Är de mina?

Alltså de här brösten. När jag var gravid och sen ammade kändes de så himla mycket. De bara var där hela tiden och gav sig till känna. ”Hallå, här vi! Här! Här! Här!” var det som att de sa dygnet runt. Bilbältet kändes. Tröjan, kramen, barnet, sjalen. Allt fick liksom förhålla sig till brösten. 

Och nu är de sååå okänsliga. Jag kan klämma, trycka, knåda och vika. De är två mjuka hängande hudpåsar som bara är där. De kräver liksom inget av sin omgivning. Jag kan inte riktigt sluta smygkänna på dem för att försäkra mig om att de är mina bröst. Väldigt märkligt är det. Men jag föredrar verkligen den anonyma stil de har nu.

Annonser

En vecka efter avslutad amning

Nu sover hon hela nätter då eller? Eh neeej såklart inte!

Det är olika varje natt precis som vanligt. En natt vaknade hon och skrek länge och det blev ett par timmar jag var vaken för att lugna henne. En annan natt ville hon bara sova ovanpå mig. En tredje sov hon ett långt pass bredvid mig med bara lite kroppskontakt. 

Hon äter grötklämmis mellan fem och åtta nån gång och vaknar för dagen vid åtta oftast. Ibland halv sju…Dricker lite vatten ibland på natten också. 

Nattningen har dock blivit mycket snabbare! Det sker vid åttatiden i sjal, på magen med vaggsång och mer eller mindre intensiv dans eller bollstudsande. När hon sovit där i tio minuter lägger jag ner henne i sängen. Det tar 15-30 minuter vilket är uppköp från timmarna med amning jag är van vid. Det gör att jag har mycket mer tid på kvällarna. Det känns helt fantastiskt och jag är så avundsjuk på alla de som inte behövt vänta så länge på den där tiden på kvällen. Jag har saknat den i ett år!

Brösten är fortfarande mjölkfyllda. Inte hårda men lite ömma och småspända. Det läcker mjölk ibland också. Längtar tills de blir lite mer lätthanterliga. 

På dagen har hon börjat sova en gång bara och då ganska länge, 1-2 timmar. Men det vet jag inte om det har något samband med amningsavslutet. Det är hur som helst fantastiskt. Hon sover i vår säng själv så vi får en lååång stund att göra något annat. Som att sova, diska, kramas, laga mat. Det finns så många möjligheter!!! 

Min lust har ändrat energi, nu är det lätt och snabb. Jämförelsevis känns det som att den förut var täckt av först ett tjockt lager sirap och sen ett inte alltför tunt laget damm. Slemhinnorna jublar redan. 

Humöret har stabiliserat sig men det känns som att jag inte riktigt landat ändå i att jag inte ammar. Jag tror jag väntar på brösten för att verkligen fatta. Jag är ju en rätt trög en…

Känslorna och amningsavslutet

Innan tänkte jag att lättnad var det enda jag skulle känna. Att jag skulle känna mig fri, stark och nöjd. Så blev det inte.

Kvällen då jag för första gången lyckades söva henne utan amning kunde jag inte somna. Låg och tänkte på all amning vi gjort tillsammans. Hur nära och mysigt det var stundtals. Hur mycket jag kämpat med det. Och att jag aldrig mer (antagligen) ska amma min lilla dotter. Nu är det slut. Det kändes vemodigt. Det där bandet mellan oss bröts nu. Eller? 

Jag känner mig ynklig och skör. Det är som att något nytt, eller gammalt?, har väckts i min kropp. Det gör mig förvirrad och orolig och glad samtidigt. Passande nog skrev Mia på BakingBabies just ett inlägg om nedstämdhet i samband med amningsavslut.

Hormoner brukar märkas mycket på mig har jag märkt genom åren men jag var ändå oförberedd på denna känslopannkaka. Kanske var det för att jag längtat så efter att sluta amma. Som att de negativa känslor jag haft kring amning liksom skulle stå emot den där mammasorgen som attackerat mig.

