Återuppväckta minnen 1: den coola graviditeten 

När jag lyssnar på Förlossningspodden  får det mig att fundera över min graviditet, förlossning och liv som mamma och ibland ploppar minnen upp som jag känner en massa inför. 

Ett minne som jag verkligen hade förträngt är det om min bild av mig som gravid. 

Jag såg fram emot att vara gravid. Det verkade så spännande! Tänk att få vara med om den där förvandlingen. Rädslan över att kanske inte kunna bli gravid gjorde det hela ännu mer kittlande.

Jag såg mig själv med stor mage och ändå snygg. För trots att magen var stor var jag ändå fräsch. Lite charmigt trött kanske men ändå precis som vanligt. Jag gjorde allt som jag gjorde innan där i bilden i huvudet. Jag skulle vara stark och smidigt, glad och hurtig. Jag kände mig cool, kroppen var cool, allt var coolt och lite extra fantastiskt. 

Kanske det var graden av naivitet som gjorde att jag som äkta gravid så snabbt gömde undan den där bilden i ett mörkt hörn. Eller så var det att den blev emotsagd så snabbt. Redan två veckor efter positivt besked mådde jag skit. Huvudvärk, mensvärk, illamående och en svullen mage som liksom var för stor (enligt mina förväntningar) för att var så tidigt i graviditeten. Det var alltifrån charmigt. Och redan där förstod jag att jag inte skulle kunna leva som vanligt de närmaste åtta månaderna. Det var inte coolt.

Trots att jag gömde den där bilden så väl att jag helt hade glömt den tills jag hörde någon pratade om något liknande i podden fanns den nog med mig ändå och påverkade mig under hela graviditeten. Jag var så besviken över att jag inte var cool och oberörd och jag tror att det var delvis därför jag agerade som att jag mådde bra. Jobbade och flängde omkring efter eleverna. För det är så en duktig flicka gör (ja, jag lider av duktig flicka-syndrom. Jobbar på det…) när hon är gravid. 

Om jag skulle bli gravid igen ska jag försöka vara lite mindre duktig och lyssna på min kropp. Och den där bilden i huvudet ska jag minnas och skratta åt; hålla upp den i ljuset så att den inte kan få verka i det fördolda och krångla till mitt liv.

Annonser

Lukterna

De är många, lukterna. Från mig alltså. Det första jag märkte var urinen. Den har två nya, eller kanske bara något starkare, luktkomponeneter: en dov fränhet blandat med en mysk-umami-komponent. Lite som rutten fisk. Fast bara lite lite av det. Men det skär igenom på ett sätt som jag inte märkt på min urin tidigare.

Svetten är helt klart ymnigare överallt på kroppen. Får byta kläder oftare än vanligt (fast jag har rejält mycket mindre att välja på) och fotsvetten förvånar mig nästan varje dag. Det verkar som att jag inte riktigt kan förlika mig med att den där odören kommer från mig. Svetten i armhålan har också en lite djupare ton, som att den legat och mognat där inne i körtlarna innan den kommer ut.

Men mest luktar nog ändå underlivet. Jag har mycket flytningar. Ibland undrar jag om jag blivit en hund eller katt som vill doftmarkera alla stolar med mina flytningar. Lukten tränger igenom alla byxor, speciellt om den blir minsta lilla instängd av något tight och tätt. Eller det finns inget som är tätt mot denna lukt. Det som försöker vara tätt blir istället impregnerat! Lukten liknar den underlivet har under ägglossningen men har liksom urinen en starkare frän-dov ton.

Jag känner inte igen mina lukter längre. Det är som att min kropp har blivit intagen av någon annan. Och det har den ju också blivit.

Drömmarna

Sen jag blev gravid har jag vaknat mycket om nätterna. Nästan varje gång jag vaknat ligger en ny tydlig och klar dröm på näthinnan. Och det är alltid om samma saker.

