Svaj på jobbet

En kollega på avdelningen bredvid berättade i förrgår att hon ska sluta och jag blev så ledsen. Hon har varit lite av ett stöd för mig. Kanske inte så mycket konkret stöd men liksom mentalt.

Det har varit rätt tufft på hennes avdelning under våren och jag förstår hennes beslut. Men det gör mig ledsen, orolig och villrådig. För jag hade ju tänkt mig att hon skulle vara där och att jag skulle kunna gå och fråga henne saker. Mycket förändras också på min avdelning med många barn som slutar och många nya som kommer. Minskat behov av resurspersonal gör också att några kollegor slutar.

Känslosoppan gör precis som vanligt med mig: den växer och får mig att tvivla på mitt yrkesval och yrkesroll. Ska jag verkligen göra detta? Vad gör egentligen en bra förskollärare? Hur ser en bra förskola ut? Har jag förutsättningar att både göra ett hyffsat bra jobb och trivas på min nuvarande arbetsplats?

Jag ältar frågorna både för mig själv och med andra och kommer fram till samma sak om och om igen: jag ska vara kvar här ett tag till i alla fall och om det krisar riktigt kan jag förstås säga upp mig när som helst. Jobb finns hela tiden i denna bransch! Och jag lugnar mig med att det är såhär mina känslor funkar: de behöver få bekräftelse och uppmärksamhet, få synas och höras och vaggas och lugnas. Då kan de få finnas där utan att de gör lagom mycket väsen av sig. Jag behöver låta dem skaka om mig. Fast lagom hårt.

Annonser

Jobba 80%

Nu har jag jobbat måndag till torsdag sen i januari och det känns så bra. Alldeles lagom och rimligt. Jobbet blir inte allt. Energin räcker till familjen också.

Kollegorna är utan mig en dag i veckan och både jag och de påminns om att jag inte är oersättlig. Allt hänger inte på mig.

Nästa vecka börjar maken jobba en dag i veckan, på min lediga dag, och då börjar en ny rytm. Hittills har vi alltså varit lediga tillsammans och det har varit så mysigt och skönt och trevligt. Men nu ser jag ändå fram emot att ha en planerad egen dag med dottern. Då kan vi ha vårat tempo och göra våra favoritgrejer.

Egentligen tror jag att det upplägget hade passat oss alla tre väldigt bra redan för längesen, men med mitt tidigare jobb fungerade inte det. Mest spännande ska det bli att se hur maken tycker att det är att jobba lite igen. Vi tror att det kommer bli toppen. Hoppas!

Skillnader mellan mammalediga och pappalediga

Min man är pappaledig på heltid sedan i juni och har haft lite kriser nu på det sista. Efter mycket om och men har vi kommit fram till att hans dåliga mående beror av känslorna och hur han trivs eller snarare inte trivs med att vara pappaledig. Nu är det lite bättre efter samtalshjälp och olika strategier för att göra pappalivet roligare och sömnen bättre.

Planen var att jag skulle vara hemma i ett år och sedan han i ett år till och så kommer det också bli. Det är få i vår umgängeskrets som har gjort på det sättet. Få pappor som är hemma längre än 6 månader och få mammor som är hemma kortare än 9 månader (de flesta ett år). Vi har börjat fundera mycket över skillnaden mellan att vara mammaledig och pappaledig. Och märk väl att nu skriver jag om heteropar med ett barn eftersom det är de jag tycker mig kunna säga nånting om.

Mammalediga

Mammorna får chockstarta föräldrarlivet med oförutsägbar och ibland traumatisk förlossning efter lång och eventuellt traumatisk graviditet. Sen ska kroppen läkas och så ska du försöka dig på amning samtidigt helst. Och om du inte ammar ska du få kläm på flaskmatning. Dagarna och nätterna omkullvälts och mamman tvingas att lära sig att nedprioritera sig själv och sina behov till ett minimum. Efter de första tio dagarna är du oftast själv på dagarna och även om du själv är väldigt svag och i andra skulle varit sjukskriven förväntas du nu ensam ta hand om ett spädbarn du inte känner. Jag tror att många mammor kan mötas i denna extrema och lätt absurda situation och känna gemenskap och nyfikenhet på andra mammor.

Mamman går med barnet till BVC regelbundet. Där finns tid och plats att prata om barnet och föräldrarskapet. Ofta ordnas föräldragrupper där mamman får träffa andra mammor.

I början när barnen är väldigt små är det mer självklart vad man ska göra. Du har ofta fullt upp med att få bebisen att äta och sova och hinna med detsamma för dig själv.

