”Blöjfri” och kiss överallt

Jag hade ju tänkt pröva i alla fall. Och många pratade så varmt om boken och metoden Potträning på 3 dagar. Så jag köpte boken och övertygade min man om att läsa den tillsammans med mig. Sen övertygade jag honom att han skulle börja innan semestern.

Såhär tänkte jag. Jag är som så många andra mammor och makar oftast projektledaren i familjen. Jag har själv genomdrivit många jobbiga förändringar kring sömn och mat under dotterns första år. Det har varit sjukt jobbigt och läskigt att behöva ta alla de där besluten själv, ibland mitt i natten, oftast i konstant tärande sömnbrist. Så med de argumenten höll maken med om att han skulle börja detta projekt. Han är dessutom inte särskilt driven som person så vi visste att det skulle bli en utmaning för honom.

Vi läste och tyckte som boken propagerar att det verkar bra att köra en intensiv period för att barnet ska ha möjlighet att lära sig detta svåra. I boken argumenteras att tre dagar är väldigt kort i jämförelse med den betydligt längre period det blir om gör lite då och då bara. Du rekommenderas att helt fokusera på barnet hela tiden. Du får tips om att ha mat redo att värma, ett gäng käcka aktiviter att göra hemma, att säkra alla mjuka saker med plastad frotté osv. MEN peppen om att det bara är några dagar gäller alltså bara den minoritet på ca 30% som fattar grejen direkt.

Jag gick med i en grupp på Facebook som är kopplad till boken. De flesta som skrev hade framgång första dagar och sen kom något problem. Någon skrev ibland om att inget verkade hända. Då svarade flera käckt att ”min fattade dag 18” eller ”håll ut! Min tog 24 innan han kände att något var på gång” Statistiken boken bygger på säger att 87% är torra efter 28 dagar. Då återstår 13% som behöver träna ännu längre. Alltså en månad. Det är helt sjuk lång tid av att hålla sig mest inne, titta på barnet konstant och stå ut med att alla delar av hemmet blir marinerade i kiss och bajs. Det är också ganska lång tid av att faktiskt utmana barnet ganska mycket i att pressa hen att lära sig något helt nytt.

Efter en vecka hade hon fortfarande inte fattat alls när hon var nödig. Vi såg inga tecken alls på henne innan det kom ut så allt som kom i pottan var helt vår förtjänst. Hon verkade neutralt inställd till det hela men var ändå mycket mer närhetstörstande, ledsen och arg än annars. Dessutom.åt och drack hon dåligt alla dagar (brukar annars vara nån slags varannandagscykel) Vi tappade långsamt modet. Så när oförutsedda händelser (jag kvaddade vår bil och vi behövde köpa ny) fick oss att behöva ha farmor som barnvakt under några timmar två dagar i rad (och vi ville inte tvinga henne att göra detta hästjobb) satte vi på blöjan igen och sen lät vi den vara på.

Det känns så befriande att inte behöva titta på henne hela tiden. Att kunna vara ute länge. Att slippa ha med pottan överallt. Att hon kan få leka ifred i rummet bredvid en liten stund.

Men jag känner mig så stolt över att vi försökte. Att vi gjorde det på allvar, att vi båda gick in helt fullt för det och att vi sen vågade avbryta. Hon kunde ju ha tillhört den där minoriteten som fattar på första dagen. Och nu vet vi hur vi ska göra när vi provar igen nån gång.

Annonser

Dä! 

Senaste tiden har jag bara skrivit om mig själv märker jag nu. Så hur är det egentligen med vårt barn? Jo alldeles prima! Hon är snart 17 månader och vi har satt upp henne i förskolekö. I vårt område är det svårt att få plats så det är ändå i augusti det kommer bli aktuellt trots att vi sökt till april. 

Hon förstår väldigt mycket av vad vi säger, så det gäller att tänka sig för. Det är så roligt att märka hur hon förstår mer och mer och vi längtar så till den dag då hon säger mer än dä och den som nu får betyda allt som är värt att sägas. 

Hon går och springer och klättrar och är fantastisk på att flytta på saker snabbt. Det blir rörigt men hon kan också hjälpa till med en hel del om man är beredd på att det tar ganska mycket längre tid.

