Känslorna och amningsavslutet

Innan tänkte jag att lättnad var det enda jag skulle känna. Att jag skulle känna mig fri, stark och nöjd. Så blev det inte.

Kvällen då jag för första gången lyckades söva henne utan amning kunde jag inte somna. Låg och tänkte på all amning vi gjort tillsammans. Hur nära och mysigt det var stundtals. Hur mycket jag kämpat med det. Och att jag aldrig mer (antagligen) ska amma min lilla dotter. Nu är det slut. Det kändes vemodigt. Det där bandet mellan oss bröts nu. Eller? 

Jag känner mig ynklig och skör. Det är som att något nytt, eller gammalt?, har väckts i min kropp. Det gör mig förvirrad och orolig och glad samtidigt. Passande nog skrev Mia på BakingBabies just ett inlägg om nedstämdhet i samband med amningsavslut.

Hormoner brukar märkas mycket på mig har jag märkt genom åren men jag var ändå oförberedd på denna känslopannkaka. Kanske var det för att jag längtat så efter att sluta amma. Som att de negativa känslor jag haft kring amning liksom skulle stå emot den där mammasorgen som attackerat mig.

Något som dock är mycket tydligt är att T tar igen den missade närheten genom amningen på annat sätt. Oj vad hon ska vara nära, sitta i knät, söka ögonkontakt, hålla handen och allt vad det är. Mamma är fortfarande bäst verkar det som. Vilket är både skönt och jobbigt. 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s