Många mammor är hemma i ett år. Det tror jag bland annat gör att många orkar lägga tid på att skapa nya relationer till andra mammor. Och så hinner du bli riktigt trött på att inte ha någon vuxen att prata med på dagarna. På kvällarna kan det också vara rätt körigt med stafettamning, kvällsoro och oändliga nattningar och därför svårt att hinna prata med partnern.

Mammor har ofta många andra mammor att härma/jämföra sig med i sina egna mammor och mammor i film, böcker, berättelser. Det finns många scener med mammor med små barn men också stora.

Kraven på mammor från samhällets sida är totalt orimliga. Du ska vara mer perfekt än du nånsin behövt vara tidigare. Smal (du är väl inte gravid fortfarande höhö!), välklädd och piffad (hon kan ju inte sunka ner sig totalt bara för att hon fått barn!), glad och lycklig (du har ju blivit mamma!) samt ansvara för de små områdena (obs ironi!) föräldrarskap, uppfostran, balans mellan föräldrarskap och lönearbete, relationen till partnern samt förstås hemmet (det ligger ju i dina gener). Din insats tas för givet och ger inte upphov till någon särskild uppmärksamhet eller uppskattning från omgivningen. Förutom om du inte lever upp till kraven förstås. Då får du uppmärksamhet.

Pappalediga

Många pappor är hemma kortare tid än mammorna. Ofta max ett halvår. Papporna måste ofta anpassa sig mer efter förskolestarten så att den blir vid en bra tidpunkt. Det är kanske inte när det passar pappan. När pappaledigheten blir kort verkar en del pappor nedprioritera att bygga nya relationer med andra föräldrarlediga. Och de kanske inte hinner bli riktigt så desperata i sin längtan efter vuxenkontakt som de långhemmavarande mammorna. När barnet är äldre brukar inte situationen vara lika extrem längre och det finns ofta luckor och tid för vuxensamtal på kvällarna samt att få barnpassning och komma ifrån. Sen finns det ju en del forskning som visar att män är betydligt sämre på att bygga och vårda relationer.

När barnet är ett år och pappan ska börja vara hemma är det ofta ett rörligt, snackigt och lite mer självständigt barn att ta hand om. Skönt eller kaosigt? Inte lika extremt i alla fall som en enmånaders som ska amma hela tiden och vill ha konstant närhet. Friare. Men det barnet kräver mer initiativ från den vuxne. Och det finns plötsligt så mycket val. Vad ska man göra egentligen? Vad gör en ”bra” förälder med sin ettåring?

Då kommer vi till nästa svårighet: förebilder. Det är betydligt vanligare med frånvarande fäder än frånvarande mödrar. Många pappor verkar sakna förebilder. I media finns en del bilder av pappor, men då ofta med äldre barn. De gör roliga saker ihop. Men den där pappan som diskar med en ettåring som kravlar runt benen är en pappa som sällan avbildas. Om han gör det är det ofta på ett skämtsamt sätt.

Pappan förväntas inte ta det största ansvaret för varken barnet, hemmet, relationen till din partner eller balansen mellan föräldrarskap och lönearbete. Han anses faktiskt ganska dålig på det. Kanske till och med olämplig. Han kan få både uppmärksamhet och uppmuntran för helt självklara moment i föräldrarskapet, eftersom du inte förväntas göra det och inte heller bra. Det känns nog inte så kul.

Sammanfattning

Det finns olika förväntningar på mammor jämfört med pappor. De flesta mammor är hemma med barnet i början medan pappan senare. Livet med en nyfödd jämfört med en ettåring är väldigt olika. Min teori är att mammor utifrån dessa förutsättningar oftare blir stressade supermänniskor med mammavänner medan papporna oftare blir vilsna och ensamma. Vad tror du?

Återfall och glädje

Nu har jag jobbat lite mer än en månad på mitt nya jobb.

Jag fick ett litet återfall av stress och svårt att sova men idag tror jag det släppte. Chefens ord stressade mig och schemat som vi inte fick ihop. Det låga barnantalet (!) ett tag nu som lockat in oss i en ganska ostrukturerad vardag har också skapat ett svaj i mig. Det har fått mig att känna mig vilsen och osäker på vad som är mitt ansvar.

Men idag var en fantastisk dag. Jag hade mitt första utvecklingssamtal och det gick helt okej. Jag kom på hur vi skulle få ihop vår planeringstid. Leksamlingen var väldigt lyckad (efter en gårdag då flera vägrade vara med) och sen hade jag Röris med ett gäng lyckliga goa barn. Kollegorna tog också emot mitt senaste förslag till ändring i vårt upplägg med glädje och det blev jättebra. Avslutningsvis hann jag skriva ett präktigt inlägg till föräldrarna med bilder och kopplingar till läroplanen. När jag gick hem var det med ett glatt pirr i magen. Ett pirr av att känna mig nöjd och glad. Så länge sen…

Så även fast jag haft lite stresspåslag har jag också fått uppleva att jobbet är kul, spännande och utvecklande utan att bli helt golvad av påfrestningen.