Något som dock är mycket tydligt är att T tar igen den missade närheten genom amningen på annat sätt. Oj vad hon ska vara nära, sitta i knät, söka ögonkontakt, hålla handen och allt vad det är. Mamma är fortfarande bäst verkar det som. Vilket är både skönt och jobbigt. 

Amningsavslut

Nu är det slut. Tror jag. Nu har hon inte ammat på ett och ett halvt dygn. Hurra! Eller? Jag vet inte. Har inte landat i detta ännu. Det har varit riktigt slitigt. För att sluta amma är inte något T vill utan ett projekt jag har fått forcera fram.

Bakgrund

Mina tankar om amningen innan var att jag främst skulle sluta nattamma innan jag börjar jobba i augusti. Jag tänkte mig att jag kanske kunde fortsätta amma morgon och kväll. Eller bara kväll. Senast skulle denna förändring ske under makens semester (som precis börjat nu) men kanske tidigare om det liksom blev läge. Att T började äta mer mat och bli mindre intresserad eller så.

Men något sånt läge kom aldrig och jag blev mer och mer stressad över att hon ibland ville amma väldigt ofta och länge på natten. Och äta mat var sådär intressant hur mycket jag än kämpade och försökte hitta favoriter och rutiner. Ju närmre vi kom makens semester ju mer förstod jag nedtrappningen inte skulle gå ”av sig själv”. Det vill säga på dotterns initiativ.

I den stunden såg amningen ut som följer: Dagtid ammade hon i samband med de två vilorna och ibland när hon hade ätit väldigt dåligt. Det blev 0-2 amningar per dag. Sen ammade hon i cirka 30-60 minuter vid nattning och under natten 3-10 gånger i olika längd.

Beslutet

Så en natt när hon ammade sådär mycket, jag minns inte hur ofta men så att jag blev väldigt trött och modlös, så kände jag att jag fick en insikt som ledde till ett beslut. Jag hade läst/hört massor av historier om folk som slutat amma eller dragit ner på amningen. I berättelserna tyckte jag mig se olika typer av personligheter, precis som med alla andra metoder/förhållningssätt /strategier med barn. De är olika och behöver därför behandlas olika.

Hur är då T? För henne är sömn och att somna i sängen nära sammankopplat med mamma och att amma. Och om hon får amma minsta lilla är det då, när hon ska sova eller somna om, som hon vill göra det. Precis då när jag inte vill göra det. Precis då när jag vill kunna lämna över henne till pappa nån gång. Hon kommer aldrig vara en sån som ammar när jag kommer hem från jobbet. Nej då vill hon leka.

Så om jag ska få bra sömn och pappa ska kunna natta på kväll och natt måste jag sluta amma helt. Det insåg jag där i mörkret.

Jag gillar inte det här med att vänta på stora omvälvande saker så jag bestämde mig för att börja nästa dag. Trots att det var mitt i veckan och jag inte kunde få sovmorgon och avlastning som på helgen.

Projekt amningsslut 

Förutom att läsa om andra mammors och deras barns sätt att minska eller avsluta amningen läste jag förstås den text som så ofta rekommenderas av Amningshjälpen: Dr Jay Gordons metod Han beskriver en mild och ganska långsam metod där du försiktigt vänjer av barnet att somna till bröstet. Vissa delar var lite skrattretande för mig. Som att du i början ska amma barnet kort och sen lägga ner barnet vaket (!) så att hen lär sig att somna liggande i sängen. T skulle bli alldeles tokig om jag försökte mig på något sånt.

Men det jag tog med mig från texten var att 1. introducera nyheter gradvis. 2. ha kvar nattningsamningen som sista sak. 3. försöka förkorta amningstillfällena. Jag struntade helt i uppmaningen att försöka söva henne utanför min famn. Jag tänkte istället ge henne hur mycket närhet som helst. Och det tror jag egentligen är själva andemeningen i metoden: att ge barnet närhet och trygghet på andra sätt än genom bröstet.

