Den stora Oron 

Kära nån. Jag fick det där jobbet med den förvirrade intervjun och jag tackade ja. Så nu har oron slagit till rejält. 

Hur ska det gå? Hur är mina elever/kollegor? Och hur gör man nu för att vara en helt okej lärare? Kan jag det? Hur vågar jag ens vara lärare? Det är så läskigt alltihop nu! Sånt kan jag ligga och älta när hon sover och jag borde sova. Jättesmart. Verkligen. 

Och då passar jag också på att oroa mig över nätterna. Hon nattammar ju fortfarande. Och vaknar ofta. Och kan bara tröstas av mig på natten. Och bara nattas av mig. Åh herregud det måste ju hinna ändras. Av mig och T tillsammans. Hur ska jag orka?! Men hur ska jag orka om jag inte orkar? Sånt kan jag ligga och älta när hon sover och jag borde sova. Jättesmart. Verkligen. 

Slutet närmar sig

Snart är det sommar. Det betyder att T blir ett år gammal om två månader. Och att min föräldraledighet tar slut. Det känns märkligt.

Flera saker ska dock hända innan dess. Jag ska få ett jobb. Har sökt ett par men inte fått nåt ännu. Försöker vara cool. Det kommer bli bra. Men kanske ganska sent. Vi ska dra ner på amningen och helst ta bort nattamningen helt. T ska börja acceptera pappa på natten. Gärna också till nattningen. Med detta försöker jag också vara cool. Det kommer bli bra. Men kanske ganska sent. 

Jag tänker att jag ammar henne ett tag till och väntar och ser om det kommer något bättre läge än det är nu (förkyld och närhetstörstande). Jag hör råd om att ”om ni inte vänjer henne nu kommer hon aldrig…” men jag tänker tvärtom. Vänta så länge jag pallar så att hon hinner bli så gammal som möjligt tills jag måste ta ifrån henne bröstet.

Sugblåsor revival!

När T började amma på sjukhuset fick jag först blåmärken och sår. De gjorde ont men läkte ganska snabbt med vädring, bröstmjölk och mycket trixande med hennes tag. Men sen började något värre. Det gjorde så fruktansvärt ont. Under utdrivningen grät jag ofta och sen gjorde det långsamt mindre och mindre ont. 

På bröstvårtorna såg det ut som små vita blobbor och jag trodde att det kanske var vit propp. Men så blev de röda. Och gula. Och gick liksom sönder och lämnade hudfransar. Jag fattade inte vad det var men hittade mitt sätt att hantera det.Det blev sen långsamt bättre under kanske fyra veckor. Min kur var att tvätta av bröstvårtan med vatten efter amning (noga med hygienen under tvätten!) och sen vädra tills den var helt torr och inte gjorde ont mer. Om jag smörjde med bröstmjölk sved det och gjorde ont. Så få lager tyg som möjligt över brösten var skönt. När jag visste att det skulle dröja till nästa amning smörjde jag 1-2 ggr om dagen med Bepanthen. Och så fick hon amma det bröst som gjorde minst ont först. Då brukade det rinna lite från det onda vilket blötte och mjukade upp den sargade bröstvårtan.

Jag kommer ihåg hur jag medan jag satt och ammade och grät samtidigt läste i min amningsbok och på amningshjälpen men inte riktigt hittade en beskrivning som passade på mitt problem.

Nu har det kommit tillbaka i mild version på ena bröstet. Antagligen på grund av liggamningen på natten när det ibland är sisådär med taget. Och nu märker jag vilken skillnad det är att söka information. Nu är jag inte så trött, så nybliven mamma, så förvirrad och vilsen och har inte så ont på så många ställen. Så nu när jag sökte information förstod jag ganska snabbt att det är sugblåsor jag har och har haft.

Såhär skriver Lisen på babybaby:

Man kan ha små sår på bröstvårtorna även om bebisen gapar för kung och fosterland och tar ett optimalt tag. Dessa sår kallas sugblåsor och kommer av den plötsligt ökade friktionen på huden som den inte är van vid. Blåsorna blir efter ett tag ofta blodfyllda och får så småningom sårskorpor. Sugblåsor kan också göra rejält ont i början men är i regel helt borta inom ett par veckor när huden har tjockat på sig.

