Avprogrammering sömn

Nu har jag börjat jobba och har sovit i eget rum några dagar. För att jag ska få sova bättre, dottern ska vänja sig vid att tröstas av pappa och slippa väckas av mitt larm samt för att pappa ska vänja sig vid att vakna av dotterns pip.

Vilken lyx va, att få sova själv?! Ja men då kan jag inte sova ändå! Ligger och vrider mig. Sover lätt och vaknar igen och igen och igen. Men det har dock blivit bättre för varje natt. Snart har kroppen fattat att jag inte måste vakna jämt. 

Är de mina?

Alltså de här brösten. När jag var gravid och sen ammade kändes de så himla mycket. De bara var där hela tiden och gav sig till känna. ”Hallå, här vi! Här! Här! Här!” var det som att de sa dygnet runt. Bilbältet kändes. Tröjan, kramen, barnet, sjalen. Allt fick liksom förhålla sig till brösten. 

Och nu är de sååå okänsliga. Jag kan klämma, trycka, knåda och vika. De är två mjuka hängande hudpåsar som bara är där. De kräver liksom inget av sin omgivning. Jag kan inte riktigt sluta smygkänna på dem för att försäkra mig om att de är mina bröst. Väldigt märkligt är det. Men jag föredrar verkligen den anonyma stil de har nu.

Vi var på fest!

Ja du läste rätt. Vi var på fest i helgen. Många timmar. Sent. Och T var med farmor och farfar. 

Vi hann prata strunt utan att bli avbrutna, äta mat långsamt, dansa till swingmusik och inte vara orolig över att T skulle vråla mitt i nåt fint tal. Det var nämligen både namngivning av en ettåring och en ett år sen bröllopsfest. Det var högtidligt, innerligt och kärleksfullt och jag satt tårögd och kramade min man. 

När vi kom hem till farföräldrarna strax efter elva skulle de precis ringa hem oss pga gråtfest (farmor) eller definitivt mötts av sovande barn om vi kommit en kvart senare (farfar).