Barnvakt!

Idag var vi på date jag och maken, med anledning av att vår bröllopsdag (vi har en sån!) är imorgon. Vi var borta nästan tre timmar medan T var med farmor och farfar. Det är första gången vi verkligen lämnar byggnaden tillsammans utan barnet med. 

Det var lite nervöst och vi fick hålla oss från att ringa hem men det gick över all förväntan. Jag undrar vilka som var mest glada över att det gick superbra, vi eller dom?

Prata om moderskap!

Jag skrev ju om boken Det heliga jävla moderskapet vars budskap är att visa en ärligare mer nyansrik bild av moderskapet. Nu hittade jag en så bra artikel från New York Times som handlar om hur viktigt detta är! 

When people have more insight into their emotions, they can be more in control of their behaviors. So even when the focus remains on the child, understanding the psychology of pregnant and postpartum women can help promote healthier parenting.

Alltså om vi pratar ärligt om föräldraskapet är det lättare att få till ett vettigt, hållbart och balanserat föräldrarskap.

There’s also the ideal mother in a woman’s mind. She’s always cheerful and happy, and always puts her child’s needs first. She has few needs of her own. She doesn’t make decisions that she regrets. Most women compare themselves to that mother, but they never measure up because she’s a fantasy.

Den där i absurdum självuppoffrande mamman är ingen bra förebild men den finns tyvärr så inpräntad i vår kultur att det är svårt att värja sig. Den där välbekanta berättelsen om ”mamma som är min största idol, hon gav upp allt för oss barn!” är rätt sjuk egentligen. Om en mamma som bara är mamma. Och som är helt jävla övermänsklig. 

Mothers will feel guilty because they’re always making challenging and sometimes impossible choices. At times they are required to put their own needs over those of their child. Most women don’t talk about feeling ashamed because it’s usually about something that they don’t want anyone else to know. Shame is the feeling that there’s something wrong with me. This is often the result of comparing yourself to an unrealistic, unattainable standard.

Alltså vi måste prata om det. För när vi upptäcker att andra mammor känner likadant lättar skammen. Men det är också viktigt att gräva i vad det är som är svårt.

Knowing the causes of distress and feeling comfortable talking about them with others is critical to growing into a well-adjusted mother. It will help new mothers and those around them to acknowledge that while postpartum depression is an extreme manifestation of the transition to motherhood, even those who do not experience it are undergoing a significant transformation.

Det är lätt att fastna i tanken att du som mamma antingen blir deprimerad eller tycker allt är fantastiskt medan den stora massan förstås rör sig däremellan. 

Artikelförfattaren kommer ut med en bok i ämnet i år!

Mammarollen under lupp

Alltså denna bok skulle jag vilja bära nära hjärtat och snuttläsa när jag känner mig ensam. Kanske gör jag det. Jag kommer definitivt läsa högt för min man. 

Jag har läst den långsamt men ändå desperat. Varje kapitel har fyllt lite mer av det uppdämda behov jag har av ärliga mammor. Men det har också krävts pauser. Varje berättelse har behövt sin tid att smältas. Så är det med ärliga berättelser som liksom når in i mig. De blir som en del av mig och då måste jag få vänja mig lite innan jag kan öppna boken igen för att möta en till del av denna litterära mammagrupp. Men nu står ni bakom mig och är på min sida alla ni mammor som gör denna bok. Tack! Här är några rubriker. 

Den är som en riktigt bra äkta ärlig mammagrupp. Där folk är olika. Mammorna, papporna och barnen. Trötta, olyckliga, lyckliga, sura, skitiga, håriga och plufsiga. Nakna. Öppna. Kämpande. Och framför allt jävligt trötta på att försöka passa in den lilla gulliga mammalådan.

Det handlar om graviditet, förlossning och föräldrarskap men också om normer, identitet, inställning till barn, jämställdhet, parrelationer och självbild. Om förlossningsskador, ångest på öppna förskolor, barn som dör, alkoholism och allt annat som man inte pratar om annars.

Och bilderna! Jag älskar bilden på magarna. Och den där toabilden. Känner så igen mig. Det är ju så himla charmigt och mysigt att bära i sjal. Ähm nja det upplever inte jag. Främst nödvändigt. Egentid finns inte så att sitta på toa och surfa på mobilen är den lyx som erbjuds. 

Så nu känner jag lite lite mer att: 1. jag är okej som mamma 2. det är inget fel på mitt barn 3. jag och min kropp borde hyllas resten av mitt liv för det vi gjort de senaste 18 månaderna.

