Barnvakt!

Idag var vi på date jag och maken, med anledning av att vår bröllopsdag (vi har en sån!) är imorgon. Vi var borta nästan tre timmar medan T var med farmor och farfar. Det är första gången vi verkligen lämnar byggnaden tillsammans utan barnet med. 

Det var lite nervöst och vi fick hålla oss från att ringa hem men det gick över all förväntan. Jag undrar vilka som var mest glada över att det gick superbra, vi eller dom?

Poddar just nu

Jag läste just UnderbaraClaras tips om poddar och här kommer mina. Några är faktiskt samma som Claras!

Penntricket är en feministisk pod med Cissi Wallin och Lady Dahmer. Den får mig att tänka mycket och diskutera med min man. Gillar särskilt avsnittet om ätstörningar.

Förlossningspodden behöver kanske inte presenteras särskilt eftersom jag redan skrivit så mycket om den. Men ändå: det är en pod där föräldrar får berätta om sina graviditeter, förlossningar och omvandlingen till att bli förälder. Allt lett av kloka doulan Emma.

Genushistoriepodden är en pod som tar upp olika sällan berörda ämnen inom historia. Ofta om kvinnor. Alltid med genusperspektiv. Jag blev främst tagen av serien om att föda barn (är någon förvånad?) och lärde mig massor.

Longest Shortest time är en amerikansk pod om föräldrarskap och allt runt omkring det. Du får höra ärliga, ovanliga, mångfacetterade berättelser från föräldrar och barn. I love it! Det är som att världen vidgas lite för mig när jag får höra hur olika det kan vara. När jag är som allra mest frustrerad mitt i natten av behöva vagga, amma eller skumpa IGEN brukar jag lyssna på ett avsnitt. Och massa andra tillfällen också.

Pampers barnvagnspromenader ger dig råd. Ibland spyr jag på det men ibland är det också rätt vettigt tycker jag. Men Louise Hallin som är ”experten” som säger sitt är väldigt barnfokuserad så ibland får jag som lyssnare vara noga med att lägga till mig själv som person.

Stuff mum never told you har jag precis upptäckt och är helt överväldigad av mängden avsnitt med intressanta ämnen. Det är mycket forskning, historiska perspektiv och sånt och fokus är kvinnan i samhället. 

Politiska spelet kommenterar svensk politik rappt och klurigt. Det var länge en helgfrukostfavorit här hemma men nu har nästföljande pod tagit över den ritualen.

USA-podden kommenterar amerikanska soppan. I dessa dagar har de fullt upp och ofta hör man ”igår var vi helt säkra på att detta skulle bl den stora snackisen men så hände DETTA!” Det är läskigt rafflande med allt som avhandlas.

Tyngre rubriker går igenom veckans hälsorubriker och granskar ingående studier som sammanfattas i små notiser i tidningarna. De tar min hand och vägleder mig i floderna av överdrivna rubriker och feltolkade slutsatser. 

Temat på poddlyssnandet är alltså föräldrarskap, hälsa, feminism, genus, kvinnan, historia, politik och USA. Sen lyssnar jag väldigt mycket på P1 och ibland någon P1 eller P3 dokumentär men de är ofta så deppiga och ibland obehagliga (fallet Bobby vinner stort, klarade inte av att lyssna klart) så jag pallar bara små doser. Ring P1 är mer lättsmält och är på här nästan varje dag.

Därför lyssnar jag på Förlossningspodden

Nu har jag lyssnat på alla avsnitt av Förlossningspodden. Och så såg jag på instagram att Emma precis fått sitt andra barn! Grattis! 

Och så funderar jag över varför jag så ivrigt lyssnat mig igenom alla avsnitt. 

I början kände jag att det var lite märkligt att jag frossade i förlossningar. Typiskt hormonell blödig nybliven mamma eller? Tänkte att det nog var för att jag behövde bearbeta min egen förlossning. Och det har jag ju gjort. Det är en så alldeles speciell upplevelse detta med graviditet, förlossning och att bli mamma. Likt inget annat. Och precis som att jag och min man älskar att analysera och frossa i vår första tid tillsammans är denna process något vi nog alltid kommer att återkomma till för att vrida och vända på, älta och förundras över.