Hon somnar ganska lätt i sjal, sele eller på dagen även i vagn. Hon sover en gång på dagen och sover 30-60 minuter. Hon sover mellan 20 och 8 på natten. Fortfarande är det smidigast att hon sover i vår säng eftersom hon vaknar kanske 3-10 gånger per natt och vill ligga nära. Men nu brukar det räcka att hon får lite kroppskontakt för att hon ska bli lugn. Då och då blir hon jätteledsen på natten och då kan det ta upp till en timme för henne att komma till ro och somna om. Jämförelsevis sover hon klart bättre än hon nånsin har gjort men ingen av oss sover bra när vi sover med henne (fast pappa klarar det bättre).

Hon äter fortfarande ganska oregelbundet, men brukar ta igen matvägran på kvällen.

Hon hittar nya saker att leka med och älskar att vara ute och utforska fasader, cyklar, löv, grävskopor och springa efter hundar. Lekplatser roar en kort stund men spårvagnar desto längre. 

Hon får vredesutbrott ett par gånger varje dag när hon inte får som hon vill. Då kan hon både skallar och rivas och bitas. Det är sådär kul. 

Jämförelsevis tycker vi att hon är typ lika oberäknelig och rutinhatande men klart roligast hittills. Dessutom accepterar hon att nattas av oss båda och vi hinner få tid tillsammans jag och maken varje kväll! Så vi har det ganska bra.

Senaste nytt 

Hon har fått en tand. Och vi är lite oproportionerligt stolta. Det är ju inget hon kan styra liksom. Men ALLA ANDRA har ju fått massor av tänder för länge sen!
Hon badar även i kallt vatten! Vi har en plaskis nära oss och hon älskar det. Och eftersom både jag och hennes pappa är mycket förtjusta i att bada och ska vara i Sverige hela sommaren (kallt vatten) är vi väldigt väldigt glada över hennes intresse. 

Efter utslag och väldigt lös avföring provar vi nu att utesluta mjölkprotein ur kosten. Jag saknar redan osten. 

När det ska ammas har hon kommit på något som hon tycker är supermysigt och liksom rogivande: att nypa mig hårt hårt i bröstet med sina små fingrar. Går även bra med nyp i överarm eller att dra i armhålshår. Även när jag bär henne på ryggen nyper hon stenhårt i höger överarm. Jag tycker inte det är mysigt alls tyvärr. Så vi har en liten konflikt där. 

Annars är allt som vanligt. Hon äter dåligt av mat och ammar hela natten. Hon är ganska mammig. Älskar att gå och blir skitsur när jag tycker att hon kan sitta och leka lite på golvet när jag ska laga mat. Det slutar med att jag bär henne på ryggen. 

Första febern

Iförrgår kväll kändes hon lite varm. Svår att få nöjd. Ville inte äta mat. Ville bara vara i min famn men var liksom inte nöjd ändå. Vred sig som orm. Ju senare det blev ju varmare kändes hon. Hon kunde inte somna. Vi tog tempen. Och visst var hon varm. 39 grader hade hon.

I snart två dygn nu har febern långsamt gått ner. Hon har sovit och ammat. Ammat och sovit. Dygnsrytmen har rubbats och nedtrappningen av amningen har bytts mot upptrappning. Inget överraskande direkt.

Men förutom sömnbrist och visst obehag i kroppen av att sitta still med henne i famnen dag som natt har jag också fått en känga av moderskänslor dängd i huvudet. 

Det var som om någon nöp mig hårt i sidan och väste: Du! Man kan oroa sig! Tänk på det! Och trots att min logiska torra del av hjärnan sa att det här nog inte var så allvarligt alls blev det bara värre: Hon kan bli sjuk! Jättesjuk! Och dö! Så jag satt där med en varm bebis i famnen och snyftade. Och förstod alla dessa oroliga föräldrar som blir hysteriska över saker som vi andra tycker är småsaker. Förstod den panik jag såg i min mammas ögon när jag som ungdom och ung vuxen reste runt i världen. Varje gång jag berättade om en ny resa fick hon den där blicken. Och nu förstår jag. Det var som en elchock genom kroppen som sa: Om det händer henne något vet jag inte vad jag tar mig till! Jag förstår föräldrar i krigshärdar som lägger alla sina pengar på att hjälpa sina barn att fly. De som offrar sina liv för sina barn. Och jag förstår hur vansinnigt fel det måste kännas om ens barn dör före en själv. 