  1. Jag flyttar. Det är ofta bökigt och obekvämt. Jag flyttar oftast in till ställen där många andra bor och känner mig alltid otrygg, ensam, ivägen och liksom utan något stadigt att stå på. Ibland är jag på ställen jag känner igen men då har det alltid hänt något dramatiskt med stället så att det ändå inte känns bekant. Det är oreda i köket, väggar behöver målas om och jag hittar inte mina saker. Jag känner mig stressad och alla andra är irriterande bekväma med allt kaos och all oordning. De dricker vin och spelar musik sittandes på alla lådor och tycker det är så mysigt. Jag är gravid men min sambo är inte med i drömmen. Ibland finns ett lite större barn med, sisådär 1-2 är gammalt, men barnet är aldrig där just då.
  2. Jag reser. Alltid till nya ställen eller gamla som totalt ändrat på sig. Jag går vilse, tappar bort saker, kommer försent och missar flyg och tåg och buss. Det är varmt och svettigt. Jag är hungrig, törstig och har ont i magen. Jag är kissnödig men det finns verkligen ingen toalett eller ens en liten ostörd buske i närheten. Också här är jag hela tiden omgiven av människor som är alldeles nöjda, lyckade och oförstående inför min förvirring. Ibland är min sambo med och då är han lika vilse som jag.

DSCN3026

Min tolkning av dessa drömmar är att jag försöker förbereda mig på något jag verkligen har svårt att föreställa mig. Alldeles i början av graviditeten drömde jag om en förlossning. Men det kom inget barn utan flera kattungar. Alltså fyllde min hjärna min livmoder med något jag känner till och inte är rädd för. Fast jag kommer nog föda ett barn på riktigt ändå….

Magen och jag

Vi är inte helt vänner jag och gravidmagen.

Alldeles i början av graviditeten blev jag väldigt svullen om magen. Var antingen väldigt hård eller väldigt lös i magen. I första månaden såg det nästan ut som att jag var i tredje. Jag ville vänta med att berätta på jobbet tills efter vecka 12 och därför fick jag jobba hårt för att dölja den stora magen. Det blev inte riktigt en bra start på relationen…

Med hjälp av inolaxol och att magen långsamt vande sig vid trångboddheten där inne höll den samma storlek nästan fram till vecka 18. Sen var det som att den växte lite för varje dag.

I samma veva som magen började bli stor fick vi veta att allt inte var bra med fostret. Och jag blev så irriterad på den där magen. Jag ville låtsas som att jag inte var gravid en stund, bara för att få lite paus från all oro. Men det gick inte. Hela tiden var den där och påminde mig. Dessutom påminde den hela tiden min omgivning vilket gjorde att ännu fler ville prata om min mage med mig. Även de kollegor som jag inte känner särskilt bra. De sa ”Åh, vad roligt för dig!” och jag var tvungen att svara att det inte var så roligt, försöka hålla mig från att gråta och berätta historien igen. Och igen. Och igen. När jag var som ledsnast höll jag mig undan från personalrummet.

Nu är jag inte lika orolig och kan prata om barnet utan att bli alltför ledsen. Magen fortsätter växa och är stor för att vara i vecka 25. Jag bävar inför tredje trimestern och hur jag kommer se ut då.

Jag tycker att det är jobbigt när min kroppen förändras så snabbt som den gör nu. Jag är inte beredd! Jag hinner inte med! Min vikt går uppåt med en rasande fart, magen skjuter ut och bäckenet gör ont ont. Det känns allt annat än naturligt och jag hoppas bara att det ska ta slut så snart som möjligt. Men icke. Det är långt kvar och förvandlingen har bara börjat.

Den där belöningen som alla pratar om, att det kommer ett barn, har jag väldigt svårt att föreställa mig. Men jag längtar.

Ny diet?

Hela mitt liv har min mage krånglat. Jag har haft mycket ont och svårt att äta och sjukvården har inte kunnat lista ut vad problemet är. Därför har jag provat flera olika dieter, uteslutit och lagt till livsmedel och även provat olika träningsformer. Sedan några år tillbaka har jag landat i en ganska liberal LCHF, styrketräning och promenader. Jag tänkte att jag skulle fortsätta med det som gravid men när illamåendet kom fick jag vända helt om.

Den mat jag kunde förmå mig att äta var verkligen inte LCHF utan bestod istället av motsatsen: mycket kolhydrater och måttligt med fett, salt och protein. Helst ville jag inte äta alls och därför tillät jag mig att vara precis så kräsen jag ville. Tur att min sambo är så flexibel och kan äta nästan vad som helst. Nu när jag inte mår illa känns LCHF fortfarande inte bra att äta utan jag äter nog mer som en helt vanlig svensk. Men än är det inte slut. Mycket kan hända på vägen.

