Mammarollen under lupp

Alltså denna bok skulle jag vilja bära nära hjärtat och snuttläsa när jag känner mig ensam. Kanske gör jag det. Jag kommer definitivt läsa högt för min man. 

Jag har läst den långsamt men ändå desperat. Varje kapitel har fyllt lite mer av det uppdämda behov jag har av ärliga mammor. Men det har också krävts pauser. Varje berättelse har behövt sin tid att smältas. Så är det med ärliga berättelser som liksom når in i mig. De blir som en del av mig och då måste jag få vänja mig lite innan jag kan öppna boken igen för att möta en till del av denna litterära mammagrupp. Men nu står ni bakom mig och är på min sida alla ni mammor som gör denna bok. Tack! Här är några rubriker. 

Den är som en riktigt bra äkta ärlig mammagrupp. Där folk är olika. Mammorna, papporna och barnen. Trötta, olyckliga, lyckliga, sura, skitiga, håriga och plufsiga. Nakna. Öppna. Kämpande. Och framför allt jävligt trötta på att försöka passa in den lilla gulliga mammalådan.

Det handlar om graviditet, förlossning och föräldrarskap men också om normer, identitet, inställning till barn, jämställdhet, parrelationer och självbild. Om förlossningsskador, ångest på öppna förskolor, barn som dör, alkoholism och allt annat som man inte pratar om annars.

Och bilderna! Jag älskar bilden på magarna. Och den där toabilden. Känner så igen mig. Det är ju så himla charmigt och mysigt att bära i sjal. Ähm nja det upplever inte jag. Främst nödvändigt. Egentid finns inte så att sitta på toa och surfa på mobilen är den lyx som erbjuds. 

Så nu känner jag lite lite mer att: 1. jag är okej som mamma 2. det är inget fel på mitt barn 3. jag och min kropp borde hyllas resten av mitt liv för det vi gjort de senaste 18 månaderna.

Våndan med vikten

Jag blev så lättad av att lyssna på senaste avsnittet av Förlossningspodden där Sandra bland annat pratar om att hon efter förlossningen mådde så psykiskt dåligt av sin viktuppgång sedan graviditeten att hon inte ville gå ut. Det var så skönt att höra att förändringarna i kroppen som hör till en graviditet inte är så lätta att hantera för alla. Då känns det lite mer okej för mig att känna så.

Samhället tycker såklart att du bara ska stå ut med allt möjligt som händer kring barnafödande. Att du ska ta det med en klackspark liksom. För du ville väl ha barn? Du ska väl inte bry dig om att du inte känner igen dig själv? Du har ju ett barn! Eller förresten du ska visst bry dig och banta ner dig och bli smal. Du svälter dig väl gärna nu när du inte får sova, aldrig vara ifred och aldrig får äta i lugn och ro! Annars kan vi hjälpa till med att fråga om du fortfarande är gravid.

Jag har skrivit tidigare om att jag också mådde rätt dåligt av hur min kropp såg ut efter förlossningen (inte lika dåligt som Sandra). Det är något jag tänker på inför att skaffa ett till barn. Det finns många skäl till att jag verkligen inte vill vara gravid igen och vikten är ett av skälen. 

Jag tycker inte att den förvandling min kropp gick igenom var särskilt mysig eller trevlig. Det var obehagligt och jag var rädd. Det var jobbigt att leva med ovissheten och att inte alls ha kontroll över kroppen. Att jag inte visste vad som skulle hända med min kropp nästa dag, nästa vecka och nästa månad. Och förstås hur den där omtalade förlossningen skulle gå.

Att banta i flera månader när jag tog hand om ett krävande spädbarn var väldigt jobbigt. Och att sen när jag landat på startvikten ändå möta en kropp som inte alls såg ut som innan graviditeten. Det var tungt. Inte för att jag tycker att den här nya kroppen är så särskilt ful. Men annorlunda. Ovan. Jag börjar vänja mig men det tar tid. Och kläderna passar inte.