Den här mördande oron kände jag under graviditeten, när man såg att hon hade hydronefros. Sen när hon var född blev jag rätt lugn. Men nu vet jag att den där oron nog alltid kommer finnas med. Att det ingår i att vara förälder. Så i förrgår blev jag ännu lite mer förälder.

Näsan

Redan dotterns första natt utanför livmodern krånglade näsan. Hon sov inte alls, bara skrek och personalen sa att det nog var en kombination av svårt att andas och hunger-ont-i-magen. Till slut fick hon näsdroppar.

Och sen har näsan fortsatt att ställa till det framför allt på natten. Hon har vaknat hysteriskt gråtande av att det nästan är stopp så många gånger. På BVC säger de att en del föds med trånga näsor och att det inte är så mycket att göra åt. Kanske hon har polyper som behöver opereras bort (som sin far och mormor) men det gör man inte såhär tidigt såklart. Så det är bara att stå ut med dåliga nätter i kanske några år till.. eller så blir det bättre när som helst. Förhoppningsvis växer det bort.

Vi sköljer näsan med koksalt och bröstmjölk och vid förkylning suger vi med nässug. På dagen bryr hon sig inte så mycket om det, hon är så van. Men på natten stortjuter hon vilket jag verkligen kan förstå. Trött, ledsen och förvirrad. Mamma tar upp mig i famnen. Då kommer något blött i näsan och ner i halsen. Fy. Bara bröst hjälper då.

Den där näsan kan få mig att bli ganska uppgiven ibland. Bättre sömn verkar avlägset.

Året 2016

2016 föranleddes av ett väldigt försiktigt nyårsfirande på grund av att jag mådde så dåligt. Jag var ju gravid. Huvudvärk, illamående och trötthet som inte kunde botas med vila. Läs om den tiden här. Fast vi var ändå lite glada efter att nyligen ha gjort KUB med positiva resultat. Det var också väldigt roligt att se barnet där inne. Vi kallade barnet för vår spindelapa eftersom det såg ut som en blandning mellan spindel och apa där den klättrade upp för väggarna i livmodern med sprattliga ben för att ständigt glida ner igen.

Våren följde med fortsatt huvudvärk och illamående fram till vecka 18. Sen kom rutinultraljudet med besked om hydronefros hos barnet (nu bekräftat flicka) och massiv rädsla för att barnet skulle dö. Läs om hela resan här. Ultraljud på ultraljud och bäckensmärta, ont i handlederna och diverse andra krämpor var vardag. Allt medan jag jobbade stenhårt med min första årskurs ett. Det var roligt och fullständigt utmattande att jobba så mycket i gravidkroppen. 

I denna vardag: hårt arbete och tung kropp med krämpor samt oro för barnets hälsa, jobbade jag också väldigt aktivt med att hantera min förlossningsrädsla. Läs om hur det gick och länkar till tidigare inlägg här.

Vi gifte oss i maj i hemlighet och det var så trevligt. Läs om det här. Bröllopet är en stark ljusstråle i minnet från den tunga mörka våren.

Svettig och svullen, rejält smärtpåverkad och stor som ett hus (kändes det som i alla fall) lyckades jag klara skolavslutningen och sedan de sista dagarna på jobbet. Det är jag väldigt stolt över.

Så började semestern några veckor innan beräknade förlossningsdatumet och det var en enda lång väntan. Skönt och frustrerande samtidigt. 

Fem dagar över tiden, den 21 juli  kom dottern ut efter en ganska långdragen förlossning. Läs om den här. Och där började mitt nya liv.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – 

Här blir tiden flytande och stilla samtidigt och minnena därefter. För trots att tiden efter att vårt barn föddes är proppad med händelser och fantastiska och jobbiga minnen kan jag inte få ihop en vettig tidslinje. 

Men någon gång här under hösten har hon bland annat lärt sig att sitta själv, svälja både bröstmjölk och annat, sova i egen säng, sova i vagn, le och skratta, greppa saker och få in dem i munnen och massor massor mer.

Vi har också köpt en ny större bil, maken har gått ner till 80% och dottern har blivit friskförklarad. Jag och maken har börjat känna oss som föräldrar och dottern har både hunnit rata alla utom mamma och pappa men också återfått tilliten till släktens längtande famnar.