Och såhär skriver Sagogrynet:

Små sugblåsor på bröstvårtorna är ett vanligt, men smärtsamt, problem de första dagarna. Dessa kan innehålla vätska, mjölk eller blod och är ofarliga. Var noga med din handhygien och att barnet har ett tillräckligt stort tag, då bör de läka av sig själva inom de två första veckorna. Smörj gärna med bröstmjölk efter varje amning, bröstmjölken återfettar och läker. Om sugblåsorna inte skulle läka kan det vara en bra idé att kolla upp så att det inte har kommit in bakterier.

Båda dessa utmärkta källor för info om amning (läs gärna hela inläggen jag saxat ur!) hade jag tyvärr inte hittat då jag fick min första omgång blåsor. Men jag förvånas över att min bvc-sköterska inte anade vad det kunde vara då det verkar vara väldigt vanligt.

Denna omgång har jag inte alls lika ont, vet hur jag ska hantera problemet och vet att det kommer gå över. Jag ömmar över minnet av stackars gråtande mig som hade så fruktansvärt ont. Jag känner mig stolt över att jag härdade ut och inte gav upp amningen. (Fast om det hade fortsatt att göra så ont som det gjorde någon längre tid hade jag slutat amma.) Tänk vilken gåva jag gav till min dotter som älskar att amma och som mått så prima av mjölken. 

Liggamning och mysträning

Jag berättade tidigare om ett misslyckat projekt i att försöka få T att amma mindre på natten. Det var nog så att hon hade en helt annan plan. Hon skulle lära mig att samsova. Så där riktigt riktigt nära. Såhär gick det till.

Hon har lärt sig att liggamma. (Tidigare funkade det en liten stund men sen började hon storgråta. Jag gissade att hon fick mjölk i näsan.) Jag håller på att lära mig. Får ganska ont i ryggen men somnar om väldigt mycket lättare när jag ligger ner hela tiden. Och sen ligger hon kvar där. Med sin lilla kropp mot min. Långsamt börjar hon lära sig att stå ut med att jag byter ställning lite. Dock inte att jag vänder ryggen mot henne. Då börjar hon sprattla. 

Men jag hatar ju att sova när jag har kroppskontakt med någon? Får ju nästan panik om maken nuddar mig med tån i sängen. 

Och det är detta som är det riktiga projektet. T försöker få mig att uppskatta riktig myssamsovning. När man liksom ligger inslingrade i varandra (T mest i mig). Och hör och häpna – jag gör stora framsteg!

Jag ligger och andas in i hennes hår och märker hur jag trycker mig lite närmre så att min näsa vilar på hennes hjässa. Och njuter lite. På dagen har jag också börjat uppskatta när hon blir sådär sovtung i min famn eller på min rygg. Tänker gulliga ”åh, hon är faktiskt min dotter!”-tankar.

Nu har hon dessutom lagt in en högre växel. Hon har börjat vilja snutta på bröstet typ hur länge som helst på natten. Inte mysigt! Obekvämt. Jag blir tokig. Så när hon går med på att bara ligga supernära andas jag ut och tänker ”äntligen!”. Hon är bra lurig min dotter.

Självständiga små barn

Ibland känns det som att alla föräldrar är med i en tävling i hur självständigt ditt barn är och hur tidigt det kan göra olika saker. När kan hen sova i egen säng / eget rum / sova hela natten / somna själv / vara hos barnvakt / leka själv och i förlängningen ta hand om sig själv? Även fast BVC generellt verkar råda föräldrar att vara lyhörda mot sitt barn, trösta barnet när hen är ledsen och visa att du alltid finns där (alltså inte kräva självständighet) upplever jag ändå att när barn är närhetstörstande, gillar att amma länge, vill samsova och inte går med på att vara hos barnvakt som små så reagerar en del i min omgivning med att detta beteende är något som måste korrigeras. För sådär krävande kan man bara inte vara! Vilja vara med sina föräldrar jämt va! Och visserligen kan jag som trött mamma också känna så. Men egentligen kanske inställningen snarare borde vara något åt att barn är och ska vara beroende av sina föräldrar och när föräldrarna har svårt för något i barnets beteende är det kanske föräldrarna som behöver hjälp att hantera det snarare än att ändra på barnet?

