Mammans oviktiga återhämtning 

Nu har ju maken börjat kunna natta och dottern sover generellt bättre så trots att hon bara vill tröstas av mig på natten får jag ändå både mer sömn och mer egentid. Och jag ser tillbaka på vilket elände jag har genomlevt. Och tänker på en tanke som gnagt i mig. 

När T var nyfödd sov hon väldigt dåligt och nätterna var ett evigt ammande, skummande och vaggande. Jag sov väldigt väldigt lite. Och jag minns att jag tänkte att det var onödigt att väcka maken och be honom ta henne eftersom hon ändå skulle amma snart. Men jag skulle behövt den där vilan emellan amningarna. 

När hon var några veckor gammal fick jag en kris då allt kändes mörkt. Allt jag kunde se framåt var sömnlösa nätter, smärtsam amning och att ha den där bebisen fastklistrad vid mig. Jag ville ingenting. Jag pratade med min man och grät massor och sen vände långsamt humöret fast situationen inte ändrades. 

Åh vad jag skulle behövt vila. Men jag tänkte käckt att det är bättre att en är trött än båda. Fast jag var faktiskt fysiskt sargad efter graviditet och förlossning. Min återhämtning skulle ha haft högre prioritet. 

Elisabeth Lindroth sammanfattar det hela:

Det jag däremot har väldigt svårt att acceptera är det faktum att så fort barnet är fött, förväntas vi fungera som vanligt. Den andra föräldern, som inte delat kropp med en annan människa en mindre evighet, som inte ammat, pressat ut barn på ett eller annat sätt, haft avslag, mjölkstockning och som framför allt, INTE har en kropp som är extremt medtagen, är nu lika trött som den som gått igenom allt detta.

Har barnet/barnen en dålig natt, då är det lika ”synd” om båda föräldrarna, ska det klämmas in små vilostunder, då är det båda föräldrarna som ska tas hänsyn till.

Det pratas mycket och ofta om att man är gravid i nio månader och att det tar minst lika lång tid för kroppen att återhämta sig. Det sägs också att det kan ta upp till sju år (har läst lite överallt) innan man är helt återställd (så gott det går alltså). Men det nämns aldrig att vi under den tiden kroppen ska återhämta sig har rätt att vara tröttare än den andra föräldern. Att vi borde få vila och få avlastning ofta.

Det är som att det nästan är pinsamt att vara nybliven mamma och inte klara av att vara ensam förälder, även om barnet skulle ha två föräldrar. (Tänk vad många som egentligen skulle vara sjukskrivna efter förlossningen men inte ens kommer på tanken att man kan vara det.) Mamman ska liksom vara ståndaktig superkvinna ”för såhär är det att få barn” medan pappan kan få vara en individ med sin personlighet, kropp, behov och förutsättningar. Ja alltså så kände jag i alla fall. Fast det fattade jag först efteråt när jag redan hade tagit alla de där nätterna. Det var dumt. 

Träning 1 år efter förlossningen 

Senaste månaderna har jag tränat på gym en gång i veckan. Långsamt har jag ökat på vikterna och sista månaden börjat med stående lyft. En stor del av passet lägger jag på stretch.

Jag hade en ambition om att träna ett hemmapass i veckan också men det blev inget av det. Något jag dock försökt mig på att göra varje dag är att stretcha. Fokus är nacke-rygg-bäcken och jag följer förstås Mias råd om stretch vid spänningar i bäckenbotten.

Knipövningarna har jag inte heller kommit igång med. Provar ibland lite och försöker hitta bra ställningar att knipa i. Men jag hittar inte riktigt rätt. Är rädd att bli sådär spänd igen.

Något jag också gjort nyligen är att gå på massage. Jag ser det som en del av min träning eftersom det påverkat just den genom att spänningarna i bäckenet lösts upp till stor del vilket möjliggjort mer bäckenpåfrestande träning.

Efter avslutad amning (efter 11,5 månader) kände jag att det hände något i kroppen. På gymmet kände jag mig piggare, starkare, stabilare och liksom spänstigare. Som att jag innan hade varit en degklumpar i sirap. Kanske det bara var humöret som blev lyft eller så blev det någon fysisk förändring? Bra kändes det i alla fall.

Nu tänkte jag lämna mitt lilla gym utan ledda pass. Det ligger väldigt nära oss och hade ett väldigt förmånligt klippkort. Det har passat perfekt under graviditeten och efter då jag har haft långa uppehåll i träningen. Nu byter jag till Friskis där jag gått tidigare. De har öppet senare men framför allt har de pass som jag hoppas kunna hinna gå på ibland nu när maken kan natta. Det ska bli så kul!