Moderskapets trånga byxa

Jag upplever att förväntningarna på mig som mamma är rätt absurda. Och att alla superjobbiga delar av att vara mamma viftas bort med ‘så är barn’, gärna följt av någon dråplig anekdot. Underförstått ligger teserna ‘såhär är det att vara förälder’, ‘det här får du stå ut med’ och ‘du har inte fattat vad du gett dig in i och borde skämmas för att du är så bortskämd och har orimliga krav på livet med barn’. 

Dessa likriktade svar tror jag gör det svårt för mammor och föräldrar att navigera i sina liv med barn. För det finns inga gråzoner i de där påståendena. Du ska bara stå ut med allt. Fast det oftast finns massor av saker du kan göra för att förändra situationen. Och det tror jag hindrar många mammor att fatta när det är dags att be om hjälp och eventuellt göra drastiska förändringar (mig själv inkluderat). 

För den ideala mamman är som ett koncentrat av en duktig flicka. Ska lägga allt fokus på barnen och vara påläst om allt (för det är så jävla noga med ALLT), amma in i förbannelse, klara av hur mycket sömnbrist som helst, såklart gå ner gravidkilona snabbt som attan, palla att skaffa nya vänner på öppna förskolan, hålla hemmet fint, städa, tvätta, laga mat, vilja ha sex, vara snygg och vara superpepp på att jobba heltid igen. Och om du klagar är det nog för att du egentligen inte ville ha barn va? För om man skaffar barn ska man bara stå där som en ö och svälja skit. Annars är man en dålig förälder. Eller? 

Jag tänker på det näst senaste avsnittet i Förlossningspodden om förlossningsdepression där den intervjuade Magdalena frågade sig varför hon inte bad att få bli sjukskriven när hon mådde skit. Jag tror att det beror på att moderskapets byxa är sjukt trång. Oavsett hur du och ditt/dina barn är som personer och hur era yttre förutsättningar ser ut ska du som mamma enligt samhället stå ut med och klara av helt absurda påfrestningar och bara vara sådär smidigt ”stark” hela tiden. Aldrig lägga dig ner på golvet och gråta och be om hjälp.

Då är det saligt befriande att läsa Cissi Wallin berätta om sina problem med morgnar och hennes lilla vilding. Eller lyssna på Emma i Förlossningspodden och höra om hennes psykiska problem. För både Emma och Cissi är mammor fast de är som de är. Det verkar gå bra också. Kanske för att de accepterar hur de är lever utifrån det. Det är kanske då man är en riktigt bra förälder?

Förlossningspodden är tillbaka!

Du har väl inte missat att Förlossningspoddens barnuppehåll blev oväntat kort och har redan börjat sända igen!

Första avsnittet är något av ett superavsnitt för mig där två av mina nyupptäckta idoler möts: programledare Emma och BakingBabies Mia! 

Andra avsnittet handlar om Magdalena som drabbades av förlossningsdepression (äntligen ett avsnitt om detta!) och det får mig att tänka mycket. Om att man faktiskt kan påverka sin situation. Jag tänker också att jag varit ganska nära kanten till avgrunden flera gånger. Att jag har ett rätt krävande barn. Att det är okej att jag tycker att det varit och är väldigt jobbigt. Och att jag bett för lite om hjälp.

Tredje avsnittet är ett äldre avsnitt som handlar om programledare Emmas första barn. Superintressant. 

Lyssna! Podden finns där poddar finns. Jag lyssnar via acast.

Moderskapet förtjänar hyllning

En sak Louise Hallin sa i avsnitt fyra av Pampers barnvagnspromenader gillade jag extra mycket. Hon pratade om moderskapet och vilken stor uppoffring och vilket arbete det är att vara mor (annan vinkel på detta igår: rätt till abort). Genom graviditet, förlossning och amning ger modern barnet så mycket som fadern aldrig kan göra. Hon menar att detta att föda barn borde hyllas som inget annat i vårt samhälle. Och att det borde vara pensionsgrundande. 