Jag började med att ta bort amningen på dagen. Det var det lättaste. Nattningsamningen gjorde jag inget med utan lät den vara hur utdragen som helst. Under natten var jag sen nog med att alltid pröva att söva om henne med vaggande, sång och pilatesbollsskump istället för amning. Om det inte verkade fungera inom cirka tio minuter tog jag fram bröstet. När jag ammade henne var jag väldigt uppmärksam på minsta lilla tecken på att hon var på väg att somna om. Då försökte jag smyga ut brösten och få henne att fortsätta sova, ofta med vaggning. På så sätt lyckades jag minska på amningstillfällena under natten. Det tog ungefär en vecka tills det bara blev en amning under natten.

Det låter bra va? Som att det gick smidigt?! Det kan jag berätta att det inte var! Det var så himla jobbigt! När hon inte fick amma blev hon orolig och ville bara sova i min famn eller på mig på olika sätt. Och ofta ofta fick jag söva om henne med vaggning. Jag fick sova väldigt lite. Dessutom var jag tvungen att vara fokuserad och aktiv när hon väl ammade. Det gjorde att jag vaknade helt och sen hade väldigt svårt att sova. Det var också obekvämt med en tung bebis på mig och att ligga i konstiga vinklar.

Och så var det maten. Första veckan åt hon precis lika dåligt som vanligt och det märktes på dagen att hon var gnälligare än förr. Hungrig. Jag kände mig som världens sämsta mamma. Hon vill ju amma!, tänkte jag. Sen vände det efter knappt en vecka. Hon började äta oftare och i större mängd. Och med högre hastighet.

Lagom till att hon hade vant sig vid att amma en gång prövade jag att ta bort det också. Mer vaggning och sova ovanpå mig. Där stannade jag upp några nätter. Provade att ge henne lite grötklämmis och vattten när hon vaknade vid 5.30 och hade svårt att somna om. Hon sov längre och längre pass bredvid mig istället för på mig.

Sista striden

Igår jobbade maken sin sista dag på jobbet och jag bestämde mig för att pröva att söva henne utan bröstet. Jag tog upp henne i sjalen på magen och studsade på pilatesbollen och hummade. Hon vrålade ilsket men somnade ändå efter kanske tjugo minuter. Sen vaknade hon flera gånger med det där vrålet. Och på morgonen när jag försökte ge henne till pappa och låta honom ge henne klämmis grät hon förtvivlat. MEN hon ammade inte!

Hon ska få mycket mamma nu. Så att hon vet att jag inte lämnar henne. Att hon fortfarande får mysa och vara nära mig. Bara inte amma.

Så nu tror jag att det är slut.
Den långsamma nedtrappningen har varit väldigt jobbig men verkar ha varit skonsam mot både T, mina bröst och min hormoner. Min sömn däremot har tagit mycket stryk. Men det hade den säkert gjort med ett mer abrupt slut.

Den stora Oron 

Kära nån. Jag fick det där jobbet med den förvirrade intervjun och jag tackade ja. Så nu har oron slagit till rejält. 

Hur ska det gå? Hur är mina elever/kollegor? Och hur gör man nu för att vara en helt okej lärare? Kan jag det? Hur vågar jag ens vara lärare? Det är så läskigt alltihop nu! Sånt kan jag ligga och älta när hon sover och jag borde sova. Jättesmart. Verkligen. 

Och då passar jag också på att oroa mig över nätterna. Hon nattammar ju fortfarande. Och vaknar ofta. Och kan bara tröstas av mig på natten. Och bara nattas av mig. Åh herregud det måste ju hinna ändras. Av mig och T tillsammans. Hur ska jag orka?! Men hur ska jag orka om jag inte orkar? Sånt kan jag ligga och älta när hon sover och jag borde sova. Jättesmart. Verkligen. 

Slutet närmar sig

Snart är det sommar. Det betyder att T blir ett år gammal om två månader. Och att min föräldraledighet tar slut. Det känns märkligt.

Flera saker ska dock hända innan dess. Jag ska få ett jobb. Har sökt ett par men inte fått nåt ännu. Försöker vara cool. Det kommer bli bra. Men kanske ganska sent. Vi ska dra ner på amningen och helst ta bort nattamningen helt. T ska börja acceptera pappa på natten. Gärna också till nattningen. Med detta försöker jag också vara cool. Det kommer bli bra. Men kanske ganska sent. 