Lisen skriver här om att amma lite större barn och lite om att samsova. Hon beskriver det som att leva i symbios:

Ömsesidigt utbyte och ömsesidigt beroende – är det inte vad relationen mellan barn och omsorgsgivare till stor del handlar om? Mina barn är beroende av oss föräldrar – och vi är beroende av dem. Att de finns och mår bra, hela vårt välmående, hela vi, är beroende av det. Vi kan inte föreställa oss ett liv utan deras närvaro, speciellt inte nu när de är så små att de ständigt behöver oss. Det kan inte per definition vara fel att vara beroende av andra. Att vara beroende av andra är att vara en social varelse, en människa.

Jag har börjat lyssna på Pampers barnvagnspromenader med Louise Hallin (tre första avsnitten). Jag har lite svårt för hennes sätt att formulera sig där hon ibland uttrycker sig raljerande om ”hur svenska föräldrar gör…” och ”hur dagens föräldrar…” men samtidigt tycker jag om många av hennes tankar. Hon pratar liksom Lisen om att barn behöver sina föräldrar och de inte ska tvingas bli självständiga tidigt. Hon pratar också mycket om att många föräldrars brist på familj och släkt nära gör dem väldigt utsatta. Och att deras föräldrar har lärt dem en osund och ohållbar inställning till familjeliv vilken bygger på att varje liten familjeenhet ska klara sig själv när det mest naturliga och (främst för mammorna) minst slitsamma och för barnen tryggast är en storfamilj med många vuxna att bli uppfostrad och vårdad och sedd av. Hon menar också att dagens pressade samhälle där alla ska jobba heltid, träna, socialisera och ”vara lyckade” på en massa sätt lurar in föräldrar i att barnen måste vara smidiga och självständiga för att det pressade schemat ska klaffa.

Jag tycker att det är svårt att hitta stöd i mitt föräldraskap när min föräldrargeneration själva växte upp och sedan levde med sina barn i en tid då barn skulle bli självständiga tidigt. Jag vill inte göra som de gjorde men vill så gärna söka stöd och råd hos äldre och erfarna. Fast kanske det alltid är såhär att vara förälder? Att vilset leta efter något som känns rimligt och bra? 

Då är det en sådan lättnad att hitta någon som lyckas formulera det jag inte lyckas med, som lugnar och säger att jag är okej även om mitt barn har svårt att sova. För mig är Lisen en sån person.

Den där nattplanen… 

För lite mer än en månad sen kämpade jag i en vecka med att dra ner på nattamningen. Läs om det här. Och det blev verkligen bättre efter den där hemska veckan. 

Först ammade hon tre gånger per natt och sen hände det mer och mer ofta att det bara blev två gånger. Hon vaknade dock flera gånger och behövde komma upp i famnen och vaggas men jag fick ändå långsamt mer och mer sömn. 

Sen när hon började närma sig åtta månader vände det. Åt fel håll! Hon behövde plötsligt supermycket närhet och ville gärna amma lite extra mycket. Helst vaggas samtidigt. Suga på finger. Ligga i famn. Det är väl den där omtalade fasen. (Som kommer ta slut någon gång???)

Jag har lagt ner alla ambitioner på att få ner nattamningen i nuläget. Enda målet är att skrapa ihop så mycket sömn som möjligt för mig. Det har varit ett träningsläger utan dess like med titeln ”Sova i konstiga ställningar med bebis”. Desperat provar jag vad som kan funka just detta uppvak: liggamma, ligga skavfötter, ligga bredvid på armen eller (hemska tanke) upp och skumpa på pilatesbollen för att sen börja om och prova ställningar. Jag har ju väldigt svårt för att sova om jag ligger nära någon. Men jag har faktiskt börjat lära mig att stå ut med den där lilla kroppen. Om hon ligger still vill säga. När hon sparkar är det väldigt svårt att sova. Men vem vet, jag kanske blir beroende av att ha det där lilla elementet kloss an?

Ingenting är för evigt med en bebis, försöker jag tänka. Och att vi kommer klara att få ner nattamningen igen sen när det är läge. Och så tänker jag LÅT MIG SOVA SNÄLLA SNÄLLA SNÄLLA ganska ofta också.

Överspänd bäckenbotten? 