Ju mer jag lyssnar på podden ju mer känner jag att det är det märkligaste som hänt mig, denna process, och att jag därför har ett stort behov av att prata om det, samtidigt som det i samhället finns någon skamfylld tabugräns jag vandrar på varje gång jag vill prata om graviditet och förlossning. Föräldrarskap är mer okej fast inte riktigt sådär öppet alla-känslor-är-okej som i podden. Emma pratar ofta om att det finns en norm för hur du får prata om graviditet, födande och föräldrarskap. Om din berättelse faller utanför normen, vare sig det var för jobbigt eller för lätt, blir den obekväm och icke önskvärd. Jag upplever också att ämnena ska avhandlas kortfattat, logiskt och liksom som att det är färdigbearbetat. Fast jag upplever att dessa upplevelser är så mångfacetterade att jag nog aldrig kommer vara färdigtänkt  och -känd. Podden har hjälpt mig att våga känna, tänka och prata mer om allt jag behöver bearbeta, värna, omfamna och bada i. Tack! (Det är också liknande reaktioner Emma berättar att hon får höra via mail)

Det finns också en annan lockelse i podden: äventyret. Jag är barnsligt förtjust i äventyrsromaner och dokumentärer. Om folk som försöker segla runt jorden, skida till Sydpolen eller bestiga höga berg. Att vara gravid, föda barn och sen leva med barnet/barnen är också ett fantastiskt äventyr. Men medan äventyrarna som drar till polerna och annat vansinnigt alla är av en alldeles särskild smått galen sort är föderskorna en väldigt brokig skara. De är unga, gamla, med olika kroppar, sinnen, bakgrund, familjer och förstås med lika olika små barn. Mitt där i dramatiken, stiltjen, väntan, blodet, oron och den nya relationen framträder alldeles unika människor med sitt unika sätt. Emma pratar ofta om att du (såklart!) är samma person i förlossningsrummet som annars fast lite extra rädd, peppad, förvånad eller vad du nu upplever. Eller som min man beskrev hur jag var under graviditeten: att jag var mer bara. Som ett koncentrat av mig själv. (Fast han var nog lite snäll, för det var mest mina dåliga sidor det blev mer av…) Så i podden får jag alltså möta alla möjliga helt olika människor gå igenom ett äventyr som samhället beskriver som ett äventyr (för vi vet ju hur det är att vara gravid/föda barn/ha barn) men där det egentligen är ett nytt och unikt äventyr för varje barn som föds. Jag kan inte komma på en enda sak som är mer spännande än det. 

Det finns andra produktioner kring ämnet ja. Men Förlossningspodden tycker jag så fint lyfter varje berättelse och låter den vara berättarens. Känslorna omfamnas liksom människorna. Jag kan inte få nog. Tack!

Låt mig slippa prata!

Efter en riktigt riktigt dålig natt när jag är så trött och dottern sover sjukt dåligt på dagen och jag går till öppna förskolan för att hon ska få massa intryck och bli trött och somna och jag inser att jag måste prata med folk. Såna där halvbekanta som tar så mycket energi att prata med. Den känslan. Låt mig slippa! 

Jag famlar fram i de små samtalen. Orkar inte riktigt lyssna och vara följsam i samtalet. Försöker desperat komma på massor frågor så att jag ska komma undan att få ihop en massa meningar. En till mamma försöker vara med i samtalet men jag pallar verkligen inte att ha ögonkontakt med en till. Jag verkar nog otrevlig. Och till slut kommer vi till min situation med förkylning och kassa nätter. Följt på råd och käcka tips. Orkar inte råd nu! Överväger att säga att allt är bra nästa gång. 

Bestämmer mig för att hon fått nog med intryck och att vi ska dra hem. Hon ska sövas. Jag ska slippa prata med folk. Men jag är så trött. Orkar inte ta på alla kläder. Laddar en stund. 

Vi kom hem till slut. Jag gick jävligt snabbt. 

Hej avlastning! 

Helgen hos farmor och farfar har varit en succé. Hon har kunnat sitta i deras knän och lekt och skrattat i långa stunder. Jag och maken har kunnat gå undan och vara lite själva. Kramats länge. Andats djupt. På avstånd tjuvkikat på när dottern haft så roligt med farmor, farfar och farbror. 

Som jag har saknat att lämna ifrån mig henne till släkten som så gärna vill vara med henne. De har varit lite ledsna att hon bara velat vara med sina föräldrar. I hemlighet undrat ”hon kanske inte tycker om mig” trots att vi alla vet att en del barn blir mammiga och pappiga i perioder. De har längtat efter de där leendena. Längtat efter att prova den där leken och sjunga den där sången. Och nu äntligen har det vänt. Farmor passade på att sätta henne i diskhon när hon skalade potatis och T var alldeles exalterad över de lagom hårda potatisarna, det rinnande vattnet och den fascinerande transformation potatisarna genomgick med det märkliga redskapet potatisskalaren. 