Här kan du läsa om hur jag tränat efter förlossningen. 

Brösten efter amning

Nu verkar de färdiga. För några dagar sen var jag på gymmet och duschade länge och varmt efteråt. Brösten blev mjuka och började droppa. Jag handpumpade och fick ut tre sorters mjölk: den nästan genomskinliga, den mättade vita och sist den kletiga tjocka gula mjölken. Jag pumpade tills det kändes skönt i brösten. Sen hängde de där. Tomma och nöjda. Svullnaden gick ner och sen har de hålla sig så. 

När jag tittar på dem i spegeln känner jag nästan igen dem. De är lite hängigare och lösare än förr men har nästan samma storlek. Det tycker jag om. Det känns bekant och tryggt. De gör inte ont längre heller och nu får jag äntligen sova utan bh!

Jag kan ta på dem utan att det börjar droppa. Maken kan röra vid dem och det känns trevligt. De är tillbaka nu brösten. Hej!

Jag klappar dem ömt. De är mina små degklumpar. De har jobbat hårt och nu ska de få vila och vara ifred. Länge.

Pappa kan natta!

Nu har det hänt två gånger. Men det fungerar bara om vi är listiga. Pappa hänger med T strax innan nattning, ger sista målet, byter blöja, tar på pyjamas medan jag håller mig undan. Och sen går de in i sovrummet, utan att jag syns eller hörs och så gör han på sitt sätt och hon somnar! 

Och jag kan gå omkring och diska och städa och slänga med armarna och vara ineffektiv och det är helt sagolikt fantastiskt! Plötsligt har jag oändligt med tid så jag knappt vet vad jag ska göra av den. 

På natten vill hon dock gosa med mig om hon vaknar till och är ledsen. Och gärna sova på min arm också. Men hon har också börjat hålla en hand på pappa. Ibland sover jag helt okej. Så jag börjar känna hopp om att jag kanske kommer få sova hela nätter sen när jag börjar jobba. Kanske i annat rum. Kanske det går. Vem vet.

Ett år idag!

Tänk att det gått ett år sedan hon kom ut ur mig. 

Det har inte gått snabbt. Det har varit ett långt händelserikt och riktigt jobbigt år. 

Det blir roligare och roligare med T. Och mest lättare. Hon sover bättre, äter bättre och blir roligare att leka med ju mer hon kan kommunicera. 

Vi spenderar veckan på sommarstället och det är en dröm att få hänga här med släkt och familj, bad och ett stort hus med massa prylar. Här finns det många vuxna och barn att interagera med. Personer som finns där i vardagen. Det är lyx och jag är så glad att hon får uppleva det och ska få fortsätta uppleva det under sin uppväxt. 

Idag ska vi ha kalas här i huset och bjuda alla på korv och glass. 

Första semesterveckan

Alltså jag är så nöjd med vår planering! Vi tänkte att första veckan lediga tillsammans skulle spenderas hemma. Avsluta amningen, landa tryggt i nya rutiner och få tid att både slappa i hemmets bekvämligheter och hinna fixa och dona lite. Kanske också hinna tröttna på att vara hemma och vilja åka bort lite. Och så ska vi till sommarstället veckan efter.

Vi har hamnat i världens flow av handlingskraft och aktivitet! Det var som att vi båda hade ett uppdämt behov av att få göra iordning. Samtidigt! Helt magiskt. 

Vi har båda klippt oss, jag hos frisör, maken på balkongen av mig. Vi har städat noggrant, slipat rost på balkongen, gjort oss av med möbler, organiserat om en del prylar, städat undan lådor och varit på IKEA. 

Och nu är vi mitt i att försöka bygga ihop en Pax-garderob. Utan att väcka barnet eller skada någon. Jag fruktar att det kommer sluka all resterande energi som finns i oss. För ett år sen gjorde vi samma sak, fast då med två garderober. Med skjutdörrar! Det var svettigt med jättemagen. 

Vi har också lyckats se den senaste säsongen av serien Silicon Valley som vi såg på de där första blurriga veckorna med T när jag mest satt i soffan och ammade och hon sov i min famn. (Det var innan tiden då hon bara ville sova i sjal i rörelse) Nu är cirkeln sluten. Nu har det väldigt snart gått ett år.