Nya jobbet efter 1,5 veckor

Nu har jag hunnit med en och en halv vecka på nya jobbet. Jag har ju bytt från grundskolan till förskolan. Och visst finns det saker som oroar, stressar, gnager och stör. Men det är också så mycket som lugnar och får mig att bli glad.

Fokus ligger på nuet. Mötet med barnen och att bejaka det som sker i stunden. Jag hinner prata med kollegorna, bonda med barnen och småprata med föräldrarna. Planeringstid finns knappt så jag improviserar samlingar och prövar mig fram med barnen. Det är inte bråttom och måstena och kraven på barnen är få (för de flesta). Lek och lust är heligt och viktigt. Det är inte superintensivt hela tiden. Stunder av lugn och glad lek får mig att le och andas. Det finns pauser där jag bara ska sitta bredvid, betrakta och bekräfta eller prata med bara ett barn.

Jag är där och känner att jag är bra och viktig. Vi delar på ansvaret för barnen. Vi diskuterar förhållningssätt, värdegrund och verksamhetens syfte och mål.

När jag tänker på hur det skulle ha varit att vara kvar på min gamla arbetsplats känner jag hur rätt detta är just nu. Bara tanken på hösten får käkarna att spänna sig. Och nuet får mig att andas ut. Allt är inte fantastiskt men det är rimligt och roligt. Nu är jag också ledig en dag i veckan. Det är skönt.

Jag längtar efter att känna barnen ännu lite bättre, att ha ännu mer grepp om verksamheten och tillsammans med kollegorna hittat till bra rutiner. Det känns spännande att få lära mig om denna verksamhet. 

Tänk att jag vågade byta jobb. Det gör mig stolt.

Annonser

Nyårsmål 2018

Alltså det där med nyårslöften är inget för mig. Löften är så oflexibelt och jag blir stressad bara av tanken. Nej jag gillar mer mål. 

När jag ser tillbaka på förra året var det ett slitigt år. Detta året har jag därför som mål att försöka förbättra och satsa på min hälsa och hitta en bra balans mellan jobb och fritid. Jag hoppas på ett gladare, piggare och lugnare år. 

Min plan för att lyckas med detta är följande: nytt jobb med normal arbetsvecka fast 80%, fortsätta med KBT, vara hemma när jag är sjuk, försöka träna minst en gång i veckan, prata med min omgivning om hur jag mår och försöka (okej med hjälp av min man) be om hjälp när jag behöver det. 

På nya jobbet ska jag satsa mycket på att prata. Fråga mycket. Försöka ringa in vad som är mitt ansvar. Prata om hur det känns. Om hur jag mått innan. Och om oviktigheter också. Det är viktigt. Och om jag verkligen inte trivs ska jag säga upp mig. 

Året 2017

Jag lånar årsredovisningen från UnderbaraClara. Det är som att jag har ett gömt behov av att sammanfatta året nu runt jul. Det känns rehabiliterande och viktigt. Så nu gör jag det.

Gjorde du något 2017 som du aldrig gjort förut? Började jobba efter föräldraledighet. Lärde mig segla en större båt (7,8 meter). Var hemma med en halvåring till ettåring. Ordnade mitt första barnkalas. 

Genomdrev du någon stor förändring? Ja. Slutade amma, började jobba efter föräldraledighet och sa upp mig från det jobbet.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Nej, men systern ska få sitt andra barn i början av 2018, så det kanske blir redan detta året?

Vilket datum från år 2017 kommer du alltid att minnas? 21 juli då vi firade T:s första födelsedag. Det blev på sommarstället med alla släktingar där och det känns som att det får bli en tradition. Det regnade och vi dansade ringdans runt i huset. Vi missade nämligen dansen runt stången på midsommar så vi gjorde det då istället. Syssling spelade fiol. Kusinen blev förskräckt och sa ”Nu räcker det!” till sysslingen. 

Dog någon som stod dig nära? Ja min farmor dog till slut några år innan hon hann bli hundra. Hon var väldigt viktig för mig som barn och jag sörjer henne. Eller kanske mest vår relation under min uppväxt för som vuxen var hon inte alls samma stöd och förebild, snarare tvärtom. 

Vilka länder besökte du? Inga utom Sverige. Längsta resan var till Malmö och det var en pärs. Jätteroligt men också jobbigt. T åt väldigt lite och sov dåligt. Vi fick uppleva hur lite man kan göra på ett hotellrum med ett barn som äntligen somnat. Ingenting typ.

Bästa köpet? Medlemskap i ljud- och e-bokstjänst. Så smidigt! Och delägarskap i en segelbåt. Kan knappt tro att det är sant att vi vågade. 

Gjorde någonting dig riktigt glad? När maken kunde börja natta och trösta på natten (när hon var ett år ungefär, alltså i somras). Det var helt fantastiskt! Och när vi äntligen kände att vi vågade segla i vår båt utan sällskap av vår delägare som haft båten några år innan vi köpte in oss.

Saknar du något under år 2017 som du vill ha år 2018? En sommar med bad, mycket utevistelse, fina stunder på sommarstället och hos svärföräldrarna. Och segling! Jag vill ha mer!

