Nu är det såhär igen och det är bara att acceptera

Nej nu känner jag att det har blivit dags att se sanningen i vitögat. Jag mår inte bra. Och det är inte första-veckorna-på-jobbet-oron. Nej nu har det blivit något som har satt sig i kroppen och kommer ta ett tag att bryta.

Första steget för mig brukar vara det svåraste: att vara ärlig mot mig själv och acceptera hur det är nu. 

Det finns en mängd olika saker som stressar mig på jobbet. Andra kanske inte skulle bli påverkade av det men jag blir det och det får jag helt enkelt acceptera. Inget blir bättre av att jag skäms över att jag inte mår bra av dessa omständigheter (men skäms gör jag ju ändå).

Oron, stressen och skammen har satt sig på sömnen och magen. Jag har svårt att somna. Sover oroligt. Vaknar ohemult tidigt och har svårt att somna om. Har ont i magen. Mår illa. Spyr ibland på morgonen. Precis så som det varit tidigare i mitt liv när jag mått dåligt. Bara det att med ett litet barn hemma är det mycket svårare att hitta de där små stunderna av vila som gör att jag orkar. Och då tär frånvaron av sömn och den stackars oroliga magen väldigt mycket mer. Sen så är det humöret som är konstant lågt. Mycket tårar och dalar som inte vägs upp av toppar. 

Men jag har en plan. 

Jag har både bokat tid hos terapeut och hos min chef. Jag försöker göra vad jag kan för att förändra det som går att förändra på jobbet. Hemma försöker jag fånga glädje och vila och luta mig på min man som är lugnet jag behöver. Och lite i taget pratar jag med folk. Men fast jag vet att det hjälper att prata drar jag mig för det. Skäms. Men det får vara okej bara det går lite lite framåt och jag vågar prata med en till människa och säga lite mer av sanningen. 

Annonser

Efter en månad på jobbet

Jag har jobbat i en månad nu och det känns väldigt blandat.

Så skönt och roligt att jobba och sen komma hem till glad dotter och trött man och verkligen njuta av att leka järnet i några timmar. Känns så lyxigt och lagom. 

Så skönt att höra hur min man får uppleva allt det jag upplevt med att vara hemma med barn. Tristessen, glädjen, ensamheten, stoltheten, osäkerheten, gemenskapen och hur relationen till barnet fördjupas och växer. Nu fattar han! Och nu kan vi verkligen dela känslorna och upplevelsen.

Samtidigt är det en chock att börja jobba. 45 timmar i veckan blir långa dagar. Och jag är inte som jag var. Jag har blivit långsam i tanken. Förvirrad. Ineffektiv. Osäker. Obekväm. Och det gör mig så stressad. Jag går runt med känslan att jag snart kommer bli avslöjad. Att det är något fundamentalt jag totalt missat och att någon när som helst ska upptäcka det.

Dessutom är jag på en för mig ny skola som utöver det är väldigt rörig på grund av många flyttar. Rutinerna haltar, materialet är på vift och många av kollegorna är också nya och förvirrade. Jag kämpar hårt för att få ihop allt i huvudet och ordna det bra för mina elever.

Min klass är en etta. Det är alltid ett stort jobb att starta en etta. Det är roligt men också väldigt svårt. Jag vacklar och känner att jag tappat en stor del av mitt jobbsjälvförtroende. Känner mig svag och skör när eleverna behöver en stabil klippa som är beredd på allt och har koll på allt. Skäms över hur jag svajar när det blåser. Jag lever inte upp till bilden av mig själv.

Magkatarren och sömnproblemen kom inte direkt som några överraskningar och skruvade till situationen ytterligare. 

Nu försöker jag långsamt vänja mig vid mig själv och hur jag fungerar nu. Försöker vara snäll mot mig och köpa läget. Men det är svårt. 

Blogga?

Kanske är det för att jag mentalt håller på att förbereda mig på att inte vara föräldrarledig så länge till som gör att jag liksom kommit ur bloggandet. 

Jag känner mig vilsen, nervös, ofokuserad och förvirrad. Lite som när jag skulle vara hemma själv med T för första gången. Läskigt. Maken är minst lika rädd som jag. Så vi går här och darrar. Utom lilla T. Hon flänger runt och fnissar.