Jobbiga saker denna höst har bland annat varit dotterns sömn, på natten att hon sov så sent och oroligt men också extremt långdragna nattningat, på dagen att all sömn har krävt närhet och rörelse, ett tag bara i sjal och aldrig i vagnen. Hennes trånga näsa har också kommit och stört sömnen. Många nässkölj har det blivit. Amningen har varit jobbig på olika sätt. Likaså bilåkning och miljöer med många människor. Kvällarna har tärt. Jobbigt har också varit min kropp. Att den tar tid att komma tillbaka.

Roligt har varit att hon blev friskförklarad och vuxit och gått upp i vikt som en klocka. Att hon är intresserad av mat, vatten och sånger. Allt hon lärt sig. Härligt också att jag bara blir starkare i kroppen. Fint hur väldigt uppskattad och efterlängtad hon är i båda släkterna. Kul hur många blogginlägg jag skrivit och hur det hjälpt mig att få ordning på tankarna. 

Detta nyåret var om möjligt ännu lugnare. Vi var på promenad och handlade banan och lite annat i närmsta lilla affären. De andra kunderna stressade runt i nyårsmiddagsoro och det var så skönt att inte vara med i den hetsen. Vi gick hem och gjorde fiskgratäng och somnade vanlig tid. Vid tolvslaget stod både jag och maken och tittade fascinerat på dottern som inte visade några tecken på att störas av oväsendet. 

Jag ser fram emot detta år, 2017. Jag ska vara föräldrarledig fram tills augusti och få äran att följa dotterns utveckling. I augusti börjar jag jobba (spännande!) och maken blir hemma med T i ett år han med. Jag ska inte vara gravid. Jag tror att det kommer bli ett toppenår! 

Stolt 

En av de bloggar jag börjat följa är Lady Dahmer. Hoppade lite mellan de senaste inläggen och fastnade i detta för att det gav mig en helt ny känsla. Hon skriver om att hon tycker vissa saker är bättre än andra och att det (såklart) är grunden för de val hon gör som förälder. Hon skrev om att hon tycker att amning är bäst och därför stått ut med allt det jobbiga kring amning. Och där, liksom någonstans i de meningarna, kände jag mig så stolt. 

Stolt över hur jag och min man tagit beslut som vi tror är bäst för vårt barn. Stolt över hur vi kämpat för att genomföra det vi tror på. Även när vi kanske inte fått så bra stöd från omgivningen. Även när det varit väldigt jobbigt.

Som med amningen. Det har varit och är stundtals fortfarande både smärtsamt, frustrerande, extremt långdraget och struligt på olika sätt. Men det verkar vara väldigt bra för vårt barn och därför fortsätter jag att kämpa med det. Det gör mig stolt.

Sjalande är också en sån där grej som framför allt var väldigt jobbigt tidigare men där det varit så tydligt hur bra dottern mått av det. I början när hon ville bli buren nästan jämt och jag kände mig väldigt svag och ostabil i kroppen var det plågsamt och svårt att ta mig igenom de långa dagarna. Men jag gav inte upp utan fortsatte, peppad av dotterns välmående. Jag läste på, övade knyt och försökte anpassa vardagen så att jag skulle orka. Allt för att dottern skulle må bra. Det gör mig stolt. 

Men när jag läste Lady Dahmers inlägg upptäckte jag att jag har undvikit att känna stolthet inför dessa saker. 

Andra saker, som att offra nattsömnen för sitt barns skull eller stå ut med att leka samma banala lek om och om igen, har jag känt mig stolt över. Men det är ju sånt alla föräldrar gör. 

Amma och bära i sjal däremot finns det en viss laddning i. Som att jag tror att jag är en lite bättre förälder för att jag gör dessa två saker. Nej jag tänker snarare såhär: Jag tycker att jag är en bra förälder när jag försöker vara lyhörd för mitt barns behov och hittar lösningar som fungerar för min lilla familj. Vi väger allas behov och förutsättningar och trixar och prövar. Hur metoderna och rutinerna sen blir i just vårt fall behöver förstås inte vara det bästa för en annan familj. 

Jag ska försöka göra det här lite då och då: fundera över vad som gör mig stolt i mitt föräldraskap just nu?

Vad gör dig stolt i ditt föräldraskap just nu?