Vad önskar du att du gjort mer? Lyckats sova. Oj vad jag skulle behövt det. Hela året har varit ett riktigt kasst sovår. Jag önskar också att jag hade orkat fortsätta träna under hösten.

Vad önskar du att du gjort mindre? Jobbat. Så ovärt att lägga så mycket tid och tankemöda på det där jobbet. 

Favoritserier från året som gått? The Expanse och The Orville.

Bästa boken du läst i år? Vända hem an Yaa Gyasi. Det är en märklig släktkrönika som i alla led påverkas av slavhandeln. Vi får möta alla möjliga sidor av myntet och efteråt känns det som att jag har levt flera liv. Matt och mållös lämnade boken mig. På bokcirkelträffen när vi skulle diskutera boken visste vi inte riktigt vad vi skulle säga förutom att vi var helt tagna. Så kan det vara med riktigt bra böcker. Det finns inget att diskutera.

Största musikaliska upptäckten? Hur viktig min kör är för min självbild. När jobbet svajade tvivlade jag plötsligt på hela mitt jag. Då var det så skönt att gå till kören och känna att jag duger och är bra.

Vad var din största framgång på jobbet 2017? Att jag bad om hjälp när jag mådde dåligt på jobbet och sen faktiskt tog steget och sa upp mig.

Största framgång på det privata planet? Att vi vågade köpa in oss på en segelbåt och sedan lärde oss segla den. Vilken dröm va! Sen var vi också väldigt duktiga på att inte hetsa upp oss över att det inte blev så många segelturer. 

Största misstaget? Att jag tog det här jobbet. Aldrig mer ska jag ta ett jobb på en skola mitt i en flytt. 

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Mycket ledsnare. Det var väldigt längesen jag mått så dåligt som jag mått detta år (främst hösten). Senast var nog tonåren och när min pappa dog.

Vad spenderade du mest pengar på? Mat? Till slut tog vi steget och började handla mat på nätet. Det är dyrare men så värt pengarna. Och så båten då.

Något du önskade dig och fick? En sommar med mycket bad med T. Det blev betydligt mindre i hav och sjö än jag tänkt och väldigt mycket mer i balja på balkongen. Fast där fick ju bara T plats…

Något du önskade dig och inte fick? En positiv återgång till arbetslivet.

Vad gjorde du på din födelsedag 2017? Var på jobbet. Barnen sjöng för mig och det var rätt mysigt. På helgen överraskade maken med att ha fixat barnvakt och bokat på bord på superfin restaurang. Det var magiskt!

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Om jag hade börjat med att jobba 80% och på en mer stabil arbetsplats. Om om min kära dotter kunde sova bättre och kanske i egen säng…

Vad fick dig att må bra? Att vara med min familj.

Vem saknade du? Min pappa. Saknar honom alltid extra mycket när det händer mycket saker i mitt liv. Då vill jag prata med honom. Och så saknar jag mina vänner i Malmö. Jag är riktigt dålig på att hålla igång relationer med folk jag inte träffar regelbundet och ofta. Jag saknar att gå i skogen med mina fina vänner och diskutera livet. För det är så jag trivs. Inte med att prata i telefon.

De bästa nya människorna du träffade? Några av kollegorna på det hemska jobbet var faktiskt riktigt bra personer som jag ska försöka hålla kontakten med.

Mest stolt över? Att jag vågade säga upp mig. Och att jag vågade lita på min förmåga som seglare och ta kommandot när vi seglade.

Högsta önskan just nu? Att få sova och lägga hösten bakom mig.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år? Segla mer. Jobba mindre. Jobba i förskola istället för grundskola. Träna mer. Sova mer?

Två veckor kvar

Jag kämpar mig igenom denna sista tid på det här jobbet som får mig att må så jobbigt.

Håret fortsätter att försvinna i hög takt och jag har numera aldrig utsläppt längre. Luggen är fortfarande tjock och krulligt medan resten av håret hänger mer och mer glest och rakt a la hockeyfrilla. Det ser skrattretande absurt ut tillsammans med min utstrålning av allvarlig – lugn. 

Jag spyr mer sällan och vikten verkar inte gå neråt längre tack och lov. Sömnen är dock fortfarande rätt dålig och jag är konstant trött trött trött. Tålamodet är kort och gråten, förtvivlan och hopplöshet finns nära. Men jag kan hela tiden lugna mig med att jag ska sluta. Det känns så skönt. 

Återhämtning som duktig flicka?

Jag är i ett märkligt läge nu. Jobbar på ett ställe som får mig att må väldigt dåligt men med vetskapen att det är slut om fem veckor. Omgiven av vuxna som trivs och elever som är precis som vanligt. 

Jag är så tacksam mot min terapeut som fått mig att analysera situationen utifrån min stressnivå. Som fått mig att inse att läget kommer bestå som det är nu länge. Tacksam över alla fina kollegor som bekräftat mig i min analys och prisat mitt mod. (Känner mig knappast modig, snarare desperat och förtvivlad) 

Nu har min terapeut påmint mig om att jag måste fortsätta kämpa för att få plats att återhämta mig. Inte köra en fantastisk final med barnen utan nöja med en hyfsad. Säkra kort och få nyheter. Det är svårt. Min natur är ju att försöka göra så himla himla bra jämt. Försöker lära mig att enkelt också kan vara bra. Bra nog. Kanske till och med bättre än spektakulärt ibland. 

