda mot sitt barn, trösta barnet när hen är ledsen och visa att du alltid finns där (alltså inte kräva självständighet) upplever jag ändå att när barn är närhetstörstande, gillar att amma länge, vill samsova och inte går med på att vara hos barnvakt som små så reagerar en del i min omgivning med att detta beteende är något som måste korrigeras. För sådär krävande kan man bara inte vara! Vilja vara med sina föräldrar jämt va! Och visserligen kan jag som trött mamma också känna så. Men egentligen kanske inställningen snarare borde vara något åt att barn är och ska vara beroende av sina föräldrar och när föräldrarna har svårt för något i barnets beteende är det kanske föräldrarna som behöver hjälp att hantera det snarare än att ändra på barnet?

Lisen skriver här om att amma lite större barn och lite om att samsova. Hon beskriver det som att leva i symbios:

Ömsesidigt utbyte och ömsesidigt beroende – är det inte vad relationen mellan barn och omsorgsgivare till stor del handlar om? Mina barn är beroende av oss föräldrar – och vi är beroende av dem. Att de finns och mår bra, hela vårt välmående, hela vi, är beroende av det. Vi kan inte föreställa oss ett liv utan deras närvaro, speciellt inte nu när de är så små att de ständigt behöver oss. Det kan inte per definition vara fel att vara beroende av andra. Att vara beroende av andra är att vara en social varelse, en människa.

Jag har börjat lyssna på Pampers barnvagnspromenader med Louise Hallin (tre första avsnitten). Jag har lite svårt för hennes sätt att formulera sig där hon ibland uttrycker sig raljerande om ”hur svenska föräldrar gör…” och ”hur dagens föräldrar…” men samtidigt tycker jag om många av hennes tankar. Hon pratar liksom Lisen om att barn behöver sina föräldrar och de inte ska tvingas bli självständiga tidigt. Hon pratar också mycket om att många föräldrars brist på familj och släkt nära gör dem väldigt utsatta. Och att deras föräldrar har lärt dem en osund och ohållbar inställning till familjeliv vilken bygger på att varje liten familjeenhet ska klara sig själv när det mest naturliga och (främst för mammorna) minst slitsamma och för barnen tryggast är en storfamilj med många vuxna att bli uppfostrad och vårdad och sedd av. Hon menar också att dagens pressade samhälle där alla ska jobba heltid, träna, socialisera och ”vara lyckade” på en massa sätt lurar in föräldrar i att barnen måste vara smidiga och självständiga för att det pressade schemat ska klaffa.

Jag tycker att det är svårt att hitta stöd i mitt föräldraskap när min föräldrargeneration själva växte upp och sedan levde med sina barn i en tid då barn skulle bli självständiga tidigt. Jag vill inte göra som de gjorde men vill så gärna söka stöd och råd hos äldre och erfarna. Fast kanske det alltid är såhär att vara förälder? Att vilset leta efter något som känns rimligt och bra? 

Då är det en sådan lättnad att hitta någon som lyckas formulera det jag inte lyckas med, som lugnar och säger att jag är okej även om mitt barn har svårt att sova. För mig är Lisen en sån person.

Annonser

One thought on “Självständiga små barn”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s