Jag är rädd för vad en andra graviditet kan göra med min kropp. Både under graviditeten, förlossningen och tiden efter. Tänk om jag mår lika illa, har lika ont, är lika ledsen och lika trött? Kommer jag orka det med T att ta hand om hemma? Tänk om jag går upp lika mycket? Kommer jag orka banta med två barn? Kommer jag ändra kroppsform igen och få byta garderob igen? Kommer jag få permanenta skador? Eller skador som ”bara” är tillfälliga och läker? 

Nej särskilt sugen är jag inte. 

Förlossningspodden är tillbaka!

Du har väl inte missat att Förlossningspoddens barnuppehåll blev oväntat kort och har redan börjat sända igen!

Första avsnittet är något av ett superavsnitt för mig där två av mina nyupptäckta idoler möts: programledare Emma och BakingBabies Mia! 

Andra avsnittet handlar om Magdalena som drabbades av förlossningsdepression (äntligen ett avsnitt om detta!) och det får mig att tänka mycket. Om att man faktiskt kan påverka sin situation. Jag tänker också att jag varit ganska nära kanten till avgrunden flera gånger. Att jag har ett rätt krävande barn. Att det är okej att jag tycker att det varit och är väldigt jobbigt. Och att jag bett för lite om hjälp.

Tredje avsnittet är ett äldre avsnitt som handlar om programledare Emmas första barn. Superintressant. 

Lyssna! Podden finns där poddar finns. Jag lyssnar via acast.

Återuppväckta minnen 5: 3,4 kg kärlek?

När jag lyssnar på Förlossningspodden  får det mig att fundera över min graviditet, förlossning och liv som mamma och ibland ploppar minnen upp som jag känner en massa inför. 

När bekanta till mig fått barn skrev många uppdatering enligt formeln ”4 kg ren kärlek har anlänt. Vi är så lyckliga.” och jag kände redan innan att jag troligen inte skulle känna så.

Det brukar ta ett tag för andra att lära känna mig. Och för mig tar det oftast ganska mycket tid innan jag känner mig bekväm med en ny människa i mitt liv. Det tar också väldigt mycket energi för mig att bygga en relation. Jag kan visserligen känna en stark positiv känsla med vissa (exempelvis min man) redan tidigt i en relation men jag vet ändå att relationen kräver mycket arbete innan den liksom har landat och jag kan slappna av. Och varför skulle det inte vara på samma sätt med en liten nyföding?, tänkte jag. Så hur blev det?

Precis när hon kom var jag så förvånad, oförberedd, chockad och förvirrad. Under 20 timmar hade jag haft smärtsamma värkar var fjärde minut och hade fått koncentrera mig mer än någonsin innan. Jag var så inne i mig själv och värkarbetet att jag hade rätt svårt att på en sekund bara byta fokus, öppna upp mig mentalt och välkomna en dotter. Jag hängde liksom inte med. 

Som tur var mådde hon prima och fick tillåtelse att ligga på mitt bröst och suga medan barnmorskan fixade allt det trista med moderkaka, sy och kolla så att livmodern drog ihop sig. Det var toppen för då fick jag chans att bara glo på den där varelsen och försöka fatta.

Jag kände förvirring på BB. Vad är det jag ska göra nu? Vem är hon? Vad är det hon vill? Har hon ont? Vi känner ju inte varandra! Det fanns också stor lättnad över att graviditeten var över och förlossningen färdig. Och så en ofta återkommande wow-känsla över att hon plötsligt låg där och var vår dotter. Men kärlek, nej det kände jag inte. Snarare ömhet och en stark drift att ta hand om henne. Såhär var min uppdatering på Facebook: 

Nu är äntligen den här skitgraviditeten över! Förlossning var helt normal med väldigt smärtsamma värkar i ca 20 timmar var fjärde minut och gav ingen av oss några allvarliga skador. T, 50 cm lång och 3,4 kg tung, kom ut ur mig 11.20 den 21 juli och skrek. Nu är vi väldigt trötta och förvånade, förvirrade och förundrade över vad som hänt oss.