Det är så roligt att få se dem upptäcka världen med T. Se dem bygga sina alldeles unika relationer med henne. Så att hon har många lyssnande, engagerade och olika vuxna omkring sig. Och så att vi kan få vara barnfria någon gång och kanske gå på bio eller nåt.

Bittervågen

Jag träffar en del mammor, både irl och på nätet, som har barn i samma ålder, 6-8 månader. Och nu tycker jag mig skönja en trend. En våg av bitterhet. Som får mammorna att skälla på sina partners och vältra sig i allt som är jobbigt i deras liv. Känslor av besvikelse, trötthet på så många plan, tomhet men mest bitterhet tar över och gör det svårt att se det underbara, magiska och vackra i att vara med sitt lilla barn. Och ja, jag är också där i den intorkade bitterheten. 

Är det förväntningarna som ställt till det? Att allt ska vara så mycket lättare nu när barnet inte är spädbarn längre. Att sömnen ska vara bra och så är den sämre än på länge. Och att du fortfarande får väldigt lite egentid. Tvivlet som följer. Är det jag och vi som är så kassa på det här att vi inte får till sömnen, maten, tiden etc? Och jag orkar inte pröva nån ny metod för mitt tålamod är noll!

Eller är det julen med allt umgänge som har tärt mer än det gav? För mig blev det slitigt fast jag är inte förstod det först. När alla ville umgås med barnet och barnet inte ville umgås med alla. Fick därför sitta i mammas knä. Hela tiden kändes det som. Mamma som skulle göra henne glad så att alla skulle få se glada barnet. Och så krånglade förstås mat och sömn på grund av ny miljö. Då fick mamma gå undan till mörka tysta hörn igen och igen och igen. Så mamma fick visst inget umgänge utan bara ännu mer jobb.

Eller är det helt enkelt slut på kontot av positiv energi? Är det så slut att påfyllningen av en halvtimmes egentid är enerverande otillräckligt? Det blir mer en aptitretare som får oss att påminnas om hur desperata vi är efter att få energi och inte bara ge. Alla dessa månader tar ut sin rätt?

Och så hamnar vi i en lite fånig bitterhet som exploderar av minsta lilla motgång. Vill bara ha en paus. Typ en dag på spa. Eller en kväll, äh en timme räcker, framför tvn eller med en bok. 

Jag vågade!

Det här med att bjuda hem lite fler folk har alltid, i vuxen ålder, varit läskigt och jobbigt. Två-tre stycken går bra och familj, släkt och de allra närmsta vännerna men om det blir ett större sällskap med lite mer ytliga/nya bekantskaper kommer skräcken. Tänk om ingen kommer? Tänk om folk kommer fast de egentligen inte vill? Tänk om alla kommer! Tänk om ingen har roligt? Tänk om stämningen blir konstig? Tänk om maten inte räcker? Tänk om den inte är god men ingen vågar säga det? Tänk om alla går hem för tidigt? Tänk om de stannar för sent? Och hur ska jag orka umgås med så många och samtidigt klara att vara värdinna? Nu dessutom med ett barn!

Det är inte bara lite dåligt socialt självförtroende som krånglar till stora bjudningar utan också att jag är introvert. I allmänhet trivs jag inte i stora grupper. Men ibland kan det ändå vara värt obehaget. Som i helgen.

BVC har satt ihop en grupp med sju barn som har setts några gånger där och jag gillar verkligen stämningen i gruppen. Alla känns vettiga, trevliga och ganska lika varandra. Men vi har setts väldigt lite utanför BVC. Vi bor störst i gänget tror jag och jag har ofta tänkt på hur kul det skulle vara att träffa alla, både pappor och mammor och barn. Så jag bjöd hem dem. 

Vi städade. Kokade ärtsoppa. Bakade bröd. Blev nervösa. (Förresten har min man inte alls samma oro inför stora bjudningar tack och lov men blir dock alltid lite nervös när det ska bjudas mat och han hade gjort soppan. Så vi var nervösa båda två men på olika sätt.) Sen kom de. Allihopa! Alla föräldrar och alla barn! Vi var 21 stycken! Det var hysteriskt, roligt, utmattande och mysigt samtidigt. Jag kunde inte riktigt slappna av och jag hann inte prata med så många, riktiga samtal alltså. Men det var ändå en succé. Alla var så glada för initiativet och soppan var god och räckte. Brödet var helt okej och innan vi hann få fram efterrätten började kräva sina promenader och annat så vi skippade den.

När alla hade gått satt vi i soffan och njöt av tystnaden. T somnade i pappas famn. Vi satt nära nära varandra och kände oss stolta.