Små barns hår

När barnen börjar få så mycket hår att det kan behöva klippas syns det oftast tydligt vem som är flicka och vem som är pojke.

Pojkarna har kort praktisk frisyr, ibland lite halvlångt. Flickorna har längre som behöver sättas upp med tofsar och spännen. Och om det är av rufsiga kvalitén ska det balsameras och borstas. Och nu snackar jag alltså 1,5-åringar. Flickor tror jag då genom vår behandling av håret får lära sig att de ska vara fina och vara försiktiga för att inte förstöra det där fina.

Jag minns hur plågsamt det var när mamma tvunget skulle borsta mitt långa lockiga hår. (Och ja det var tvunget, annars blev det typ naturliga dreadlocks) Och hur obekväm jag var med att folk omkring kommenterade mitt änglalika hår. Det var som att jag bara blev mitt hår. Nu gillar jag mitt hår och har vant mig vid att mitt hår tar ganska stor plats av mitt utseende. Ibland har jag det kort och ibland långt.

Som barn, och framför allt som litet barn som ännu inte kan uttrycka vad hen vill, har jag lite svårt att förstå varför någon ska ha långt hår. Från mitt perspektiv ser jag bara att håret hindrar barnet i leken, blir kladdigt av mat och allmänt är i vägen. Det är fint för föräldrarnas skull. Håller du inte med? Förklara gärna för mig!

T kommer i alla fall ha kort hår tills hon kan uttrycka att hon vill något annat.

Annonser

Skillnader mellan mammalediga och pappalediga

Min man är pappaledig på heltid sedan i juni och har haft lite kriser nu på det sista. Efter mycket om och men har vi kommit fram till att hans dåliga mående beror av känslorna och hur han trivs eller snarare inte trivs med att vara pappaledig. Nu är det lite bättre efter samtalshjälp och olika strategier för att göra pappalivet roligare och sömnen bättre.

Planen var att jag skulle vara hemma i ett år och sedan han i ett år till och så kommer det också bli. Det är få i vår umgängeskrets som har gjort på det sättet. Få pappor som är hemma längre än 6 månader och få mammor som är hemma kortare än 9 månader (de flesta ett år). Vi har börjat fundera mycket över skillnaden mellan att vara mammaledig och pappaledig. Och märk väl att nu skriver jag om heteropar med ett barn eftersom det är de jag tycker mig kunna säga nånting om.

Mammalediga

Mammorna får chockstarta föräldrarlivet med oförutsägbar och ibland traumatisk förlossning efter lång och eventuellt traumatisk graviditet. Sen ska kroppen läkas och så ska du försöka dig på amning samtidigt helst. Och om du inte ammar ska du få kläm på flaskmatning. Dagarna och nätterna omkullvälts och mamman tvingas att lära sig att nedprioritera sig själv och sina behov till ett minimum. Efter de första tio dagarna är du oftast själv på dagarna och även om du själv är väldigt svag och i andra skulle varit sjukskriven förväntas du nu ensam ta hand om ett spädbarn du inte känner. Jag tror att många mammor kan mötas i denna extrema och lätt absurda situation och känna gemenskap och nyfikenhet på andra mammor.

Mamman går med barnet till BVC regelbundet. Där finns tid och plats att prata om barnet och föräldrarskapet. Ofta ordnas föräldragrupper där mamman får träffa andra mammor.

I början när barnen är väldigt små är det mer självklart vad man ska göra. Du har ofta fullt upp med att få bebisen att äta och sova och hinna med detsamma för dig själv.

Många mammor är hemma i ett år. Det tror jag bland annat gör att många orkar lägga tid på att skapa nya relationer till andra mammor. Och så hinner du bli riktigt trött på att inte ha någon vuxen att prata med på dagarna. På kvällarna kan det också vara rätt körigt med stafettamning, kvällsoro och oändliga nattningar och därför svårt att hinna prata med partnern.

Mammor har ofta många andra mammor att härma/jämföra sig med i sina egna mammor och mammor i film, böcker, berättelser. Det finns många scener med mammor med små barn men också stora.

Kraven på mammor från samhällets sida är totalt orimliga. Du ska vara mer perfekt än du nånsin behövt vara tidigare. Smal (du är väl inte gravid fortfarande höhö!), välklädd och piffad (hon kan ju inte sunka ner sig totalt bara för att hon fått barn!), glad och lycklig (du har ju blivit mamma!) samt ansvara för de små områdena (obs ironi!) föräldrarskap, uppfostran, balans mellan föräldrarskap och lönearbete, relationen till partnern samt förstås hemmet (det ligger ju i dina gener). Din insats tas för givet och ger inte upphov till någon särskild uppmärksamhet eller uppskattning från omgivningen. Förutom om du inte lever upp till kraven förstås. Då får du uppmärksamhet.