Har också fått i läxa att fundera över det där duktig-flicka-syndromet som är ett mönster genom hela mitt liv. Jag försöker identifiera  var och när jag presterar mer än jag orkar och vad som händer om jag slutar med det. Vad är jag rädd för?

Det nya jobbet oroar. Kommer det bli bättre? Men jag försöker tänka att det får bli som det blir. Jag får ta det då. För det är också en del av att vara en duktig flicka: att jag ska ta så bra beslut och klara allt så bra. Men det här kanske inte heller är rätt för mig. Och då får jag helt enkelt byta igen tills det känns bra. Eller så mår jag för dåligt för att jobba särskilt mycket nånstans och måste vara sjukskriven. Det är också okej. 

Jag ger upp

Nu har jag bestämt mig. Efter mycket funderande och analyserande har jag med  min tålmodiga man som bollplank kommit fram till att det som stressar mig på jobbet kommer fortsätta vara där ett tag till. Det kommer nog bli bra till slut alltihop. Klassens dynamik, relationerna med kollegorna, kommunikationen med chefen, strukturen kring de lite klurigare eleverna och rutinerna på skolan. Men det kommer ta tid. För lång tid för att jag ska orka. Och därför har jag kommit fram till att jag måste säga upp mig.

En bekant tipsade om att det behövdes folk på hennes förskola. En stabil, välfungerande och trevlig förskola. Jag var där för några dagar sen och blev välkomnad med öppna armar. Det är ju en väldig brist på förskollärare… Och jag kan inte hitta något bättre alternativ i nuläget så det blir nog så att jag börjar där i januari.

Det är så mycket känslor som rör sig i mig nu. 

Jag är stolt över att jag vågar göra något så drastiskt som att säga upp mig. Det är bara jag som kan säga vart min gräns går. Det är bara jag som kan veta när det är läge att sluta. Jag har varit dålig på det innan i mitt liv. Envist och plikttroget har jag fortsatt med och slutfört saker som kändes fel från första början. Jag har varit upptagen av vad andra ska tycka och tänka. Jag har inte ens kommit på tanken att jag kan hoppa av, sluta, ge upp, byta, avbryta. Det är något jag har fått lära mig. Och det här är det svåraste brytet hittills i mitt arbetsliv.

Jag känner sorg över att jag lämnar min klass och mitt jobb som klasslärare som jag, trots all stress jag känner inför just nu, samtidigt tycker så mycket om. Under min lärarutbildning drömde jag om att jag en dag skulle jobba som klasslärare i lågstadiet och vara den stabila klippan för min klass. Jag skulle stötta, peppa, utmana, leda och glädjas med min klass. Och när jag vågade mig på min första etta kände jag att det var helt rätt för mig. Och då blev det genast en stor del av min identitet. Det är också just det, att jag var så säker på att det var min grej och gjorde den titeln till en självklar del av mig, som nu gör mig förvirrad och vilsen. Vem är jag nu? 

Jag känner lättnad över att jag ska få släppa hela den tunga situation som jag nu känner att jag bär lite för mycket. Lättnad över att jag ska fly och få göra något annat.

Jag känner mig orolig över framtiden. Vad ska det bli av mig? Kommer jag våga vara klasslärare igen någon gång? Kommer jag orka jobba på en förskola? Kommer jag komma ur denna svacka?

Jag känner glädje när jag börjar känna igen mig själv. För sedan jag tog beslutet att säga upp mig är det som något ständigt närvarande plågsamt tungt har lättat från mig. Små glimtar får jag av min forna energi, inställning till livet och mig själv och lust att göra saker jag tycker om. De där glimtarna stärker mig i mitt beslut om att säga upp mig. För den här nedtyngda stackars typen är inte den jag vill vara.

Håll tummarna för att jag ska börja må bättre nu!

Hej höstlov!

Nu är det äntligen Äntligen ÄNTLIGEN höstlov! 

Det har varit fyra slitiga veckor med alla utvecklingssamtal. Sen har jag gråtit inför mina kollegor, haft jobbiga möten och fått reda i många svåra situationer med eleverna. Jag har varit på två möten med min terapeut på vårdcentralen och börjat fundera på att säga upp mig. 

Jag försöker nysta i vad det är som får mig att må kasst och vad jag kan göra något åt. Prioritera och försöka ta bort det som är inte är viktigast. Strukturera och göra listor. Och så har jag satt upp en deadline då jag ska känna av om det blivit tillräckligt mycket bättre för att jag ska orka stanna på den här arbetsplatsen. Det lugnar mig bara att jag tillåter mig att tänka på det alternativet. 

Jag har varit väldigt dålig på att ge upp, hoppa av och sluta tidigare i livet men som vuxen har jag långsamt blivit bättre på det. 

Men nu ska jag vara med min familj och göra roliga saker en hel vecka. Hurra!