Kärleken kom sen långsamt stegvis. Första veckorna var det bara overload i både kropp och själ. All energi gick till att orka med en timme till. Sen växte den där kärleken mer och mer medan vår relation började ta form. Precis som jag hade förutspått. Och jag hade ingen som helst ångest över det eftersom jag var så inställd på att det är så jag funkar. 

Återuppväckta minnen 4: förlossningsställning

När jag lyssnar på Förlossningspodden  får det mig att fundera över min graviditet, förlossning och liv som mamma och ibland ploppar minnen upp som jag känner en massa inför. 

Under min förlossning kämpade jag hemma länge. Under ungefär 12 timmar hade jag väldigt ont och värk var fjärde minut. Värkarna blev längre och längre men de blev inte tätare än var fjärde minut. Jag väntade ju på det magiska tre värkar på tio minuter men så blev det aldrig. Till slut grät jag vid varje värk av att det var så jobbigt så då ringde jag till förlossningen.

Jag såg fram emot att få komma in till sjukhuset och få smärtlindring. Så blev det inte riktigt. 

Först fick jag ligger 40 minuter med ctg. På rygg såklart. Det gjorde så ont med ctg:n som tryckte på min mage och att samtidigt ligga på rygg var hemskt. (Nu i efterhand tycker jag att jag kunde ha sagt det. Då hade jag kanske kunnat få lustgas direkt.) Sen började jag blöda lite för mycket och därför ville de ha en till ctg-kurva. Så då fick jag fortsätta ligga där. Sen skulle jag vänta på en läkare som skulle göra ett ultraljud på mig för att utesluta en massa otäckheter. Och sen vet jag inte varför jag fick fortsätta ligga på rygg och plågas. Kanske för att jag inte sa till dem att det var så jobbigt? Jag bara låg där och väntade och bet ihop. Till slut fick jag i alla fall lustgas och det var underbart. 

Vid skiftbytet på morgonen frågade min nya barnmorska om jag ville byta ställning. Jag jublade! Får jag stå upp?! Verkligen? Tack! Äntligen! Jag stod på knä i sängen och sedan stod jag på golvet lutande med armarna på sängen. Sen när jag efter några timmar var helt öppen frågade barnmorskan om jag ville ligga ner och vila medan vi väntade på krystvärkarna. Lika överraskat lycklig frågade jag om det var sant. Skulle jag få ligga ner?! Jag låg på sidan och min man låg sked bakom mig och vi sov mellan värkarna. Det var så fantastiskt att få ligga nära och få små små powernaps. När krystvärkarna kom fick jag ligga på rygg igen med ena benet uppdraget men då kändes det bra att ligga så.

Jag minns att jag var så besviken över att jag fick vänta så länge på smärtlindring och att jag fick ligga så oskönt så länge. Dessutom var jag förvånad över hur ont ctg:n gjorde. Vid en eventuell ytterligare förlossning ska jag säga till direkt om jag ligger och har ont. Kanske hade förloppet sett precis likadant ut om jag hade sagt till från början men det hade nog hjälpt bara att veta att de visste hur jobbigt jag hade det.

Därför lyssnar jag på Förlossningspodden

Nu har jag lyssnat på alla avsnitt av Förlossningspodden. Och så såg jag på instagram att Emma precis fått sitt andra barn! Grattis! 

Och så funderar jag över varför jag så ivrigt lyssnat mig igenom alla avsnitt. 

I början kände jag att det var lite märkligt att jag frossade i förlossningar. Typiskt hormonell blödig nybliven mamma eller? Tänkte att det nog var för att jag behövde bearbeta min egen förlossning. Och det har jag ju gjort. Det är en så alldeles speciell upplevelse detta med graviditet, förlossning och att bli mamma. Likt inget annat. Och precis som att jag och min man älskar att analysera och frossa i vår första tid tillsammans är denna process något vi nog alltid kommer att återkomma till för att vrida och vända på, älta och förundras över.