Jag vet inte riktigt när det började. Först var det en diffus värk som började vid blygdbenet. Det kom lite då och då men oftare vid snedbelastning t ex när jag bar T i babyskyddet. Men det var ganska sällan. 

Tills det blev varje dag när T var ett halvår gammal. Smärtan vandrade bakåt mot analöppningen och framåt på nedre delen av magen. Smärtan ökade snabbt i styrka även vid beskedlig jämn belastning som promenader och inte särskilt tunga, jämnt belastade lyft. Och där nån gång blev jag orolig och började verkligen känna efter. 

Under graviditeten hade jag väldigt ont i mitt bäcken och i ryggen. Det gjorde ont bak och fram, långt in och längre ut. En del av smärtan kunde bli bättre av att jag skakade lite på bäckenet och försökte slappna av. En annan inte. Jag gissade då att den första smärtan var en muskelsmärta (okej efter instudering på BakingBabies) En överspänning som gick att påverka genom att arbeta rätt med musklerna och hjälpa dem att spänna av. Och efter ett tag kom jag på att den postpartumsmärtan jag kände nu var precis som den där som gick att skaka bort. Jag läste som vanligt hos Mia på BakingBabies om egenvård vid överspänd bäckenbotten och andning och hållning

Jag blev mer och mer övertygad om att jag led av överspänd bäckenbotten och började fundera på orsakerna. Det var inte så svårt att finna möjliga orsaker. Ett halvår av dålig sömn och väldigt mycket sittande med T i famnen. Frustration över det. Knipövningar och magträning.

Tidigare i mitt liv har jag haft väldigt mycket problem med spända käkar som gett mig huvudvärk och när jag kände efter var käkarna såklart stenhårda. Så nu var det bara att försöka hitta tillbaka till en grundposition som inte innebär spänd bäckenbotten i tid och otid. 

Jag gjorde avslappningsövningar, justerade min hållning och masserade mina hårda käkar. På gymmet var jag försiktig med tunga vikter och såg till att bäckenet var spänt och avspänt vid rätt tillfälle. Smärtan minskade omedelbart och fortsatte att minska så länge jag kom ihåg att slappna av. Och efter en vecka kunde jag känna direkt när jag började spänna mig. (Det kunde jag inte först eftersom jag var spänd jämt) Och då upptäckte jag det. Det skedde när jag ammade. Nästan direkt när hon började suga spända jag bäckenet hårt hårt.

Det är egentligen inte särskilt förvånande. Jag ammar nästan bara sittandes på grund av dotterns näsa som ofta kloggar igen om jag liggammar. Jag har varit rätt trött på att amma ett tag nu men inte riktigt lyckats få henne att få i sig tillräckligt med näring utan mycken amning. Nattningsamningen har dessutom tagit lång tid, mellan 1,5-2 timmar en normal kväll vilket gjort mig väldigt frustrerad. Och så började hon amma ännu oftare på natten där runt halvåret. Så det blev lätt att jag blev irriterad och önskade att hon kunde bli klar någon gång. Och då spände jag mig. 

Kanske var det också för att någon tipsade om att det är så praktiskt att göra knipövningar när man ammar. Då lärde jag liksom bäckenet att spänna åt när jag ammar. Jag gillar dessutom inte att göra knipövningar sittandes. Hade svårt att hitta rätt muskler. Och det blev faktiskt svårare och svårare, kanske för att jag blev mer och mer spänd. Men jag kom alltid på det när jag ammade och tyckte att det var svårt att hitta tid till övningarna annars. 

Nu har jag hållit på och övat i några veckor och känner sällan av den där smärtan mer. Hurra! Men spändheten ligger väldigt nära till hands så jag måste hela tiden vara på min vakt på hela kroppen så att jag inte fastnar där igen. Och knipövningarna pausar jag ett tag. Plötsligt kom jag att tänka på detta utmärkta avsnitt av Förlossningspodden där en fysioterapeut bland annat pratar om att många kan behöva hjälp även ett tag efter förlossningen eftersom småbarnslivet i sig är påfrestande och ofta innehåller en del nya ställningar/lyft/situationer du och din kropp inte är van vid och då kan man få ont. Som jag.

PS. Vad skulle jag göra utan  BakingBabies? Må sämre på så många sätt!