Blogga?

Kanske är det för att jag mentalt håller på att förbereda mig på att inte vara föräldrarledig så länge till som gör att jag liksom kommit ur bloggandet. 

Jag känner mig vilsen, nervös, ofokuserad och förvirrad. Lite som när jag skulle vara hemma själv med T för första gången. Läskigt. Maken är minst lika rädd som jag. Så vi går här och darrar. Utom lilla T. Hon flänger runt och fnissar.

Den stora Oron 

Kära nån. Jag fick det där jobbet med den förvirrade intervjun och jag tackade ja. Så nu har oron slagit till rejält. 

Hur ska det gå? Hur är mina elever/kollegor? Och hur gör man nu för att vara en helt okej lärare? Kan jag det? Hur vågar jag ens vara lärare? Det är så läskigt alltihop nu! Sånt kan jag ligga och älta när hon sover och jag borde sova. Jättesmart. Verkligen. 

Och då passar jag också på att oroa mig över nätterna. Hon nattammar ju fortfarande. Och vaknar ofta. Och kan bara tröstas av mig på natten. Och bara nattas av mig. Åh herregud det måste ju hinna ändras. Av mig och T tillsammans. Hur ska jag orka?! Men hur ska jag orka om jag inte orkar? Sånt kan jag ligga och älta när hon sover och jag borde sova. Jättesmart. Verkligen. 

Berätta om dig själv…

Igår var jag på min första jobbintervju efter att jag blev mamma och det blev som en käftsmäll i hur vilsen jag är i min identitet just nu. Inte mår jag så dåligt av det, jag mer har vant mig vid att bara leva i denna eviga cykel av leka-mata-äta själv-söva-sova själv?-leka kombinerat med handla-laga mat-städa-tvätta-räkningar-planering-cykeln och mitt jag har hamnat i skymundan. Jag lever i nuet och har lärt mig att sluta tänka ”när hon är si och så gammal kommer jag nog kunna sova/sluta amma/lämna hemmet kvällstid”. Ingen idé att hoppas och planera. Det kommer när det kommer.

Första frågan ”berätta om dig själv” mumlade jag nåt om min uppväxt, utbildning och sen glömde jag helt säga att jag fick barn också. Och så fortsatte det. Det jag sa var inte dumt eller fel, bara ofullständigt, fragmentariskt och liksom förvånat. Jag var så mentalt oförberedd. 

Så nu sätter jag mig och svarar på frågorna långsamt, lite i taget, och försöker samla ihop mig. Kommer det gå ens?

Ta mig! Eller den jag var för ett år sen, nu har jag ingen aning om hur jag är.

Plötsligt närmar sig hösten och att börja jobba igen. Annonserna kom och snabbt som attan skulle jag få ihop en ansökan. 

Jag har filat och fixat, ansat och och lagt till på mitt personliga brev i mer än en vecka nu. Det känns så absurt. Arbetslivet känns löjligt avlägset. Den där personen jag målar upp i min ansökan känns väldigt bekant men ändå inte jag. 

Och tänk när jag ska gå på intervju! Kommer jag få ur mig något vettigt då? Kan jag fokusera om från mammalivet till arbetslivet för en timme?

Men kanske ännu större: Kommer jag kunna leva upp till allt det där jag skriver? Kommer jag vara samma lärare när jag börjar i augusti som jag var ett år tidigare?

Föräldrarupptagen

Ledig. 

Smaka på ordet. Jag känner kaffepaus, sitta på balkongen, kanske resa. Ta det lugnt, sovmorgon, lyx och långsamhet. Långa samtal med goda vänner, släppa rutiner, vara uppe sent och dricka whiskey. En härlig kombination av mycket sömn, nya upplevelser, häng med vänner och äta god mat långsamt.

Lägg sen till prefix föräldrar- och du får föräldrarledig. Kombinationen blir absurd. Mina associationer till ledig funkar inte här. Alls. Jag skrattar och gråter samtidigt av kombon. 

Nej jag känner mig mer föräldrarupptagen, barnfylld och på familjetjänst. Föräldrartid. Dagtid och kvällstid fulltid och jour på natten. Alla dagar året runt. Ledig finns inte. Fritid är något som andra har. Här är det vi-tid all tid. Utom välplanerad sällsynt egentid. Det är en annan tid nu. Charmig och fantastisk, slitig och tråkig. Allt samtidigt. 

Och vi har bara ett barn. Jag kan tänka mig att föräldrar-ledig smakar ännu mer skrattretande med flera barn. I alla fall om de är svårsövda närhetstörstande och amningsälskande som vår T.

Nyårsönskningar och 2017

Jag har alltid haft svårt för det här med nyårslöften. I mars har jag ändå glömt vad jag lovade. Men i hemlighet har jag sagt små önskningar i mitt huvud.

Några jag minns har faktiskt gått i uppfyllelse.

Träffa mannen i mitt liv. Japp. Inte hade jag kunnat ana att det var han men när jag väl hade träffat honom på den där lägenhetsvisningen var det så självklart.

Gifta mig med mannen i mitt liv. Det här har varit en extra hemlig önakan eftersom jag inte är en sån där tjej som drömmer om bröllop. Men jag har aldrig brytt mig så mycket om bröllopet utan mer drömt om att vara gift. Och nu är jag det efter en hemlig vigsel i Rådhuset. Så nöjd är jag med både bröllopet och att vara gift.

Få barn. Det har faktiskt hänt och jag har börjat förstå det också.

