Podden Parenteser

Jag har nyligen börjar lyssna på podden Parenteser som är Elisabeth Lindroth och Louise från hejhejvardag.  I ett av de första avsnitten pratar de om en kommentar de fått på podden. En lyssnare beskriver podden som ett tjuvlyssnat samtal, typ på ett tåg, som är både ostrukturerat och totalt ointressant. Elisabeth och Louise resonerar kring att de nog vill att det ska vara som att lyssna på ett par vänner som fikar ihop och låter samtalet löpa ganska fritt men att de blir ledsna över att lyssnaren finner innehållet totalt ointressant. 

Jag tänker att de är nära något viktigt där när de pratar om att poddpratarna ska kännas som ens vänner. När jag lyssnar på de där stora pratpoddarna (alltså de som inte är vetenskapligt inriktade och har mycket fokus på personerna) och som är män upplever jag precis samma sak som lyssnaren med den negativa kommentaren. Innehållet är för mig totalt ointressant, deras åsikter och inställning till livet är för mig mycket främmande, irriterande och svårt att förstå. Jag tycker verkligen inte om dem som personer och skulle för allt i världen inte vilja plåga mig igenom en fika med någon av dem. Det är som ett sånt där samtal som jag snarare tvångslyssnar på tåget för att de sitter mitt emot. Önskar bara att de kunde vara tysta och kan ändå inte sluta lyssna för att det är så fascinerande störigt!

Elisabeth och Louise däremot känner jag säger så ofta det jag hade velat prata med någon om (jag brukar ta upp en del av trådarna med min man och mina mammavänner) och jag drömmer om att ta en fika med helst båda tillsammans. Det känns faktiskt som att de är mina vänner. Men jag fattar att inte alla känner så. De pratar om mammarollen och barnen och parrelationen och jämställdheten. Om jag inte hade haft barn hade jag nog inte gillat det så mycket. Men nu har jag ju det så nu sitter det som en smäck. Vill bara ha mer!

Annonser

Dä! 

Senaste tiden har jag bara skrivit om mig själv märker jag nu. Så hur är det egentligen med vårt barn? Jo alldeles prima! Hon är snart 17 månader och vi har satt upp henne i förskolekö. I vårt område är det svårt att få plats så det är ändå i augusti det kommer bli aktuellt trots att vi sökt till april. 

Hon förstår väldigt mycket av vad vi säger, så det gäller att tänka sig för. Det är så roligt att märka hur hon förstår mer och mer och vi längtar så till den dag då hon säger mer än dä och den som nu får betyda allt som är värt att sägas. 

Hon går och springer och klättrar och är fantastisk på att flytta på saker snabbt. Det blir rörigt men hon kan också hjälpa till med en hel del om man är beredd på att det tar ganska mycket längre tid.

Hon somnar ganska lätt i sjal, sele eller på dagen även i vagn. Hon sover en gång på dagen och sover 30-60 minuter. Hon sover mellan 20 och 8 på natten. Fortfarande är det smidigast att hon sover i vår säng eftersom hon vaknar kanske 3-10 gånger per natt och vill ligga nära. Men nu brukar det räcka att hon får lite kroppskontakt för att hon ska bli lugn. Då och då blir hon jätteledsen på natten och då kan det ta upp till en timme för henne att komma till ro och somna om. Jämförelsevis sover hon klart bättre än hon nånsin har gjort men ingen av oss sover bra när vi sover med henne (fast pappa klarar det bättre).

Hon äter fortfarande ganska oregelbundet, men brukar ta igen matvägran på kvällen.

Hon hittar nya saker att leka med och älskar att vara ute och utforska fasader, cyklar, löv, grävskopor och springa efter hundar. Lekplatser roar en kort stund men spårvagnar desto längre. 

Hon får vredesutbrott ett par gånger varje dag när hon inte får som hon vill. Då kan hon både skallar och rivas och bitas. Det är sådär kul. 