Och sen har jag gått på helg på torsdag och haft helt enormt långa helger hemma med familjen och då tänkt väldigt lite på jobbet.

Maken har efter mycket om och men och många olika teorier om diagnoser kommit fram till att det nog är stress och ångest han lider av och som spökar med hjärtat och allmäntillståndet. Besök hos terapeut är bokad och känner hopp om att han ska få hjälp. Det efter snart två månader av oro och låg stämning. Vi är kanske inte gjorda för att vara föräldrarlediga någon av oss…

Nya jobbet efter 1,5 veckor

Nu har jag hunnit med en och en halv vecka på nya jobbet. Jag har ju bytt från grundskolan till förskolan. Och visst finns det saker som oroar, stressar, gnager och stör. Men det är också så mycket som lugnar och får mig att bli glad.

Fokus ligger på nuet. Mötet med barnen och att bejaka det som sker i stunden. Jag hinner prata med kollegorna, bonda med barnen och småprata med föräldrarna. Planeringstid finns knappt så jag improviserar samlingar och prövar mig fram med barnen. Det är inte bråttom och måstena och kraven på barnen är få (för de flesta). Lek och lust är heligt och viktigt. Det är inte superintensivt hela tiden. Stunder av lugn och glad lek får mig att le och andas. Det finns pauser där jag bara ska sitta bredvid, betrakta och bekräfta eller prata med bara ett barn.

Jag är där och känner att jag är bra och viktig. Vi delar på ansvaret för barnen. Vi diskuterar förhållningssätt, värdegrund och verksamhetens syfte och mål.

När jag tänker på hur det skulle ha varit att vara kvar på min gamla arbetsplats känner jag hur rätt detta är just nu. Bara tanken på hösten får käkarna att spänna sig. Och nuet får mig att andas ut. Allt är inte fantastiskt men det är rimligt och roligt. Nu är jag också ledig en dag i veckan. Det är skönt.

Jag längtar efter att känna barnen ännu lite bättre, att ha ännu mer grepp om verksamheten och tillsammans med kollegorna hittat till bra rutiner. Det känns spännande att få lära mig om denna verksamhet. 

Tänk att jag vågade byta jobb. Det gör mig stolt.

Nyårsmål 2018

Alltså det där med nyårslöften är inget för mig. Löften är så oflexibelt och jag blir stressad bara av tanken. Nej jag gillar mer mål. 

När jag ser tillbaka på förra året var det ett slitigt år. Detta året har jag därför som mål att försöka förbättra och satsa på min hälsa och hitta en bra balans mellan jobb och fritid. Jag hoppas på ett gladare, piggare och lugnare år. 

Min plan för att lyckas med detta är följande: nytt jobb med normal arbetsvecka fast 80%, fortsätta med KBT, vara hemma när jag är sjuk, försöka träna minst en gång i veckan, prata med min omgivning om hur jag mår och försöka (okej med hjälp av min man) be om hjälp när jag behöver det. 

På nya jobbet ska jag satsa mycket på att prata. Fråga mycket. Försöka ringa in vad som är mitt ansvar. Prata om hur det känns. Om hur jag mått innan. Och om oviktigheter också. Det är viktigt. Och om jag verkligen inte trivs ska jag säga upp mig. 

Året 2017

Jag lånar årsredovisningen från UnderbaraClara. Det är som att jag har ett gömt behov av att sammanfatta året nu runt jul. Det känns rehabiliterande och viktigt. Så nu gör jag det.

Gjorde du något 2017 som du aldrig gjort förut? Började jobba efter föräldraledighet. Lärde mig segla en större båt (7,8 meter). Var hemma med en halvåring till ettåring. Ordnade mitt första barnkalas. 

Genomdrev du någon stor förändring? Ja. Slutade amma, började jobba efter föräldraledighet och sa upp mig från det jobbet.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Nej, men systern ska få sitt andra barn i början av 2018, så det kanske blir redan detta året?

Vilket datum från år 2017 kommer du alltid att minnas? 21 juli då vi firade T:s första födelsedag. Det blev på sommarstället med alla släktingar där och det känns som att det får bli en tradition. Det regnade och vi dansade ringdans runt i huset. Vi missade nämligen dansen runt stången på midsommar så vi gjorde det då istället. Syssling spelade fiol. Kusinen blev förskräckt och sa ”Nu räcker det!” till sysslingen. 

Dog någon som stod dig nära? Ja min farmor dog till slut några år innan hon hann bli hundra. Hon var väldigt viktig för mig som barn och jag sörjer henne. Eller kanske mest vår relation under min uppväxt för som vuxen var hon inte alls samma stöd och förebild, snarare tvärtom. 