Träffa nya vänner. Jag har haft svårt att hitta bra vänner och flyttat ifrån mina två bästa vänner i Malmö. Nu jobbar jag på att bygga nya relationer med andra mammalediga och det går ganska bra.

Bli trygg i min yrkesroll. Efter att ha jobbat 3,5 hårda år som lärare känner jag att jag är en ganska bra lärare. Med massor att lära men ändå tillräckligt bra för att liksom klara jobbet. Och det är inte lite som krävs för att klara att vara lärare. Dessutom har jag kommit på vad för slags lärare jag vill vara: lågstadielärare.

Mina önskningar för 2017 är att få sova mer och att få ihop att ha barn och jobba både vad gäller tid och känslor.

Jag ser fram emot att följa dotterns utveckling. Att få bada med henne i sommar. Jag hoppas kunna få lite mer egentid och fortsätta träna. Bygga upp min kropp igen och inte vara gravid. Jag ser fram emot att sluta amma någon gång och återta mina bröst och egentligen hela min kropp eftersom amning påverkar både här och där. Längtar bara lite efter att vara med i kören igen. Pallar inte riktigt den där pressen att leverera och lära sig utantill just nu. Lite lite ser jag fram emot att börja jobba igen. 

Jag tror att det kommer bli ett riktigt bra år.

Skörheten och känslorna

Jag har börjat lyssna på Förlossningspodden, som förresten vunnit Svenska poddcastpriset i kategorin Barn och familj, och hittade avsnittet Att förbereda sig som en boss. (Jag lyckas inte lyssna på avsnittet direkt från bloggen av någon anledning utan bara direkt från acast, andra länken)

I detta avsnitt berättar Anna om en trevlig graviditet, förlossningsrädsla och ett massivt förberedelsearbete inför förlossningen, en positiv och okomplicerad förlossning och sist om föräldrarskapet och känslorna som kom som en käftsmäll, starka och inte alls som hon hade tänkt sig. 

Jag fastnade för det där sista om hur instinktiva och ibland irriterande överväldigande och smått ologiska känslor vällde över henne och fick henne att ändra syn på hur hon kan vara som mamma. Hon hade tänkt att hon skulle börja jobba halvtid tidigt efter födseln men fick omvärdera sina val. Hon fick lära sig att acceptera att barnet behövde henne mer än hon hade tänkt sig, att pappan inte kunde ta över barnet hur som helst och att hon därför varken hade ork eller tid att jobba nästan alls. Hon pratade också om hur omställningen till att bli mamma och bli superkänslig för sitt barns signaler var ansträngande både fysiskt och psykiskt. 

Jag tänker att barn är så olika. Jag var på en fest med T och försökte få henne att sova. Vankade fram och tillbaka med henne i sjalen. Det var svårt med alla annorlunda ljud och intryck. En annan mamma såg min situation och berättade om sina barn. Hennes första barn var för lätthanterligt för folk att tro. Han bara sov var som helst. Vaknade för att amma. Ammade effektivt och somnade om. Sov hela nätter. Efter 2,5 månader var hon så uttråkad att hon började jobba. Det gick utmärkt att ta med barnet till jobbet och alla undrade vad det var för fel på barnet, för sådär smidigt är väl inget barn?! Hennes andra barn var tvärtom. Han sov knappt alls och var ständigt missnöjd. Alla sovpass inbegrep en stor arbetsinsats från föräldrarna. Det skulle vankas och vaggas och skumpa. Hela nätterna och alla sovstunder under dagen. Mamman själv fick därför sova väldigt väldigt lite. Då var det inte tal om att börja jobba snart igen. Så olika kan det vara med barn i samma familj. Och de där magiska sovrutinerna verkade inte göra någon skillnad.

Jag hade tänkt mig att jag skulle vilja jobba när T är ungefär 8-9 månader. Att jag skulle vara så trött på att gå hemma. Men eftersom jag inte har fast jobb skulle det vara svårt att hitta jobb mitt i terminen och därför har jag ändå förberett mig på att nog få vara hemma ett år och komma tillbaka i augusti. Men så var jag på besök på jobbet och fick nys om att det nog skulle finnas en öppning för mig att komma tillbaka en dag i veckan redan i januari och sen på heltid i slutet av våren. Jag drabbades av akut känslotsunami. Åh vad kul att komma tillbaka (utan fast jobb visste jag inte ens om jag kunde komma tillbaka i augusti eller om jag skulle behöva söäka annat då) men samtidigt räckte en blick på dottern för att känna Nejnejnej jag klarar inte att lämna ifrån mig dig, inte på länge. Och så såg jag en skrämmande bild i huvudet: jag jobbar heltid med mitt älskade men sjukt krävande jobb, ammar och får inte sova, kommer hem och känner sorg över att jag varit borta så länge.

När jag kom hem och maken kom hem från jobbet kände jag mig fortfarande alldeles svettig både på huden men också i känslorna. Sen bollade vi och funderade i några veckor, räknade föräldrardagar och ritade scenarior. Till slut landade vi i att jag ska vara hemma i ett år och eventuellt vikariera på mitt gamla jobb en dag i veckan om det funkar med dottern, orken och viljan. Sen ska maken vara hemma i ett år. Det känns så skönt. Då kan familjens behov styra hur vi gör och jag behöver inte känna mig stressad med mattillvänjningen. 

Ett år känns faktiskt inte alls långt nu. Mer som en gåva jag fått och jag vore dum att inte ta emot. Jag känner också att jag är så upptagen av att vara mamma nu att jag hemskt gärna vill slippa vara lärare samtidigt.