Jämförelsevis tycker vi att hon är typ lika oberäknelig och rutinhatande men klart roligast hittills. Dessutom accepterar hon att nattas av oss båda och vi hinner få tid tillsammans jag och maken varje kväll! Så vi har det ganska bra.

Efter en månad på jobbet

Jag har jobbat i en månad nu och det känns väldigt blandat.

Så skönt och roligt att jobba och sen komma hem till glad dotter och trött man och verkligen njuta av att leka järnet i några timmar. Känns så lyxigt och lagom. 

Så skönt att höra hur min man får uppleva allt det jag upplevt med att vara hemma med barn. Tristessen, glädjen, ensamheten, stoltheten, osäkerheten, gemenskapen och hur relationen till barnet fördjupas och växer. Nu fattar han! Och nu kan vi verkligen dela känslorna och upplevelsen.

Samtidigt är det en chock att börja jobba. 45 timmar i veckan blir långa dagar. Och jag är inte som jag var. Jag har blivit långsam i tanken. Förvirrad. Ineffektiv. Osäker. Obekväm. Och det gör mig så stressad. Jag går runt med känslan att jag snart kommer bli avslöjad. Att det är något fundamentalt jag totalt missat och att någon när som helst ska upptäcka det.

Dessutom är jag på en för mig ny skola som utöver det är väldigt rörig på grund av många flyttar. Rutinerna haltar, materialet är på vift och många av kollegorna är också nya och förvirrade. Jag kämpar hårt för att få ihop allt i huvudet och ordna det bra för mina elever.

Min klass är en etta. Det är alltid ett stort jobb att starta en etta. Det är roligt men också väldigt svårt. Jag vacklar och känner att jag tappat en stor del av mitt jobbsjälvförtroende. Känner mig svag och skör när eleverna behöver en stabil klippa som är beredd på allt och har koll på allt. Skäms över hur jag svajar när det blåser. Jag lever inte upp till bilden av mig själv.

Magkatarren och sömnproblemen kom inte direkt som några överraskningar och skruvade till situationen ytterligare. 

Nu försöker jag långsamt vänja mig vid mig själv och hur jag fungerar nu. Försöker vara snäll mot mig och köpa läget. Men det är svårt. 

Sommarplaner

Jag läser Lite Längre:s sommarlista och funderar på vad jag önskar av denna sommar.


Sluta nattamma
. Nej förresten det är inte en önskan. Mer ett krav. Jag bävar. Kanske jag slutar amma helt? Vem vet?

Segla. Vi har nämligen köpt in oss på en segelbåt. Det har varit en positiv dröm att arbeta för att få i ordning båten. Nu ska vi våga ge oss ut med den också bara. Sen den sjösattes har vi varit ute en gång med den och då började det spöregna samtidigt som all vind försvann. Nu kan det bara bli bättre va?

Vara på mitt sommarställe. Jag vill njuta av att vara där och återupptäcka alla små vrår med hjälp av en nyfiken ettåring. 

Vara hos svärföräldrarna och få avlastning. Få vara lite själv med maken och slappa. Och visa upp och stoltsera med deras barnbarn som alla vänner och bekanta regelbundet har fått se bilder på.

Bada. Jag älskar att bada liksom maken och nu verkar det som att T också är tokig i vatten. Så det blir nog huvudaktivitet när det är varmt. Kanske kombinerat med att äta sand?

Vara själv. Maken är nervös över att vara hemma till hösten så jag har lovat att låta honom öva under semestern. Så jag ska hålla mig undan lite ibland hade tänkt. (Vad ska jag göra då???) Det blir nog fint.

Barnvakt!

Idag var vi på date jag och maken, med anledning av att vår bröllopsdag (vi har en sån!) är imorgon. Vi var borta nästan tre timmar medan T var med farmor och farfar. Det är första gången vi verkligen lämnar byggnaden tillsammans utan barnet med. 

Det var lite nervöst och vi fick hålla oss från att ringa hem men det gick över all förväntan. Jag undrar vilka som var mest glada över att det gick superbra, vi eller dom?

Prata om moderskap!