Jag tänker att jag ammar henne ett tag till och väntar och ser om det kommer något bättre läge än det är nu (förkyld och närhetstörstande). Jag hör råd om att ”om ni inte vänjer henne nu kommer hon aldrig…” men jag tänker tvärtom. Vänta så länge jag pallar så att hon hinner bli så gammal som möjligt tills jag måste ta ifrån henne bröstet.

Sugblåsor revival!

När T började amma på sjukhuset fick jag först blåmärken och sår. De gjorde ont men läkte ganska snabbt med vädring, bröstmjölk och mycket trixande med hennes tag. Men sen började något värre. Det gjorde så fruktansvärt ont. Under utdrivningen grät jag ofta och sen gjorde det långsamt mindre och mindre ont. 

På bröstvårtorna såg det ut som små vita blobbor och jag trodde att det kanske var vit propp. Men så blev de röda. Och gula. Och gick liksom sönder och lämnade hudfransar. Jag fattade inte vad det var men hittade mitt sätt att hantera det.Det blev sen långsamt bättre under kanske fyra veckor. Min kur var att tvätta av bröstvårtan med vatten efter amning (noga med hygienen under tvätten!) och sen vädra tills den var helt torr och inte gjorde ont mer. Om jag smörjde med bröstmjölk sved det och gjorde ont. Så få lager tyg som möjligt över brösten var skönt. När jag visste att det skulle dröja till nästa amning smörjde jag 1-2 ggr om dagen med Bepanthen. Och så fick hon amma det bröst som gjorde minst ont först. Då brukade det rinna lite från det onda vilket blötte och mjukade upp den sargade bröstvårtan.

Jag kommer ihåg hur jag medan jag satt och ammade och grät samtidigt läste i min amningsbok och på amningshjälpen men inte riktigt hittade en beskrivning som passade på mitt problem.

Nu har det kommit tillbaka i mild version på ena bröstet. Antagligen på grund av liggamningen på natten när det ibland är sisådär med taget. Och nu märker jag vilken skillnad det är att söka information. Nu är jag inte så trött, så nybliven mamma, så förvirrad och vilsen och har inte så ont på så många ställen. Så nu när jag sökte information förstod jag ganska snabbt att det är sugblåsor jag har och har haft.

Såhär skriver Lisen på babybaby:

Man kan ha små sår på bröstvårtorna även om bebisen gapar för kung och fosterland och tar ett optimalt tag. Dessa sår kallas sugblåsor och kommer av den plötsligt ökade friktionen på huden som den inte är van vid. Blåsorna blir efter ett tag ofta blodfyllda och får så småningom sårskorpor. Sugblåsor kan också göra rejält ont i början men är i regel helt borta inom ett par veckor när huden har tjockat på sig.

Och såhär skriver Sagogrynet:

Små sugblåsor på bröstvårtorna är ett vanligt, men smärtsamt, problem de första dagarna. Dessa kan innehålla vätska, mjölk eller blod och är ofarliga. Var noga med din handhygien och att barnet har ett tillräckligt stort tag, då bör de läka av sig själva inom de två första veckorna. Smörj gärna med bröstmjölk efter varje amning, bröstmjölken återfettar och läker. Om sugblåsorna inte skulle läka kan det vara en bra idé att kolla upp så att det inte har kommit in bakterier.

Båda dessa utmärkta källor för info om amning (läs gärna hela inläggen jag saxat ur!) hade jag tyvärr inte hittat då jag fick min första omgång blåsor. Men jag förvånas över att min bvc-sköterska inte anade vad det kunde vara då det verkar vara väldigt vanligt.

Denna omgång har jag inte alls lika ont, vet hur jag ska hantera problemet och vet att det kommer gå över. Jag ömmar över minnet av stackars gråtande mig som hade så fruktansvärt ont. Jag känner mig stolt över att jag härdade ut och inte gav upp amningen. (Fast om det hade fortsatt att göra så ont som det gjorde någon längre tid hade jag slutat amma.) Tänk vilken gåva jag gav till min dotter som älskar att amma och som mått så prima av mjölken.