Pappalediga

Många pappor är hemma kortare tid än mammorna. Ofta max ett halvår. Papporna måste ofta anpassa sig mer efter förskolestarten så att den blir vid en bra tidpunkt. Det är kanske inte när det passar pappan. När pappaledigheten blir kort verkar en del pappor nedprioritera att bygga nya relationer med andra föräldrarlediga. Och de kanske inte hinner bli riktigt så desperata i sin längtan efter vuxenkontakt som de långhemmavarande mammorna. När barnet är äldre brukar inte situationen vara lika extrem längre och det finns ofta luckor och tid för vuxensamtal på kvällarna samt att få barnpassning och komma ifrån. Sen finns det ju en del forskning som visar att män är betydligt sämre på att bygga och vårda relationer.

När barnet är ett år och pappan ska börja vara hemma är det ofta ett rörligt, snackigt och lite mer självständigt barn att ta hand om. Skönt eller kaosigt? Inte lika extremt i alla fall som en enmånaders som ska amma hela tiden och vill ha konstant närhet. Friare. Men det barnet kräver mer initiativ från den vuxne. Och det finns plötsligt så mycket val. Vad ska man göra egentligen? Vad gör en ”bra” förälder med sin ettåring?

Då kommer vi till nästa svårighet: förebilder. Det är betydligt vanligare med frånvarande fäder än frånvarande mödrar. Många pappor verkar sakna förebilder. I media finns en del bilder av pappor, men då ofta med äldre barn. De gör roliga saker ihop. Men den där pappan som diskar med en ettåring som kravlar runt benen är en pappa som sällan avbildas. Om han gör det är det ofta på ett skämtsamt sätt.

Pappan förväntas inte ta det största ansvaret för varken barnet, hemmet, relationen till din partner eller balansen mellan föräldrarskap och lönearbete. Han anses faktiskt ganska dålig på det. Kanske till och med olämplig. Han kan få både uppmärksamhet och uppmuntran för helt självklara moment i föräldrarskapet, eftersom du inte förväntas göra det och inte heller bra. Det känns nog inte så kul.

Sammanfattning

Det finns olika förväntningar på mammor jämfört med pappor. De flesta mammor är hemma med barnet i början medan pappan senare. Livet med en nyfödd jämfört med en ettåring är väldigt olika. Min teori är att mammor utifrån dessa förutsättningar oftare blir stressade supermänniskor med mammavänner medan papporna oftare blir vilsna och ensamma. Vad tror du?

Podden Parenteser

Jag har nyligen börjar lyssna på podden Parenteser som är Elisabeth Lindroth och Louise från hejhejvardag.  I ett av de första avsnitten pratar de om en kommentar de fått på podden. En lyssnare beskriver podden som ett tjuvlyssnat samtal, typ på ett tåg, som är både ostrukturerat och totalt ointressant. Elisabeth och Louise resonerar kring att de nog vill att det ska vara som att lyssna på ett par vänner som fikar ihop och låter samtalet löpa ganska fritt men att de blir ledsna över att lyssnaren finner innehållet totalt ointressant. 

Jag tänker att de är nära något viktigt där när de pratar om att poddpratarna ska kännas som ens vänner. När jag lyssnar på de där stora pratpoddarna (alltså de som inte är vetenskapligt inriktade och har mycket fokus på personerna) och som är män upplever jag precis samma sak som lyssnaren med den negativa kommentaren. Innehållet är för mig totalt ointressant, deras åsikter och inställning till livet är för mig mycket främmande, irriterande och svårt att förstå. Jag tycker verkligen inte om dem som personer och skulle för allt i världen inte vilja plåga mig igenom en fika med någon av dem. Det är som ett sånt där samtal som jag snarare tvångslyssnar på tåget för att de sitter mitt emot. Önskar bara att de kunde vara tysta och kan ändå inte sluta lyssna för att det är så fascinerande störigt!

Elisabeth och Louise däremot känner jag säger så ofta det jag hade velat prata med någon om (jag brukar ta upp en del av trådarna med min man och mina mammavänner) och jag drömmer om att ta en fika med helst båda tillsammans. Det känns faktiskt som att de är mina vänner. Men jag fattar att inte alla känner så. De pratar om mammarollen och barnen och parrelationen och jämställdheten. Om jag inte hade haft barn hade jag nog inte gillat det så mycket. Men nu har jag ju det så nu sitter det som en smäck. Vill bara ha mer!

Dä! 

Senaste tiden har jag bara skrivit om mig själv märker jag nu. Så hur är det egentligen med vårt barn? Jo alldeles prima! Hon är snart 17 månader och vi har satt upp henne i förskolekö. I vårt område är det svårt att få plats så det är ändå i augusti det kommer bli aktuellt trots att vi sökt till april. 

Hon förstår väldigt mycket av vad vi säger, så det gäller att tänka sig för. Det är så roligt att märka hur hon förstår mer och mer och vi längtar så till den dag då hon säger mer än dä och den som nu får betyda allt som är värt att sägas. 

Hon går och springer och klättrar och är fantastisk på att flytta på saker snabbt. Det blir rörigt men hon kan också hjälpa till med en hel del om man är beredd på att det tar ganska mycket längre tid.

