Tips från kuratorn 1

Första gången vi var hos kuratorn på Östra, strax efter rutinultraljudet, pratade vi om följande:

  • Det vi ältar handlar om liv och död så även om inget egentligen hänt ännu är det en kris vi går igenom.
  • Vid kris blir du trött. Finns det något stressande i livet som vi kan nedprioritera? Jobba mindre?
  • Vid kris blir du ledsen och kan ha svårt att hitta glädje i livet. Vad finns det för roliga saker vi kan försöka komma ihåg att göra tillsammans?
  • Vid kris kan social kontakt med andra vara tröttande. Umgås bara med dem som det känns bekvämt och givande att umgås med men se till att det sker! Berätta för dem hur ni vill umgås. Utnyttja era nätverk till det ni behöver.
  • Vid kris är det lätt att falla ur rutiner och därmed stressa dig ännu mer genom att inte få de basala behoven tillfredsställda. Finns det något ni kan göra för att underlätta att ni får det ni behöver?

Efter besöket kände jag mig främst nöjd med att hon bekräftade att detta är jobbigt och alldeles normalt att bli väldigt ledsen över. Att det snarare vore oroväckande att inte bli ledsen.

Annonser

Naturligt

Även fast jag fick väldigt mycket bra råd av sjukgymnasten förra veckan (länk) (mina ben är stenhårda och värker så nog har jag ändrat på mitt rörelsemönster allt) skaver besöket lite. Eller egentligen bara ett ord som kom lite för många gånger. ”Det är naturligt” sa hon. Jag antar att hon ville poängtera att foglossning är normalt och inte är farligt för fostret. Men då kunde hon väl sagt det istället.

Naturligt fick en mer och mer obehaglig klang i mitt huvud. Ekot fortsatte att ljuda i flera dagar efteråt. Ett eko som sa: ”Du ska inte klaga, för det är naturligt. Det spelar ingen roll hur ont du har för det är naturligt. Du borde vara glad, du är inte sjuk, bara gravid, det är naturligt allt det du upplever. Om du är en riktig kvinna njuter du av allt detta naturliga. Smärta är inget farligt, i alla fall inte denna för den är naturlig.Le, det är så naturligt, allt du känner.”

Det är också naturligt att bli sjuk och dö.

Jag frågade en barnmorska senare om jag får nånting för smärtan, alltså om förlossningen går bättre om jag haft mycket foglossning. Hon svarade nej. Och då känns den där naturliga processen ännu mer ovärd. Orättvis. Jag vill bara stampa hårt i marken och skrika. Men det ska jag inte. Inte bra för bäckenet.

581867_1323149277702601_3748373460048925049_n

Från mitt favoritkonto på instagram: @villfarelser Finns även på Facebook.

Mitt bäcken och jag

Först märkte jag att jag fick ont i korsryggen när jag gick lite längre promenader. Sen kändes det även vid kortare. Svanskotan gjorde ont när jag satt ner liksom det som jag kallar sittknölarna, alltså de benbitar som trycks ner mot stolen då jag sitter. Sen började jag få mer och mer ont bara av att vara på jobbet och röra mig i klassrummet. Fötterna gjorde också ont.

I veckan fick jag träffa en sjukgymnast som gav mig och två andra gravida en timmes kurs om hur kroppen förändras under en graviditet. Hon pratade rygg, bäcken och fötter och visade hur vi skulle stå, gå, sitta samt några dagliga övningar. Hon berätta också vad vi skulle undvika.

Nu jobbar jag därför stenhårt på att ändra på mitt rörelsemönster. Hur jag tar på och av mig byxor, knyter skor, böjer mig ner, går i trappor, sitter, sätter mig och reser mig från stol och soffa, går upp från sängen. Det är svårt och enerverande att behöva tänka hela tiden på hur jag rör mig.

Vi har möblerat om i köksskåpen så att jag inte ska behöva stå på en pall så ofta. Jag har köpt tofflor med bra hålfotsstöd att ha hemma. Jag tränar också mycket på att be om hjälp av min sambo. Tränar på att ta pauser och lägga mig ner och ta rörelsepauser för att inte stelna till. Tränar på att ta hissen när det finns en hiss. Hela tiden röra mig på ett medvetet sätt, göra övningar, stretcha, vila, ändra ställning osv. Och lista ut vilka mönster som får mig att slippa smärtan.