Jag har tänkt på det många gånger innan att vi har byggt upp ett fantastiskt system för barnen med MVC och BVC och barnomsorg och skolor. Men mammorna då? De som bär barnen och föder dem? Nej de ska låtsas som att det inte är något speciellt alls allt det där. Alltid jobba heltid och ”vara stark” och bränna ut sig. Hela tiden är barnen de viktiga. Under graviditeten, förlossningen och under barnets uppväxt. Barnen som är så viktiga för vårt samhälle. Helst ska det också vara friska, trygga och lyckliga barn som kvinnorna ska fixa fram. Och hela tiden ska kvinnorna offra sin hälsa, ekonomi, tid och oberoende av sin partner. Men du ville ju ha barn?! säger de bredvid. Jo, men jag vill också leva ett okej liv och gärna även som pensionär. Kunna bo kvar i huset, ha en kropp som funkar både som ung och gammal och jobba lagom mycket. Är det för mycket begärt?

Kanske det är en del av jämställdhetsarbetet som krånglat till det? För i dagens samhälle ska kvinnorna vara som män: göra karriär, lyfta tungt och inte fastna i hemmet. Då blir det krångligt med det där biologiska; att det bara är kvinnor som kan göra det hästjobb som det är att föda barn, det där jobbet som vi ska försöka hålla oss undan samtidigt som det behöver göras för att samhället ska överleva. Så då blundar vi för det istället och så får kvinnorna i hemlighet betala med sina kroppar. 

Självständiga små barn

Ibland känns det som att alla föräldrar är med i en tävling i hur självständigt ditt barn är och hur tidigt det kan göra olika saker. När kan hen sova i egen säng / eget rum / sova hela natten / somna själv / vara hos barnvakt / leka själv och i förlängningen ta hand om sig själv? Även fast BVC generellt verkar råda föräldrar att vara lyhörda mot sitt barn, trösta barnet när hen är ledsen och visa att du alltid finns där (alltså inte kräva självständighet) upplever jag ändå att när barn är närhetstörstande, gillar att amma länge, vill samsova och inte går med på att vara hos barnvakt som små så reagerar en del i min omgivning med att detta beteende är något som måste korrigeras. För sådär krävande kan man bara inte vara! Vilja vara med sina föräldrar jämt va! Och visserligen kan jag som trött mamma också känna så. Men egentligen kanske inställningen snarare borde vara något åt att barn är och ska vara beroende av sina föräldrar och när föräldrarna har svårt för något i barnets beteende är det kanske föräldrarna som behöver hjälp att hantera det snarare än att ändra på barnet?

Lisen skriver här om att amma lite större barn och lite om att samsova. Hon beskriver det som att leva i symbios:

Ömsesidigt utbyte och ömsesidigt beroende – är det inte vad relationen mellan barn och omsorgsgivare till stor del handlar om? Mina barn är beroende av oss föräldrar – och vi är beroende av dem. Att de finns och mår bra, hela vårt välmående, hela vi, är beroende av det. Vi kan inte föreställa oss ett liv utan deras närvaro, speciellt inte nu när de är så små att de ständigt behöver oss. Det kan inte per definition vara fel att vara beroende av andra. Att vara beroende av andra är att vara en social varelse, en människa.

Jag har börjat lyssna på Pampers barnvagnspromenader med Louise Hallin (tre första avsnitten). Jag har lite svårt för hennes sätt att formulera sig där hon ibland uttrycker sig raljerande om ”hur svenska föräldrar gör…” och ”hur dagens föräldrar…” men samtidigt tycker jag om många av hennes tankar. Hon pratar liksom Lisen om att barn behöver sina föräldrar och de inte ska tvingas bli självständiga tidigt. Hon pratar också mycket om att många föräldrars brist på familj och släkt nära gör dem väldigt utsatta. Och att deras föräldrar har lärt dem en osund och ohållbar inställning till familjeliv vilken bygger på att varje liten familjeenhet ska klara sig själv när det mest naturliga och (främst för mammorna) minst slitsamma och för barnen tryggast är en storfamilj med många vuxna att bli uppfostrad och vårdad och sedd av. Hon menar också att dagens pressade samhälle där alla ska jobba heltid, träna, socialisera och ”vara lyckade” på en massa sätt lurar in föräldrar i att barnen måste vara smidiga och självständiga för att det pressade schemat ska klaffa.

Jag tycker att det är svårt att hitta stöd i mitt föräldraskap när min föräldrargeneration själva växte upp och sedan levde med sina barn i en tid då barn skulle bli självständiga tidigt. Jag vill inte göra som de gjorde men vill så gärna söka stöd och råd hos äldre och erfarna. Fast kanske det alltid är såhär att vara förälder? Att vilset leta efter något som känns rimligt och bra? 

Då är det en sådan lättnad att hitta någon som lyckas formulera det jag inte lyckas med, som lugnar och säger att jag är okej även om mitt barn har svårt att sova. För mig är Lisen en sån person.