Hon somnar ganska lätt i sjal, sele eller på dagen även i vagn. Hon sover en gång på dagen och sover 30-60 minuter. Hon sover mellan 20 och 8 på natten. Fortfarande är det smidigast att hon sover i vår säng eftersom hon vaknar kanske 3-10 gånger per natt och vill ligga nära. Men nu brukar det räcka att hon får lite kroppskontakt för att hon ska bli lugn. Då och då blir hon jätteledsen på natten och då kan det ta upp till en timme för henne att komma till ro och somna om. Jämförelsevis sover hon klart bättre än hon nånsin har gjort men ingen av oss sover bra när vi sover med henne (fast pappa klarar det bättre).

Hon äter fortfarande ganska oregelbundet, men brukar ta igen matvägran på kvällen.

Hon hittar nya saker att leka med och älskar att vara ute och utforska fasader, cyklar, löv, grävskopor och springa efter hundar. Lekplatser roar en kort stund men spårvagnar desto längre. 

Hon får vredesutbrott ett par gånger varje dag när hon inte får som hon vill. Då kan hon både skallar och rivas och bitas. Det är sådär kul. 

Jämförelsevis tycker vi att hon är typ lika oberäknelig och rutinhatande men klart roligast hittills. Dessutom accepterar hon att nattas av oss båda och vi hinner få tid tillsammans jag och maken varje kväll! Så vi har det ganska bra.

Efter en månad på jobbet

Jag har jobbat i en månad nu och det känns väldigt blandat.

Så skönt och roligt att jobba och sen komma hem till glad dotter och trött man och verkligen njuta av att leka järnet i några timmar. Känns så lyxigt och lagom. 

Så skönt att höra hur min man får uppleva allt det jag upplevt med att vara hemma med barn. Tristessen, glädjen, ensamheten, stoltheten, osäkerheten, gemenskapen och hur relationen till barnet fördjupas och växer. Nu fattar han! Och nu kan vi verkligen dela känslorna och upplevelsen.

Samtidigt är det en chock att börja jobba. 45 timmar i veckan blir långa dagar. Och jag är inte som jag var. Jag har blivit långsam i tanken. Förvirrad. Ineffektiv. Osäker. Obekväm. Och det gör mig så stressad. Jag går runt med känslan att jag snart kommer bli avslöjad. Att det är något fundamentalt jag totalt missat och att någon när som helst ska upptäcka det.

Dessutom är jag på en för mig ny skola som utöver det är väldigt rörig på grund av många flyttar. Rutinerna haltar, materialet är på vift och många av kollegorna är också nya och förvirrade. Jag kämpar hårt för att få ihop allt i huvudet och ordna det bra för mina elever.

Min klass är en etta. Det är alltid ett stort jobb att starta en etta. Det är roligt men också väldigt svårt. Jag vacklar och känner att jag tappat en stor del av mitt jobbsjälvförtroende. Känner mig svag och skör när eleverna behöver en stabil klippa som är beredd på allt och har koll på allt. Skäms över hur jag svajar när det blåser. Jag lever inte upp till bilden av mig själv.

Magkatarren och sömnproblemen kom inte direkt som några överraskningar och skruvade till situationen ytterligare. 

Nu försöker jag långsamt vänja mig vid mig själv och hur jag fungerar nu. Försöker vara snäll mot mig och köpa läget. Men det är svårt. 

Sommarplaner

Jag läser Lite Längre:s sommarlista och funderar på vad jag önskar av denna sommar.


Sluta nattamma
. Nej förresten det är inte en önskan. Mer ett krav. Jag bävar. Kanske jag slutar amma helt? Vem vet?

Segla. Vi har nämligen köpt in oss på en segelbåt. Det har varit en positiv dröm att arbeta för att få i ordning båten. Nu ska vi våga ge oss ut med den också bara. Sen den sjösattes har vi varit ute en gång med den och då började det spöregna samtidigt som all vind försvann. Nu kan det bara bli bättre va?

Vara på mitt sommarställe. Jag vill njuta av att vara där och återupptäcka alla små vrår med hjälp av en nyfiken ettåring. 

Vara hos svärföräldrarna och få avlastning. Få vara lite själv med maken och slappa. Och visa upp och stoltsera med deras barnbarn som alla vänner och bekanta regelbundet har fått se bilder på.

Bada. Jag älskar att bada liksom maken och nu verkar det som att T också är tokig i vatten. Så det blir nog huvudaktivitet när det är varmt. Kanske kombinerat med att äta sand?

Vara själv. Maken är nervös över att vara hemma till hösten så jag har lovat att låta honom öva under semestern. Så jag ska hålla mig undan lite ibland hade tänkt. (Vad ska jag göra då???) Det blir nog fint.

Barnvakt!

Idag var vi på date jag och maken, med anledning av att vår bröllopsdag (vi har en sån!) är imorgon. Vi var borta nästan tre timmar medan T var med farmor och farfar. Det är första gången vi verkligen lämnar byggnaden tillsammans utan barnet med. 

Det var lite nervöst och vi fick hålla oss från att ringa hem men det gick över all förväntan. Jag undrar vilka som var mest glada över att det gick superbra, vi eller dom?