Det är mer än tre månader kvar.

Ultraljud vecka 26

Trots att tiden kändes oändligt lång kom de där fem veckorna efter rutinultraljudet till sitt slut och det var dags för nästa. Det gick precis som läkaren på MVC hade förutspått.Vätskan hade ökat något: på den ena från 25 mm till 35 mm och på de andra från 16 mm till 19 mm. Allt annat såg bra ut.

Vi frågade om riskerna. Läkaren sa att det är viktigt att fostervattnet inte blir för lite eftersom det då kan tyda på att njurarna inte fungerar. Vi undrade om det var farligt för de inre organen om vätskan i njurbäckenet ökar mycket och läkaren svarade lakoniskt att buken är flexibel och att njurarna ligger lite för sig själva så att det finns gott om plats för ett njurbäcken att vidgas. Vi minns båda att den första läkaren vi träffade sa att vätskan i njurbäckenet kunde trycka på njurarna så mycket att njurarna slutade fungera eller inte utvecklades som de skulle. Hade han fel eller är det bara så otroligt ovanligt att de andra läkarna inte tycker att det är lönt att ta upp ens? Var han bara opedagogisk?

Sen gick vi och köpte två bodys. Det är det första vi köpt. Jag gillar att titta på dem. När jag tittar på magen tänker jag på min arma kropp och den stundande förlossningen men när jag tittar på de där små kläderna ser jag ett litet barn framför mig. Det känns häftigt. Ett barn. Synd bara att jag måste vara gravid för att få ett barn.

Lukterna

De är många, lukterna. Från mig alltså. Det första jag märkte var urinen. Den har två nya, eller kanske bara något starkare, luktkomponeneter: en dov fränhet blandat med en mysk-umami-komponent. Lite som rutten fisk. Fast bara lite lite av det. Men det skär igenom på ett sätt som jag inte märkt på min urin tidigare.

Svetten är helt klart ymnigare överallt på kroppen. Får byta kläder oftare än vanligt (fast jag har rejält mycket mindre att välja på) och fotsvetten förvånar mig nästan varje dag. Det verkar som att jag inte riktigt kan förlika mig med att den där odören kommer från mig. Svetten i armhålan har också en lite djupare ton, som att den legat och mognat där inne i körtlarna innan den kommer ut.

Men mest luktar nog ändå underlivet. Jag har mycket flytningar. Ibland undrar jag om jag blivit en hund eller katt som vill doftmarkera alla stolar med mina flytningar. Lukten tränger igenom alla byxor, speciellt om den blir minsta lilla instängd av något tight och tätt. Eller det finns inget som är tätt mot denna lukt. Det som försöker vara tätt blir istället impregnerat! Lukten liknar den underlivet har under ägglossningen men har liksom urinen en starkare frän-dov ton.

Jag känner inte igen mina lukter längre. Det är som att min kropp har blivit intagen av någon annan. Och det har den ju också blivit.

Nya besked

Efter att den värsta chocken hade lagt sig efter rutinultraljudet låtsades vi som ingenting. Den där boken om föräldraskap jag hade beställt gömde jag undan i en låda. Det kändes nästan som att allt var bra. Fast med en tunn fernissa av overklighet klistrad ovanpå. Allt var lite lite falskt. Men bara lite.

Dagen då vi skulle få träffa en läkare på vår MVC närmade sig och ju närmre den kom ju mer ville jag fly. Ville inte gå dit. Ville inte höra mer! Ville inte veta fler hemska detaljer. Men vi gick ändå. Våra hjärtan bultade hårt och svetten rann. Det var en av de där varma vårdagarna och solen sken in väntrummet. Vi kom tidigt. Jag var törstig. Drack en klunk. Det gick inte mer.

Till slut fick vi komma in till en äldre man som satt nerhasad på sin stol. Han gned sin kind och hummade för sig själv när han satte sig efter att ha hälsat på oss.

