Moderskapets trånga byxa

Jag upplever att förväntningarna på mig som mamma är rätt absurda. Och att alla superjobbiga delar av att vara mamma viftas bort med ‘så är barn’, gärna följt av någon dråplig anekdot. Underförstått ligger teserna ‘såhär är det att vara förälder’, ‘det här får du stå ut med’ och ‘du har inte fattat vad du gett dig in i och borde skämmas för att du är så bortskämd och har orimliga krav på livet med barn’. 

Dessa likriktade svar tror jag gör det svårt för mammor och föräldrar att navigera i sina liv med barn. För det finns inga gråzoner i de där påståendena. Du ska bara stå ut med allt. Fast det oftast finns massor av saker du kan göra för att förändra situationen. Och det tror jag hindrar många mammor att fatta när det är dags att be om hjälp och eventuellt göra drastiska förändringar (mig själv inkluderat). 

För den ideala mamman är som ett koncentrat av en duktig flicka. Ska lägga allt fokus på barnen och vara påläst om allt (för det är så jävla noga med ALLT), amma in i förbannelse, klara av hur mycket sömnbrist som helst, såklart gå ner gravidkilona snabbt som attan, palla att skaffa nya vänner på öppna förskolan, hålla hemmet fint, städa, tvätta, laga mat, vilja ha sex, vara snygg och vara superpepp på att jobba heltid igen. Och om du klagar är det nog för att du egentligen inte ville ha barn va? För om man skaffar barn ska man bara stå där som en ö och svälja skit. Annars är man en dålig förälder. Eller? 

Jag tänker på det näst senaste avsnittet i Förlossningspodden om förlossningsdepression där den intervjuade Magdalena frågade sig varför hon inte bad att få bli sjukskriven när hon mådde skit. Jag tror att det beror på att moderskapets byxa är sjukt trång. Oavsett hur du och ditt/dina barn är som personer och hur era yttre förutsättningar ser ut ska du som mamma enligt samhället stå ut med och klara av helt absurda påfrestningar och bara vara sådär smidigt ”stark” hela tiden. Aldrig lägga dig ner på golvet och gråta och be om hjälp.

Då är det saligt befriande att läsa Cissi Wallin berätta om sina problem med morgnar och hennes lilla vilding. Eller lyssna på Emma i Förlossningspodden och höra om hennes psykiska problem. För både Emma och Cissi är mammor fast de är som de är. Det verkar gå bra också. Kanske för att de accepterar hur de är lever utifrån det. Det är kanske då man är en riktigt bra förälder?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s