Vilka länder besökte du? Inga utom Sverige. Längsta resan var till Malmö och det var en pärs. Jätteroligt men också jobbigt. T åt väldigt lite och sov dåligt. Vi fick uppleva hur lite man kan göra på ett hotellrum med ett barn som äntligen somnat. Ingenting typ.

Bästa köpet? Medlemskap i ljud- och e-bokstjänst. Så smidigt! Och delägarskap i en segelbåt. Kan knappt tro att det är sant att vi vågade. 

Gjorde någonting dig riktigt glad? När maken kunde börja natta och trösta på natten (när hon var ett år ungefär, alltså i somras). Det var helt fantastiskt! Och när vi äntligen kände att vi vågade segla i vår båt utan sällskap av vår delägare som haft båten några år innan vi köpte in oss.

Saknar du något under år 2017 som du vill ha år 2018? En sommar med bad, mycket utevistelse, fina stunder på sommarstället och hos svärföräldrarna. Och segling! Jag vill ha mer!

Vad önskar du att du gjort mer? Lyckats sova. Oj vad jag skulle behövt det. Hela året har varit ett riktigt kasst sovår. Jag önskar också att jag hade orkat fortsätta träna under hösten.

Vad önskar du att du gjort mindre? Jobbat. Så ovärt att lägga så mycket tid och tankemöda på det där jobbet. 

Favoritserier från året som gått? The Expanse och The Orville.

Bästa boken du läst i år? Vända hem an Yaa Gyasi. Det är en märklig släktkrönika som i alla led påverkas av slavhandeln. Vi får möta alla möjliga sidor av myntet och efteråt känns det som att jag har levt flera liv. Matt och mållös lämnade boken mig. På bokcirkelträffen när vi skulle diskutera boken visste vi inte riktigt vad vi skulle säga förutom att vi var helt tagna. Så kan det vara med riktigt bra böcker. Det finns inget att diskutera.

Största musikaliska upptäckten? Hur viktig min kör är för min självbild. När jobbet svajade tvivlade jag plötsligt på hela mitt jag. Då var det så skönt att gå till kören och känna att jag duger och är bra.

Vad var din största framgång på jobbet 2017? Att jag bad om hjälp när jag mådde dåligt på jobbet och sen faktiskt tog steget och sa upp mig.

Största framgång på det privata planet? Att vi vågade köpa in oss på en segelbåt och sedan lärde oss segla den. Vilken dröm va! Sen var vi också väldigt duktiga på att inte hetsa upp oss över att det inte blev så många segelturer. 

Största misstaget? Att jag tog det här jobbet. Aldrig mer ska jag ta ett jobb på en skola mitt i en flytt. 

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Mycket ledsnare. Det var väldigt längesen jag mått så dåligt som jag mått detta år (främst hösten). Senast var nog tonåren och när min pappa dog.

Vad spenderade du mest pengar på? Mat? Till slut tog vi steget och började handla mat på nätet. Det är dyrare men så värt pengarna. Och så båten då.

Något du önskade dig och fick? En sommar med mycket bad med T. Det blev betydligt mindre i hav och sjö än jag tänkt och väldigt mycket mer i balja på balkongen. Fast där fick ju bara T plats…

Något du önskade dig och inte fick? En positiv återgång till arbetslivet.

Vad gjorde du på din födelsedag 2017? Var på jobbet. Barnen sjöng för mig och det var rätt mysigt. På helgen överraskade maken med att ha fixat barnvakt och bokat på bord på superfin restaurang. Det var magiskt!

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Om jag hade börjat med att jobba 80% och på en mer stabil arbetsplats. Om om min kära dotter kunde sova bättre och kanske i egen säng…

Vad fick dig att må bra? Att vara med min familj.

Vem saknade du? Min pappa. Saknar honom alltid extra mycket när det händer mycket saker i mitt liv. Då vill jag prata med honom. Och så saknar jag mina vänner i Malmö. Jag är riktigt dålig på att hålla igång relationer med folk jag inte träffar regelbundet och ofta. Jag saknar att gå i skogen med mina fina vänner och diskutera livet. För det är så jag trivs. Inte med att prata i telefon.

De bästa nya människorna du träffade? Några av kollegorna på det hemska jobbet var faktiskt riktigt bra personer som jag ska försöka hålla kontakten med.

Mest stolt över? Att jag vågade säga upp mig. Och att jag vågade lita på min förmåga som seglare och ta kommandot när vi seglade.

Högsta önskan just nu? Att få sova och lägga hösten bakom mig.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år? Segla mer. Jobba mindre. Jobba i förskola istället för grundskola. Träna mer. Sova mer?