Vi hade 14 frågor med oss men kom av oss nästan genast när han sammanfattade situationen. Visst finns det en lite risk att njurarna är skadade och att det blir allvarligt läge för barnet men det är väldigt osannolikt, sa han. Väldigt osannolikt. De två orden ekade i huvudet. Vad är sannolikt då? frågade vi. Jo, att problemet som orsakar vätskan är kvar under graviditeten och att det kommer växa bort under barnets första eller andra levnadsår. Och om det inte gör det kan det bli aktuellt med en operation för att rätta till det. Barnet ska undersökas med ultraljud några dagar efter födseln och om vätskan kvarstår få låg dos av antibiotika för att undvika att få urinvägsinfektion. Vi häpnade och log fånigt mot varandra. Det lät ju inte alls akut, livshotande och alls så dramatiskt som vi hade föreställt oss innan. Inga ord om död, bara om liv.

En vecka senare fick vi prata med en urolog som sa samma sak fast med lite mer detaljer. Hon sa att vätskan antingen kunde bero på en förträngning någonstans på vägen mellan njurarna och urinöppningen eller reflux, att de små ventilerna (en på varje sida) mellan njurarna och urinblåsan inte fungerade riktigt bra och därför gjorde att urinen åkte lite fram och tillbaka när den bara borde åka neråt. Båda behandlingsbara. Ingen livshotande.

Nu vågade vi tänka att vi skulle få ett barn, igen. Innan vågade jag inte riktigt. Det var som att jag tänkte att någon skulle skratta åt mig och säga ”inte trodde du väl att det skulle gå bra! hur kunde du vara så naiv!”. Men nu hade den rösten tystnat och försiktigt, med små små steg började vi jubla.

När jag träffade min barnmorska några dagar senare beordrade hon oss att köpa något till barnet för att bygga vidare på det där jublet. Vi har inte gjort det än men vi har satt upp rullgardiner i vårt arbetsrum i alla fall.

Efter rutinultraljudet

När vi kom ut från rutinultraljudet med läkaren gick vi till kafeterian på Östra. Eftersom jag skulle missa bambatiden med min klass behövde jag äta något innan jag kunde åka tillbaka till jobbet. Måste alltid äta!

Där satt vi på Östra när mammorna gick förbi med sina nyfödda som bara sov och inte ville amma. Vi grät och jag tyckte att det kändes så orättvist att vi kanske inte skulle få ett barn som överlevde. Och att jag dessutom skulle fortsätta bära på detta nu väldigt levande barn. Som en ondskefullt uttänkt tortyrmetod.

Jag åkte tillbaka till jobbet och höll mina utvecklingssamtal. Min sambo åkte också till jobbet men efter att ha träffat en kollega utanför och gråtit en flod vände han hem igen. Jag berättade för kollegorna och grät. Åkte hem och grät. Det var som en mardröm som aldrig tog slut. Jag sov väldigt lite följande vecka och hjärtat slog hårt och snabbt. När jag vaknade under natten och på morgonen önskade jag bara att få somna om istället för att vakna upp i detta hemska väntande.

Mina elever pratade gärna om magen och bebisen, föräldrarna lyckönskade mig och jag log och försökte snabbt byta ämne. Föräldrarna var det svårast med. Eleverna är jag så van att spela teater med. Jag går in i rollen som lärare. Föräldrarna tilltalade mig mer som privatpersonen bakom när de ville prata om graviditeten.

Jag pratade med min chef som var så stöttande och tyckte att jag borde få prata med en kurator/psykolog. Därför ringde jag till min MVC och bad om råd. På Östra fick jag prata med en kurator som sa att det är okej att tycka att det här är fruktansvärt jobbigt. Hon sa att vi går igenom en kris. Det var skönt att höra självklarheter från en professionell. Jag kunde andas ut. Min barnmorska ordnade en tid hos en läkare på min MVC så att vi skulle kunna få svar på frågor som uppstod innan nästa ultraljud. Vi skulle också få prata med en urolog. Vi blev verkligen väl omhändertagna.

På kvällarna gick vi långsamt igenom alla nära och kära som vi ville skulle veta vad som hade hänt. Det var ansträngande varje gång men för mig var det värst att berätta för min syster. Jag drog mig för det och när jag väl hade gjort det förstod jag varför. När jag hade pratat med henne var det som att det blev på riktigt.

Efter den första veckan med en årsförbrukning av tårar och oändliga utforskningar av alla olika känslor och tankar var det som att vi vande oss lite. Det mänskliga psyket är märkligt. Det var som att vi inte riktigt orkade mer utan resignerade inför situationen. Vi pratade inte om barn, framtid eller graviditet utan lagade mat, gick promenader, såg på dålig tv och jobbade mycket. Men vi höll hårt i varandra hela tiden.