Den stora Oron 

Kära nån. Jag fick det där jobbet med den förvirrade intervjun och jag tackade ja. Så nu har oron slagit till rejält. 

Hur ska det gå? Hur är mina elever/kollegor? Och hur gör man nu för att vara en helt okej lärare? Kan jag det? Hur vågar jag ens vara lärare? Det är så läskigt alltihop nu! Sånt kan jag ligga och älta när hon sover och jag borde sova. Jättesmart. Verkligen. 

Och då passar jag också på att oroa mig över nätterna. Hon nattammar ju fortfarande. Och vaknar ofta. Och kan bara tröstas av mig på natten. Och bara nattas av mig. Åh herregud det måste ju hinna ändras. Av mig och T tillsammans. Hur ska jag orka?! Men hur ska jag orka om jag inte orkar? Sånt kan jag ligga och älta när hon sover och jag borde sova. Jättesmart. Verkligen. 

Berätta om dig själv…

Igår var jag på min första jobbintervju efter att jag blev mamma och det blev som en käftsmäll i hur vilsen jag är i min identitet just nu. Inte mår jag så dåligt av det, jag mer har vant mig vid att bara leva i denna eviga cykel av leka-mata-äta själv-söva-sova själv?-leka kombinerat med handla-laga mat-städa-tvätta-räkningar-planering-cykeln och mitt jag har hamnat i skymundan. Jag lever i nuet och har lärt mig att sluta tänka ”när hon är si och så gammal kommer jag nog kunna sova/sluta amma/lämna hemmet kvällstid”. Ingen idé att hoppas och planera. Det kommer när det kommer.

Första frågan ”berätta om dig själv” mumlade jag nåt om min uppväxt, utbildning och sen glömde jag helt säga att jag fick barn också. Och så fortsatte det. Det jag sa var inte dumt eller fel, bara ofullständigt, fragmentariskt och liksom förvånat. Jag var så mentalt oförberedd. 

Så nu sätter jag mig och svarar på frågorna långsamt, lite i taget, och försöker samla ihop mig. Kommer det gå ens?

Ta mig! Eller den jag var för ett år sen, nu har jag ingen aning om hur jag är.

Plötsligt närmar sig hösten och att börja jobba igen. Annonserna kom och snabbt som attan skulle jag få ihop en ansökan. 

Jag har filat och fixat, ansat och och lagt till på mitt personliga brev i mer än en vecka nu. Det känns så absurt. Arbetslivet känns löjligt avlägset. Den där personen jag målar upp i min ansökan känns väldigt bekant men ändå inte jag. 

Och tänk när jag ska gå på intervju! Kommer jag få ur mig något vettigt då? Kan jag fokusera om från mammalivet till arbetslivet för en timme?

Men kanske ännu större: Kommer jag kunna leva upp till allt det där jag skriver? Kommer jag vara samma lärare när jag börjar i augusti som jag var ett år tidigare?

Föräldrarupptagen

Ledig. 

Smaka på ordet. Jag känner kaffepaus, sitta på balkongen, kanske resa. Ta det lugnt, sovmorgon, lyx och långsamhet. Långa samtal med goda vänner, släppa rutiner, vara uppe sent och dricka whiskey. En härlig kombination av mycket sömn, nya upplevelser, häng med vänner och äta god mat långsamt.

Lägg sen till prefix föräldrar- och du får föräldrarledig. Kombinationen blir absurd. Mina associationer till ledig funkar inte här. Alls. Jag skrattar och gråter samtidigt av kombon. 

Nej jag känner mig mer föräldrarupptagen, barnfylld och på familjetjänst. Föräldrartid. Dagtid och kvällstid fulltid och jour på natten. Alla dagar året runt. Ledig finns inte. Fritid är något som andra har. Här är det vi-tid all tid. Utom välplanerad sällsynt egentid. Det är en annan tid nu. Charmig och fantastisk, slitig och tråkig. Allt samtidigt. 

Och vi har bara ett barn. Jag kan tänka mig att föräldrar-ledig smakar ännu mer skrattretande med flera barn. I alla fall om de är svårsövda närhetstörstande och amningsälskande som vår T.