Svaj på jobbet

En kollega på avdelningen bredvid berättade i förrgår att hon ska sluta och jag blev så ledsen. Hon har varit lite av ett stöd för mig. Kanske inte så mycket konkret stöd men liksom mentalt.

Det har varit rätt tufft på hennes avdelning under våren och jag förstår hennes beslut. Men det gör mig ledsen, orolig och villrådig. För jag hade ju tänkt mig att hon skulle vara där och att jag skulle kunna gå och fråga henne saker. Mycket förändras också på min avdelning med många barn som slutar och många nya som kommer. Minskat behov av resurspersonal gör också att några kollegor slutar.

Känslosoppan gör precis som vanligt med mig: den växer och får mig att tvivla på mitt yrkesval och yrkesroll. Ska jag verkligen göra detta? Vad gör egentligen en bra förskollärare? Hur ser en bra förskola ut? Har jag förutsättningar att både göra ett hyffsat bra jobb och trivas på min nuvarande arbetsplats?

Jag ältar frågorna både för mig själv och med andra och kommer fram till samma sak om och om igen: jag ska vara kvar här ett tag till i alla fall och om det krisar riktigt kan jag förstås säga upp mig när som helst. Jobb finns hela tiden i denna bransch! Och jag lugnar mig med att det är såhär mina känslor funkar: de behöver få bekräftelse och uppmärksamhet, få synas och höras och vaggas och lugnas. Då kan de få finnas där utan att de gör lagom mycket väsen av sig. Jag behöver låta dem skaka om mig. Fast lagom hårt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s