Ju mer jag lyssnar på podden ju mer känner jag att det är det märkligaste som hänt mig, denna process, och att jag därför har ett stort behov av att prata om det, samtidigt som det i samhället finns någon skamfylld tabugräns jag vandrar på varje gång jag vill prata om graviditet och förlossning. Föräldrarskap är mer okej fast inte riktigt sådär öppet alla-känslor-är-okej som i podden. Emma pratar ofta om att det finns en norm för hur du får prata om graviditet, födande och föräldrarskap. Om din berättelse faller utanför normen, vare sig det var för jobbigt eller för lätt, blir den obekväm och icke önskvärd. Jag upplever också att ämnena ska avhandlas kortfattat, logiskt och liksom som att det är färdigbearbetat. Fast jag upplever att dessa upplevelser är så mångfacetterade att jag nog aldrig kommer vara färdigtänkt  och -känd. Podden har hjälpt mig att våga känna, tänka och prata mer om allt jag behöver bearbeta, värna, omfamna och bada i. Tack! (Det är också liknande reaktioner Emma berättar att hon får höra via mail)

Det finns också en annan lockelse i podden: äventyret. Jag är barnsligt förtjust i äventyrsromaner och dokumentärer. Om folk som försöker segla runt jorden, skida till Sydpolen eller bestiga höga berg. Att vara gravid, föda barn och sen leva med barnet/barnen är också ett fantastiskt äventyr. Men medan äventyrarna som drar till polerna och annat vansinnigt alla är av en alldeles särskild smått galen sort är föderskorna en väldigt brokig skara. De är unga, gamla, med olika kroppar, sinnen, bakgrund, familjer och förstås med lika olika små barn. Mitt där i dramatiken, stiltjen, väntan, blodet, oron och den nya relationen framträder alldeles unika människor med sitt unika sätt. Emma pratar ofta om att du (såklart!) är samma person i förlossningsrummet som annars fast lite extra rädd, peppad, förvånad eller vad du nu upplever. Eller som min man beskrev hur jag var under graviditeten: att jag var mer bara. Som ett koncentrat av mig själv. (Fast han var nog lite snäll, för det var mest mina dåliga sidor det blev mer av…) Så i podden får jag alltså möta alla möjliga helt olika människor gå igenom ett äventyr som samhället beskriver som ett äventyr (för vi vet ju hur det är att vara gravid/föda barn/ha barn) men där det egentligen är ett nytt och unikt äventyr för varje barn som föds. Jag kan inte komma på en enda sak som är mer spännande än det. 

Det finns andra produktioner kring ämnet ja. Men Förlossningspodden tycker jag så fint lyfter varje berättelse och låter den vara berättarens. Känslorna omfamnas liksom människorna. Jag kan inte få nog. Tack!

Återuppväckta minnen 3: låt mig vara!

​​När jag lyssnar på Förlossningspodden  får det mig att fundera över min graviditet, förlossning och liv som mamma och ibland ploppar minnen upp som jag känner en massa inför. 

Jag var ju förlossningsrädd och jobbade väldigt mycket med mina rädslor inför förlossningen. Min syster var också rädd och hade en doula under sin förlossning. Hon tyckte att det var fantastiskt (tycker inte alla som haft doula att det var underbart?)  och undrade om jag inte också ville ha doula. Jag kände genast att jag verkligen inte ville det. Då måste jag förhålla mig till en till person i rummet! 

Jag kände mig väldigt bekväm med min man och visste att han skulle kunna vara min lugna klippa genom i alla fall många stormar. 

Under själva förlossningen, när vi hade blivit inskrivna, var vi själva en stor del av tiden (som var 6-7 timmar) Personalen kom in och tittade till oss tyst och lugnt. Gjorde undersökningar och gav oss det ena och andra. Och sen när det var dags att krysta kom de och hjälpte till på bästa möjliga sätt. 

Emma i podden pratar ofta om att de flesta inte vill vara själva under någon del av förlossningen. Och jag var visserligen väldigt nöjd och trygg med att vara på sjukhuset, men jag ville gärna vara ifred (med pappan) när jag väl hade fått den underbara lustgasen. När personalen kom in tappade jag lite fokus och blev, i alla fall till en början, upptagen med att vara duktig när de var där.

Nej jag trivdes bäst med att de fanns till hands och hade koll men höll sig undan tills de behövdes till något medicinskt.