Vi var på fest!

Ja du läste rätt. Vi var på fest i helgen. Många timmar. Sent. Och T var med farmor och farfar. 

Vi hann prata strunt utan att bli avbrutna, äta mat långsamt, dansa till swingmusik och inte vara orolig över att T skulle vråla mitt i nåt fint tal. Det var nämligen både namngivning av en ettåring och en ett år sen bröllopsfest. Det var högtidligt, innerligt och kärleksfullt och jag satt tårögd och kramade min man. 

När vi kom hem till farföräldrarna strax efter elva skulle de precis ringa hem oss pga gråtfest (farmor) eller definitivt mötts av sovande barn om vi kommit en kvart senare (farfar). 

Annonser

Ett år idag!

Tänk att det gått ett år sedan hon kom ut ur mig. 

Det har inte gått snabbt. Det har varit ett långt händelserikt och riktigt jobbigt år. 

Det blir roligare och roligare med T. Och mest lättare. Hon sover bättre, äter bättre och blir roligare att leka med ju mer hon kan kommunicera. 

Vi spenderar veckan på sommarstället och det är en dröm att få hänga här med släkt och familj, bad och ett stort hus med massa prylar. Här finns det många vuxna och barn att interagera med. Personer som finns där i vardagen. Det är lyx och jag är så glad att hon får uppleva det och ska få fortsätta uppleva det under sin uppväxt. 

Idag ska vi ha kalas här i huset och bjuda alla på korv och glass. 

Mobilpaus

T ordnade så att jag fick lite paus från min smarta telefon. 

Maken ringde just när jag stod högst upp i trappan. T på ena armen plus påse. Tar upp mobilen i andra handen. Hon sträcker sig efter diamanten, jag försöker kompensera för tyngdförflyttningen, hålla undan mobilen och samtidigt prata med maken. Slutar med att hon får tag på mobilen, jag får loss den ur hennes grepp men måste ju också hålla balansen för oss båda och tappar därför telefonen som studsar ner för trappan. Skärmen blev som ett blågröna skimmer.

Jag blev så förvånad att jag inte visste vad jag skulle göra. Vi gick och badade i Plaskis. Sen när maken kom grät jag lite. 

Fem dagar senare har jag min telefon igen. FEM DAGAR! 

Under dessa fem nätter har jag verkligen verkligen saknat distraktionen när humöret störtdykt. På dagarna har det varit irriterande att inte kunna kolla och fixa allt jag brukar göra via telefonen. Men också lite skönt. Lite långtråkigt och samtidigt kul. Lättare att vara i stunden. Och jag känner att alla poddar och bloggar och nyheter jag följer för att inte bli så sjukt uttråkad också kanske stressar mig ibland. Vet inte om jag kommer ändra mitt mobilbeteende dock… Vi får se…

Barnvakt!

Idag var vi på date jag och maken, med anledning av att vår bröllopsdag (vi har en sån!) är imorgon. Vi var borta nästan tre timmar medan T var med farmor och farfar. Det är första gången vi verkligen lämnar byggnaden tillsammans utan barnet med. 

Det var lite nervöst och vi fick hålla oss från att ringa hem men det gick över all förväntan. Jag undrar vilka som var mest glada över att det gick superbra, vi eller dom?

Poddar just nu

Jag läste just UnderbaraClaras tips om poddar och här kommer mina. Några är faktiskt samma som Claras!

Penntricket är en feministisk pod med Cissi Wallin och Lady Dahmer. Den får mig att tänka mycket och diskutera med min man. Gillar särskilt avsnittet om ätstörningar.

Förlossningspodden behöver kanske inte presenteras särskilt eftersom jag redan skrivit så mycket om den. Men ändå: det är en pod där föräldrar får berätta om sina graviditeter, förlossningar och omvandlingen till att bli förälder. Allt lett av kloka doulan Emma.

Genushistoriepodden är en pod som tar upp olika sällan berörda ämnen inom historia. Ofta om kvinnor. Alltid med genusperspektiv. Jag blev främst tagen av serien om att föda barn (är någon förvånad?) och lärde mig massor.

Longest Shortest time är en amerikansk pod om föräldrarskap och allt runt omkring det. Du får höra ärliga, ovanliga, mångfacetterade berättelser från föräldrar och barn. I love it! Det är som att världen vidgas lite för mig när jag får höra hur olika det kan vara. När jag är som allra mest frustrerad mitt i natten av behöva vagga, amma eller skumpa IGEN brukar jag lyssna på ett avsnitt. Och massa andra tillfällen också.

Pampers barnvagnspromenader ger dig råd. Ibland spyr jag på det men ibland är det också rätt vettigt tycker jag. Men Louise Hallin som är ”experten” som säger sitt är väldigt barnfokuserad så ibland får jag som lyssnare vara noga med att lägga till mig själv som person.

Stuff mum never told you har jag precis upptäckt och är helt överväldigad av mängden avsnitt med intressanta ämnen. Det är mycket forskning, historiska perspektiv och sånt och fokus är kvinnan i samhället. 

Politiska spelet kommenterar svensk politik rappt och klurigt. Det var länge en helgfrukostfavorit här hemma men nu har nästföljande pod tagit över den ritualen.

USA-podden kommenterar amerikanska soppan. I dessa dagar har de fullt upp och ofta hör man ”igår var vi helt säkra på att detta skulle bl den stora snackisen men så hände DETTA!” Det är läskigt rafflande med allt som avhandlas.

