Det stora ansvaret

Det är så lätt att hamna i gamla hjulspår. På nya jobbet kämpar jag på för att inte ta på mig allt. För den där duktiga flickan är som klippt och skuren för detta jobb. Hon som jag inte orkar vara. Samtidigt är jag enda förskolläraren på avdelningen och ska ta det pedagogiska ansvaret.

Jag ska styra upp allt då eller? Fast jag har ju så lite erfarenhet av denna värld. Oh vilken svår balansgång detta är.

Kikar på den väldigt erfarna (och väldigt generös och snälla) förskolläraren på avdelningen bredvid och försöker att inte få alltför mycket mindervärdeskomplex. Härmar mycket och försöker att vara öppen med det för att inte börja skämmas. Fast det gör jag ändå. Skäms alltså.

Chefen hetsar lite om att vi behöver förändra på avdelningen. Det har vi gjort också. Men jag känner ändå hennes kritiska ögon i nacken. Ja alltså jag trivs inte helbra med henne samtidigt som jag håller med henne om mycket. Hon stressar mig.

Jag försöker fokusera på allt bra jag gör. Och tänka att det jag gör nu räcker. Sen blir jag långsamt bättre och bättre på detta jobb. Och för att orka bli sådär bra måste jag ta hand om mig och acceptera mitt läge, försöker jag tänka. Men det går sådär. Får verkligen jobba hårt för att inte tänka på jobbet hemma alltför mycket. Tack och lov känns jobbet roligt i alla fall.

Annonser