Jag skrev ju om boken Det heliga jävla moderskapet vars budskap är att visa en ärligare mer nyansrik bild av moderskapet. Nu hittade jag en så bra artikel från New York Times som handlar om hur viktigt detta är! 

When people have more insight into their emotions, they can be more in control of their behaviors. So even when the focus remains on the child, understanding the psychology of pregnant and postpartum women can help promote healthier parenting.

Alltså om vi pratar ärligt om föräldraskapet är det lättare att få till ett vettigt, hållbart och balanserat föräldrarskap.

There’s also the ideal mother in a woman’s mind. She’s always cheerful and happy, and always puts her child’s needs first. She has few needs of her own. She doesn’t make decisions that she regrets. Most women compare themselves to that mother, but they never measure up because she’s a fantasy.

Den där i absurdum självuppoffrande mamman är ingen bra förebild men den finns tyvärr så inpräntad i vår kultur att det är svårt att värja sig. Den där välbekanta berättelsen om ”mamma som är min största idol, hon gav upp allt för oss barn!” är rätt sjuk egentligen. Om en mamma som bara är mamma. Och som är helt jävla övermänsklig. 

Mothers will feel guilty because they’re always making challenging and sometimes impossible choices. At times they are required to put their own needs over those of their child. Most women don’t talk about feeling ashamed because it’s usually about something that they don’t want anyone else to know. Shame is the feeling that there’s something wrong with me. This is often the result of comparing yourself to an unrealistic, unattainable standard.

Alltså vi måste prata om det. För när vi upptäcker att andra mammor känner likadant lättar skammen. Men det är också viktigt att gräva i vad det är som är svårt.

Knowing the causes of distress and feeling comfortable talking about them with others is critical to growing into a well-adjusted mother. It will help new mothers and those around them to acknowledge that while postpartum depression is an extreme manifestation of the transition to motherhood, even those who do not experience it are undergoing a significant transformation.

Det är lätt att fastna i tanken att du som mamma antingen blir deprimerad eller tycker allt är fantastiskt medan den stora massan förstås rör sig däremellan. 

Artikelförfattaren kommer ut med en bok i ämnet i år!

Mammarollen under lupp

Alltså denna bok skulle jag vilja bära nära hjärtat och snuttläsa när jag känner mig ensam. Kanske gör jag det. Jag kommer definitivt läsa högt för min man. 

Jag har läst den långsamt men ändå desperat. Varje kapitel har fyllt lite mer av det uppdämda behov jag har av ärliga mammor. Men det har också krävts pauser. Varje berättelse har behövt sin tid att smältas. Så är det med ärliga berättelser som liksom når in i mig. De blir som en del av mig och då måste jag få vänja mig lite innan jag kan öppna boken igen för att möta en till del av denna litterära mammagrupp. Men nu står ni bakom mig och är på min sida alla ni mammor som gör denna bok. Tack! Här är några rubriker. 

Den är som en riktigt bra äkta ärlig mammagrupp. Där folk är olika. Mammorna, papporna och barnen. Trötta, olyckliga, lyckliga, sura, skitiga, håriga och plufsiga. Nakna. Öppna. Kämpande. Och framför allt jävligt trötta på att försöka passa in den lilla gulliga mammalådan.

Det handlar om graviditet, förlossning och föräldrarskap men också om normer, identitet, inställning till barn, jämställdhet, parrelationer och självbild. Om förlossningsskador, ångest på öppna förskolor, barn som dör, alkoholism och allt annat som man inte pratar om annars.

Och bilderna! Jag älskar bilden på magarna. Och den där toabilden. Känner så igen mig. Det är ju så himla charmigt och mysigt att bära i sjal. Ähm nja det upplever inte jag. Främst nödvändigt. Egentid finns inte så att sitta på toa och surfa på mobilen är den lyx som erbjuds. 

Så nu känner jag lite lite mer att: 1. jag är okej som mamma 2. det är inget fel på mitt barn 3. jag och min kropp borde hyllas resten av mitt liv för det vi gjort de senaste 18 månaderna.