Genom alla dieter jag har prövat har jag alltid sagt att det viktigaste är om det känns bra för mig. Ändå så bär det lite emot att lämna LCHF. Kanske jag var lite frälst av LCHF-sektens predikningar…

Denna kovändning har fått mig att fundera mycket över kost under graviditeten. När jag läser om graviditetsillamående på 1177 står det att fostret får den energi hen behöver även om du som mamma spyr mycket. Det får mig att ifrågasätta råden om vad som är bra att äta under graviditeten. Om fostret får i sig tillräckligt med näring även om du spyr upp din mat kan det väl knappast spela någon roll för fostret vad du äter? Min teori blir därför att de kostråd som ges till gravida främst är till för mammans hälsa.

Jag såg ett inslag på Vetenskapens värld (kan tyvärr inte hitta inslaget längre) för några månader sedan då jag såg väldigt mycket på tv. Man hade undersökt en grupp människor som levde på ett ställe med väldigt tydlig skillnad i kosten under regn- och torrperiod.  De barn som blev till under regnperioden, med mycket mer färsk mat, hade bättre förutsättningar i livet enligt studien. Det som fångade min uppmärksamhet var att kosten verkade spela roll de allra första veckorna men inte senare i graviditeten. Det stärker min lekmannates att kosten under graviditeten främst påverkar mamman.

Fast viktigast i detta för mig är nog att skapa en tolkningsmodell som inte dömer mig alltför hårt för att jag åt en och annan pizza där i början…

Tre månader av mitt liv

Tre månader höll det på. Jag var mer eller mindre illamående hela tiden och ungefär varannan dag ackompanjerades detta av huvudvärk. Huvudvärken fick mig att må mer illa och då fick jag ännu svårare att äta, dricka och sova vilket ledde till ännu mer huvudvärk.

DSCN4577

Det började ungefär en månad in i graviditeten. Jag spydde väldigt lite men mådde illa nästan jämt och hade ont i huvudet flera gånger i veckan. ”Men efter vecka 12 blir det bättre” sa många och det blev som ett mål att sikta mot när allt kändes eländigt. Jag hade fortfarande inte sagt något på jobbet och vissa dagar kände jag bara för att gråta hela hela tiden. Så kom jag äntligen förbi den magiska veckan. Barnet höll sig kvar men också illamåendet. Och nu tilltog huvudvärken ännu mer. Det kändes hopplöst. Någon sa att det nog blir bättre efter vecka 15-16. Jag laddade om och siktade på nya målet. Men inte heller det stämde på mig. Så jag började förbereda mig på att det kanske inte skulle bli bättre än såhär.

Men efter vecka 18 hände det till slut. Både illamåendet och huvudvärken avtog samtidigt. Då märkte jag också hur trött jag hade varit av att hela tiden ha ont och må illa.

Hittade jag inget som lindrade besvären då?

Nja.

Det blev lite bättre av att ligga i ett tyst mörkt rum och hårdhänt massera mina käkar. Men besvären gick inte över och det var så ofantligt långtråkigt att ägna större delen av min lediga tid till att ligga där. Efter en stund blev jag stressad av att det inte blev bättre.

Jag provade också alvedon, åksjukeband, åksjuketabletter, blöt trasa på pannan, lättsamma tv-program på väldigt låg volym, långsamma promenader, att äta små portioner mat ofta, all möjlig olika sorters mat, resorb, ingefära, sambo som läser högt ur spännande bok, vila på jobbet, massera mig själv på olika ställen, sambo som masserar på olika ställen, mycket vätska osv.

Ena gången kändes det som att någon sak hjälpte och jag tänkte att jag äntligen hade hittat mitt knep men nästa dag gjorde det ingen skillnad alls. Åh vad jag längtade efter att ta en Ipren som jag brukat göra annars vid huvudvärk.

Tre månader är lång tid att må på det här sättet. Att dessutom jobba heltid och låtsas att allt är bra var minst sagt tröttsamt. Det värsta var nog tanken på att inte veta hur länge det skulle pågå och att det kanske skulle fortsätta hela graviditeten kombinerat med att jag inte hade hittat något som hjälpte mig.

Min sambo pratade om att vi skulle bli föräldrar och oroade sig över det. Jag hann inte tänka på det utan drömde bara om en dag eller kanske en hel vecka utan illamående och huvudvärk.

Är det inte underbart att vara gravid? Nej. Inte för mig i alla fall.