Blogga?

Kanske är det för att jag mentalt håller på att förbereda mig på att inte vara föräldrarledig så länge till som gör att jag liksom kommit ur bloggandet. 

Jag känner mig vilsen, nervös, ofokuserad och förvirrad. Lite som när jag skulle vara hemma själv med T för första gången. Läskigt. Maken är minst lika rädd som jag. Så vi går här och darrar. Utom lilla T. Hon flänger runt och fnissar.

Senaste nytt 

Hon har fått en tand. Och vi är lite oproportionerligt stolta. Det är ju inget hon kan styra liksom. Men ALLA ANDRA har ju fått massor av tänder för länge sen!
Hon badar även i kallt vatten! Vi har en plaskis nära oss och hon älskar det. Och eftersom både jag och hennes pappa är mycket förtjusta i att bada och ska vara i Sverige hela sommaren (kallt vatten) är vi väldigt väldigt glada över hennes intresse. 

Efter utslag och väldigt lös avföring provar vi nu att utesluta mjölkprotein ur kosten. Jag saknar redan osten. 

När det ska ammas har hon kommit på något som hon tycker är supermysigt och liksom rogivande: att nypa mig hårt hårt i bröstet med sina små fingrar. Går även bra med nyp i överarm eller att dra i armhålshår. Även när jag bär henne på ryggen nyper hon stenhårt i höger överarm. Jag tycker inte det är mysigt alls tyvärr. Så vi har en liten konflikt där. 

Annars är allt som vanligt. Hon äter dåligt av mat och ammar hela natten. Hon är ganska mammig. Älskar att gå och blir skitsur när jag tycker att hon kan sitta och leka lite på golvet när jag ska laga mat. Det slutar med att jag bär henne på ryggen. 

Den stora Oron 

Kära nån. Jag fick det där jobbet med den förvirrade intervjun och jag tackade ja. Så nu har oron slagit till rejält. 

Hur ska det gå? Hur är mina elever/kollegor? Och hur gör man nu för att vara en helt okej lärare? Kan jag det? Hur vågar jag ens vara lärare? Det är så läskigt alltihop nu! Sånt kan jag ligga och älta när hon sover och jag borde sova. Jättesmart. Verkligen. 

Och då passar jag också på att oroa mig över nätterna. Hon nattammar ju fortfarande. Och vaknar ofta. Och kan bara tröstas av mig på natten. Och bara nattas av mig. Åh herregud det måste ju hinna ändras. Av mig och T tillsammans. Hur ska jag orka?! Men hur ska jag orka om jag inte orkar? Sånt kan jag ligga och älta när hon sover och jag borde sova. Jättesmart. Verkligen. 

Berätta om dig själv…

Igår var jag på min första jobbintervju efter att jag blev mamma och det blev som en käftsmäll i hur vilsen jag är i min identitet just nu. Inte mår jag så dåligt av det, jag mer har vant mig vid att bara leva i denna eviga cykel av leka-mata-äta själv-söva-sova själv?-leka kombinerat med handla-laga mat-städa-tvätta-räkningar-planering-cykeln och mitt jag har hamnat i skymundan. Jag lever i nuet och har lärt mig att sluta tänka ”när hon är si och så gammal kommer jag nog kunna sova/sluta amma/lämna hemmet kvällstid”. Ingen idé att hoppas och planera. Det kommer när det kommer.

Första frågan ”berätta om dig själv” mumlade jag nåt om min uppväxt, utbildning och sen glömde jag helt säga att jag fick barn också. Och så fortsatte det. Det jag sa var inte dumt eller fel, bara ofullständigt, fragmentariskt och liksom förvånat. Jag var så mentalt oförberedd. 

Så nu sätter jag mig och svarar på frågorna långsamt, lite i taget, och försöker samla ihop mig. Kommer det gå ens?