Tyngre rubriker går igenom veckans hälsorubriker och granskar ingående studier som sammanfattas i små notiser i tidningarna. De tar min hand och vägleder mig i floderna av överdrivna rubriker och feltolkade slutsatser. 

Temat på poddlyssnandet är alltså föräldrarskap, hälsa, feminism, genus, kvinnan, historia, politik och USA. Sen lyssnar jag väldigt mycket på P1 och ibland någon P1 eller P3 dokumentär men de är ofta så deppiga och ibland obehagliga (fallet Bobby vinner stort, klarade inte av att lyssna klart) så jag pallar bara små doser. Ring P1 är mer lättsmält och är på här nästan varje dag.

Därför lyssnar jag på Förlossningspodden

Nu har jag lyssnat på alla avsnitt av Förlossningspodden. Och så såg jag på instagram att Emma precis fått sitt andra barn! Grattis! 

Och så funderar jag över varför jag så ivrigt lyssnat mig igenom alla avsnitt. 

I början kände jag att det var lite märkligt att jag frossade i förlossningar. Typiskt hormonell blödig nybliven mamma eller? Tänkte att det nog var för att jag behövde bearbeta min egen förlossning. Och det har jag ju gjort. Det är en så alldeles speciell upplevelse detta med graviditet, förlossning och att bli mamma. Likt inget annat. Och precis som att jag och min man älskar att analysera och frossa i vår första tid tillsammans är denna process något vi nog alltid kommer att återkomma till för att vrida och vända på, älta och förundras över.

Ju mer jag lyssnar på podden ju mer känner jag att det är det märkligaste som hänt mig, denna process, och att jag därför har ett stort behov av att prata om det, samtidigt som det i samhället finns någon skamfylld tabugräns jag vandrar på varje gång jag vill prata om graviditet och förlossning. Föräldrarskap är mer okej fast inte riktigt sådär öppet alla-känslor-är-okej som i podden. Emma pratar ofta om att det finns en norm för hur du får prata om graviditet, födande och föräldrarskap. Om din berättelse faller utanför normen, vare sig det var för jobbigt eller för lätt, blir den obekväm och icke önskvärd. Jag upplever också att ämnena ska avhandlas kortfattat, logiskt och liksom som att det är färdigbearbetat. Fast jag upplever att dessa upplevelser är så mångfacetterade att jag nog aldrig kommer vara färdigtänkt  och -känd. Podden har hjälpt mig att våga känna, tänka och prata mer om allt jag behöver bearbeta, värna, omfamna och bada i. Tack! (Det är också liknande reaktioner Emma berättar att hon får höra via mail)

Det finns också en annan lockelse i podden: äventyret. Jag är barnsligt förtjust i äventyrsromaner och dokumentärer. Om folk som försöker segla runt jorden, skida till Sydpolen eller bestiga höga berg. Att vara gravid, föda barn och sen leva med barnet/barnen är också ett fantastiskt äventyr. Men medan äventyrarna som drar till polerna och annat vansinnigt alla är av en alldeles särskild smått galen sort är föderskorna en väldigt brokig skara. De är unga, gamla, med olika kroppar, sinnen, bakgrund, familjer och förstås med lika olika små barn. Mitt där i dramatiken, stiltjen, väntan, blodet, oron och den nya relationen framträder alldeles unika människor med sitt unika sätt. Emma pratar ofta om att du (såklart!) är samma person i förlossningsrummet som annars fast lite extra rädd, peppad, förvånad eller vad du nu upplever. Eller som min man beskrev hur jag var under graviditeten: att jag var mer bara. Som ett koncentrat av mig själv. (Fast han var nog lite snäll, för det var mest mina dåliga sidor det blev mer av…) Så i podden får jag alltså möta alla möjliga helt olika människor gå igenom ett äventyr som samhället beskriver som ett äventyr (för vi vet ju hur det är att vara gravid/föda barn/ha barn) men där det egentligen är ett nytt och unikt äventyr för varje barn som föds. Jag kan inte komma på en enda sak som är mer spännande än det. 

Det finns andra produktioner kring ämnet ja. Men Förlossningspodden tycker jag så fint lyfter varje berättelse och låter den vara berättarens. Känslorna omfamnas liksom människorna. Jag kan inte få nog. Tack!

Låt mig slippa prata!

Efter en riktigt riktigt dålig natt när jag är så trött och dottern sover sjukt dåligt på dagen och jag går till öppna förskolan för att hon ska få massa intryck och bli trött och somna och jag inser att jag måste prata med folk. Såna där halvbekanta som tar så mycket energi att prata med. Den känslan. Låt mig slippa! 

Jag famlar fram i de små samtalen. Orkar inte riktigt lyssna och vara följsam i samtalet. Försöker desperat komma på massor frågor så att jag ska komma undan att få ihop en massa meningar. En till mamma försöker vara med i samtalet men jag pallar verkligen inte att ha ögonkontakt med en till. Jag verkar nog otrevlig. Och till slut kommer vi till min situation med förkylning och kassa nätter. Följt på råd och käcka tips. Orkar inte råd nu! Överväger att säga att allt är bra nästa gång. 

Bestämmer mig för att hon fått nog med intryck och att vi ska dra hem. Hon ska sövas. Jag ska slippa prata med folk. Men jag är så trött. Orkar inte ta på alla kläder. Laddar en stund. 

Vi kom hem till slut. Jag gick jävligt snabbt.